Minnet av ett barn

Hon hade allt, säger hon.

Man, karriär och snart, snart skulle hon bli mamma.

Så i vecka 35 hände det som inte får hända.

Barnet slutade att sparka i magen.

Sara Wettergren, som då bodde i Köpenhamn, var 29 år gammal när hon väntade sitt första barn. Graviditeten var en dröm. Hon hade aldrig mått bättre och Sara Wettergren och hennes man Michael Minter gladdes åt att inom kort bli föräldrar.

När de välkända kickarna i magen plötsligt upphörde vägrade hon först att ens tänka tanken på att något kunde vara fel. Det tog flera dagar innan hon orkade ringa sjukhuset och berätta, fylld av ångest.

Tanken på ett nytt barn var det enda som höll Sara Wettergren och hennes man Michael Minter uppe. Inte som en ersättning för Viktor, utan för att få det liv som de inte fick när sonen dog. Först kom Lykke, i dag tre år, och för åtta månader sedan föddes lille Lukas. Foto: Peter Frennesson

Det besked hon helst av allt ville ha, att det säkert inte var någon fara, fick hon aldrig. I stället sa personalen på sjukhuset att hon genast skulle komma.

– Inte ens då ville jag tro att något hänt. Jag åkte in själv, utan Michael, säger Sara Wettergren.

Men barnmorskan såg. Att barnet var allvarligt sjukt, att han – för det var en pojke – var fylld av vätska och måste tas med akut kejsarsnitt.

"Vi tar ut honom nu, men förmodligen kommer han inte att överleva " var det drastiska besked Sara Wettergren fick av en läkare. Det är ord som hon aldrig, så länge hon lever, kommer att glömma. Överhuvud taget, säger hon, kommer hon att minnas varje detalj, varenda tanke, som rörde sig i huvudet denna stund.

– Det är väldigt svårt att beskriva hur man känner det i en sådan situation. Jag minns att jag tittade upp på himlen, såg molnen fara förbi, och att jag tänkte: Detta kan inte vara sant, det händer inte mig.

Den 28 augusti 2001 föddes Viktor. Hans lilla kropp dränerades på vätska och sedan lades han i respirator. De första dygnen såg det riktigt hoppfullt ut och Sara och hennes man var övertygade om att han skulle överleva. Hon började pumpa ut mjölk och planera för när de skulle åka hem. Varningar om vätska i hjärnan och eventuella skador betydde inget. Det viktiga var att deras son skulle leva.

Men när han på fjärde dygnet inte hade kissat blev hans tillstånd kritiskt. På kvällen fick hon veta att hon måste ringa sin man.

– I samma sekund förstod jag att min son skulle dö.

Viktor nöddöptes av en sjukhuspräst, en person som familjen fått fantastisk hjälp av, säger Sara Wettergren. Hon vill inte kalla sig religiös, men hon kände rent instinktivt att hon ville ge deras son ett namn och ett dopbevis.

Viktor dog i famnen på sin mamma och pappa. De hade fått ett eget rum där de kunde ta farväl av sin son.

– Det var ett fint avsked, säger Sara Wettergren, och tittar på bilderna av Viktor som de samlat i ett album.

I pärmen finns också kort på en leende, blivande mamma med stor mage, ultraljudsbilder, den vita babymössan som Viktor hade på sig när han låg i respiratorn och kort från begravningen och från ceremonin när de spred hans aska i havet.

Det är ovärderliga minnen, men också smärtsamma sådana som alltid kommer att väcka känslor.

Så, hur orkar man leva vidare?

Den första tiden efter Viktors död var egentligen den mest skonsamma, tycker Sara Wettergren. Det är efteråt, när telefonen tystnat, när blomsterbuden slutat att ringa på dörren och när folk inte längre hör av sig, det är då den tunga perioden kommer.

– För andra går livet vidare. Jag och min man tvingades leva kvar i helvetet.

För det var så det kändes. Sara Wettergren var en spillra. Hon hade haft allt, och nu var hon ingenting.

De första tre månaderna gick åt till att försöka överleva. Sara Wettergren klarade knappt av att ta sig utanför huset. Bara åsynen av en gravid kvinna kunde få henne att bryta ihop.

Hon gav sig själv skulden för sonens död, något som inte är helt ovanligt, har hon förstått i efterhand. Hade hon gjort något särskilt under graviditeten som påverkat honom? Eller var det någon genetiskt sjukdom, något som hon själv bar på, som hon fört över på sitt barn?

– Jag anklagade mig själv, gud, allt och alla i min omgivning.

Alla sörjer olika, menar hon, och det finns inget givet sätt att hantera döden. Efter en månad återvände hennes man till jobbet. Det var hans sätt att hantera sorgen på.

För Sara Wettergren var det en omöjlig tanke. I stället utnyttjade hon alla i sin omgivning för att prata, prata och prata. I dag säger hon utan omsvep att hon var egoistisk, bitter och fruktansvärt otrevlig.

– Jag kunde inte unna någon annan att vara lycklig.

Än i dag vet hon inte riktigt vad hon gjorde de där första tre månaderna. En viktigt del av sorgearbetet blev att springa och promenera, skriva ner sina känslor och så fick hon kontakt med en sorgegrupp. En liknande grupp som hon i dag själv leder tillsammans med andra föräldrar som mist ett litet barn.

Det som hela tiden höll Sara och hennes man uppe var tanken på ett nytt barn. Inte som en ersättning för Viktor, utan för att få det liv som de inte fick.

– Mentalt var vi redan föräldrar. Jag vet att många väljer att vänta, men vi ville ha ett barn så snart som möjligt.

Tre månader efter Viktors död blev Sara Wettergren gravid. En djävulsk tid, beskriver hon graviditeten. Hon vågade inte glädja sig och drömde starka mardrömmar om att hon födde ett dött barn. Men Lykke, som flickan döptes till, rörde sig hela tiden i magen och när Sara Wettergren passerat den magiska gränsen – vecka 35 – vågade hon för första gången tänka tanken att det skulle sluta lyckligt.

I dag är Sara Wettergren och Michael Minter föräldrar till två barn. Lykke är tre år och Lukas kom till världen för åtta månader sedan. Det är en högljudd liten krabat som nyss lärt sig krypa.

– Stopp, stopp, varnar mamma Sara, när Lukas är farligt nära trappan hemma i huset i södra Malmö.

Till slut accepterade Sara Wettergren att det som hände inte var någons fel. Det ofattbara skedde och det fanns ingen mening med det.

– Det enda positiva som kommit ur Viktors död är att jag inte är rädd för någonting längre. Jag har redan gått igenom det värsta som kan hända en människa, säger hon.

Hon har också blivit bra på att hantera andra människors sorg. Två år efter Viktors död var hon redo för att dela med sig av sina erfarenheter med andra. I dag är hon kontaktperson i Spädbarnsfonden i Skåne, en systerförening till den danska organisation som hon en gång själv sökte stöd hos.

Ett ämne som ofta kommer upp till diskussion i föreningen är omgivningens sätt att reagera. Sara Wettergren har varit med om alla varianter från de direkta frågorna till den inte allt för ovanliga reaktionen – att inte låtsas om någonting.

– Jag förstår att folk tycker det är jobbigt. Man är rädd för att säga något fel, som bara gör det värre. Men för mig är det tvärt om. Vilken kommentar som helst är bättre än ingen alls.

Det kan räcka med en klapp, en blick eller att säga ”jag finns här om du behöver mig”. Några tröstande ord finns inte. Och ändå, livet går så småningom vidare.

Hon har insett att sorg måste få ta den tid den tar. Men hon har också lärt sig att det faktiskt är sant, det man säger. Att tiden läker. Att man lär sig att leva med sorgen.

För Sara Wettergren är Viktor fortfarande högst levande, och det kommer han alltid att vara.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Men i dag kan jag tänka på honom med glädje. Han har blivit ett ljust minne.