Kunskap om hjärnan kan ge bättre samhälle

För att därefter gå till attack mot offentliga arbetsgivare som missköter den psykosociala arbetsmiljön. Allt med hänvisning till hjärnans sätt att arbeta.

Få har väl lyckats göra hjärnforskning till en angelägenhet för hela samhället som Martin Ingvar, professor på Karolinska institutet i Stockholm och uppvuxen i Lund.

Han har vigt sitt liv åt den drygt ett kilo tunga klumpen i oss alla och hur den fungerar. Vilket alltså är betydligt matnyttigare och mer livat än det låter.

– Den enda anledningen till att forska är att ha en grundidé om att det kan leda till ett bättre samhälle. Och inom hjärnforskningen händer det så mycket nu att jag är väldigt optimistisk, säger Martin Ingvar.

Den 53-årige dubbelprofessorn och prefekten är sådär lite gängligt slängig och har en otrolig svada på klockren lundensiska.

Han tycks vara typen som tänker bäst med händerna bakom nacken och fötterna på det överlastade skrivbordet i kyffet till arbetsrum högt uppe i KI-byggnaden i utkanten av Stockholm.

Rummet är fyllt av böcker och papperstravar. En modell av en hjärna står på ett bord i ett hörn, en lögndetektor med ett virrvarr av sladdar balanserar på ett annat, och manuset till hans första bok – om dyslexi – ligger ovanpå den.

En miljö som på något sätt stämmer bra överens med det flöde av ord, åsikter och kunskaper som strömmar ur professorsmunnen.

– Jag inser att jag ibland borde låta min hjärna vara i takt med det jag säger, inte minst i olika debatter. Men systematisk dumhet irriterar mig. Och min utgångspunkt är helt enkelt att ett bra samhälle är bättre än ett dåligt.

Den mest systematiska dumhet han för tillfället känner till är skolans hantering av läsförståelse. Tätt inpå kommer utformningen av betygssystemet.

– All forskning visar entydigt att det är avgörande för hur det ska gå för en i livet om man kan läsa och skriva och har ett bra språk. Det är nyckeln till all annan kunskap. Samtidigt har Sverige som enda land i västvärlden tagit bort läsmetodik från lärarutbildningarna.

Hjärntekniskt ligger det till så här: Att läsa och skriva är en färdighet som måste tränas upp. En hjärna som tränas i att läsa får efterhand en automatisk färdighet i detta.

Därmed behöver inte tänkandet och minnet belastas med själva läsningen. Först då kan hjärnan ägna sig åt att också förstå en text. Lära sig. Och tänka själv.

– I och med att man inte tar hänsyn till detta har man skapat en skola som ensidigt diskriminerar barn som kommer från icke­läsande hem. Och det är oacceptabelt.

Via olika forskningsprojekt har Martin Ingvar funnit en gräns för när en elev får problem med skolan i övrigt. Den som kan läsa fyra–fem ord eller fler utan att staka sig klarar sig.

– Vi fann att de som misslyckas i åttan–nian var svaga redan i tvåan och i sexan. Det finns ett direkt samband. I dag är runt femton procent där.

– Men vi har också visat att med riktade insatser kan man komma ner till tre procent eftersläntrare. Då är det bara de mest hårdnackade dyslektikerna kvar.

Läsförmågans betydelse har Martin Ingvar och medforskare bland annat dokumenterat med undersökningar av en grupp analfabeter, kvinnor i ett samhälle i Portugal. Där är det tradition att den äldsta dottern inte lär sig läsa utan i stället ägnar livet åt hushållet.

Tester och försök med magnetröntgenkameror visade att analfabeters hjärnor är påtagligt sämre än andras på förståelse, abstrakt tänkande och bildtolkning. Dessutom har de sämre minne.

Därför är ett av de viktigare projekten på ett globalt plan att minska analfabetismen. Var sjätte människa på jorden kan i dag varken läsa eller skriva.

– Ledaren för vårt största oppositionsparti skrev nyligen i en debattartikel att ”vi ska ha en skola där eleverna lär sig läsa”. Det är ju i sak bra, men så generande, så extremt uppseendeväckande.

Martin Ingvar har debatterat i den här frågan i många år, hållit föredrag om det för 25 000 lärare vid här laget. Nu känner han att det är på väg åt rätt håll. Ett slags politisk seger, men politiker skulle han inte vilja bli.

– Jag tror jag skulle bli galen. Politik har mer att göra med att nita motståndaren än att försöka resonera sig fram till vad som är det bästa.

Svensk skola igen: Martin Ingvar fördömer också betygssystemet på hjärnvetenskapliga grunder. Barnen behöver en fungerande återkoppling för att pedagogiken ska fungera.

Dels är förstås lärarens roll viktig. Eleven måste ha en känsla av att det betyder något för läraren om eleven lyckas med något, ett slags socialt kontrakt lärare-elev.

Men också betyg spelar roll – om de kommer tidigt. Betyg först i åttan, som i dag, ger ingen stimulans, snarare en negativ press eftersom det inte varit ett naturligt inslag från tidiga år.

Mäts inlärningssvårigheterna först i åttan har tåget redan gått. Att inte mäta och belöna är med Martin Ingvars ord en ”välvillighetens tyranni” som cementerar elevernas klassbakgrund.

Själv är hjärnprofessorn son till – en hjärnprofessor. Pappan David Ingvar var en av de akademiska Lundaprofilerna, rikskänd bland annat genom tv-programmet ”Fråga Lund”.

– Naturligtvis hade jag inte varit där jag är i dag om jag inte haft den bakgrunden. Men mer beroende på inställningen och attityden i mitt barndomshem än pappas jobb.

– Och Tunaskolan där jag gick gjorde väl sitt till, på den tiden var den ett reservat med nittio procent akademikerbarn.

Martin Ingvar tänkte inte alls syssla med hjärnan. Hans ämne var fysiologisk kemi. Visserligen handlade hans avhandling i Lund om hjärnan, men om hur den fysiskt och kemiskt skadas av epilepsi.

– Jag lyckades faktiskt skriva hela avhandlingen utan att citera eller referera till pappas forskning en enda gång, vilket en del tyckte var en bragd.

1985 flyttade Martin Ingvar till Stockholm efter att mer och mer ha glidit in på det outtömliga ämnet hjärnan. Karolinska institutet där står för drygt 40 procent av all medicinsk forskning i Sverige.

Nu är han professor i neurofysiologi, föreståndare för KI:s magnetröntgencent­rum och prefekt, chef, för institutionen för klinisk neurovetenskap där trehundra anställda och tvåhundrafemtio doktorander forskar på hjärnan från cell- till samhällsnivå.

– Det är ju så häftigt med hjärnforskning! utbrister professorn alldeles spontant med en entusiasm som tycks komma från varenda vrå av pannloben (där känslorna sitter).

Snart har vi nämligen gjort oss av med infektionssjukdomarna som det dominerande problemet i vården. Och lärt oss bota en massa annat så att ingen kommer att dö frisk. Bara väldigt sjuka dör när vi kan avhjälpa det mesta.

– Då sitter vi där med hjärnsjukdomar och välfärdssjukdomar som i stor utsträckning är kopplade till hjärnmekanismerna, och då blir det väldigt spännande. Redan i dag har hälften av kostnaderna för vård och omsorg med hjärnan att göra.

Martin Ingvar förlorar sig ivrigt i ett resonemang om hur välfärdssjukdomar som överätande, överdrickande och överstressande människor drabbas av kan tacklas med ökade kunskaper om hjärnans funktioner.

– Hur kommer det sig att människor äter och dricker för mycket och motionerar för lite när de vet att det inte är bra?

– Och hur kommer det sig att allt fler drabbas av det vi kallar lätt psykisk ohälsa, det vill säga att människor inte är lyckliga? Svaren på det börjar närma sig. Och de finns i hjärnan.

Sedan drygt ett år är Martin Ingvar också professor i integrativ medicin och chef för Osher centrum på Karolinska institutet.

Integrativ medicin handlar om alternativa behandlingsmetoder som inte ryms inom den traditionella medicinen. Osher centrum grundades häromåret via en gigantisk donation från en stiftelse i USA och ägnar sig åt vetenskaplig forskning om alternativmedicinska metoder och medel.

– Det finns såklart en hokuspokusstämpel på det här. Men jag ser uppdraget helt enkelt som att försöka visa om det finns några vetenskapliga grunder för att införliva några alternativa behandlingsmetoder i den traditionella vården.

– Traditionell sjukvård är bra på grundläggande former av hälsa. Ändå söker sig många till alternativa former av vård och mediciner. Vi måste försöka förstå vad det är vi inte kan leverera i den vanliga vården.

Området är förstås gigantiskt. Försäljningen av hälsoprodukter närmar sig fyra miljarder kronor om året i Sverige. Och allt fler går till akupunktörer, hypnosutövare, naprapater och andra alternativa aktörer.

Det finns något att hämta i den sfären, menar Martin Ingvar. För samtidigt som traditionell sjukvård förbättras hänger inte människornas subjektiva hälsoupplevelse med i samma takt.

– Hur patienter mår handlar mycket om hur de bemöts i vården. En patient som har en läkare som har tid att prata och har positiva upplevelser av vårdmiljön mår bättre.

Dessutom finns många spännande samband mellan hälsoupplevelser och den faktiska hälsan. Människor som tror på framtiden, har kul och mår bra påverkas också rent fysiskt till det bättre.

– Varför är det så? Här finns gränsmarker där den traditionella medicinen måste utvecklas. Motivations- och belöningssystem i hjärnan spelar stor roll för hälsoupplevelsen.

På samma sätt visar det sig att immunförsvaret i kroppen påverkas av stressystemet. Kan man reda ut hur det går till kan man hitta nya vägar för till exempel hur läkningsprocesser kan göras mer effektiva.

– Placeboeffekten är en annan sak, när folk upplever positiva effekter genom ren tro. Experiment visar till exempel att kroppen utsöndrar endorfiner, egna bedövningsmedel, när den tror att den får bedövning, även om den inte får det. Oerhört intressant.

Det väckte ett visst uppseende i medicinarvärlden när Martin Ingvar tog uppdraget. Alternativ medicin är ett känsligt och outforskat område med starka ekonomiska krafter bakom.

– Just därför finns det anledning att ha koll på det. Mjuka områden som detta kräver hårda vetenskapliga verktyg. Och vi som jobbar med det har kul, det är ju psykologi, antropologi, medicin, pedagogik, hjärnfysiologi, biokemi, genetik, ja hela kitet på en gång.

Det är kul. Martin Ingvar återkommer till det gång på gång. Hjärnan är ett outsinligt forskningsobjekt.

– Och det finns ett driv kring kunskapen om hjärnan: möjligheten att påverka något som blir bra för väldigt många människor. Det räcker att hitta något litet inom det vi håller på med för att påverka samhället att utvecklas på ett bra sätt.

Och livet i övrigt, då? Fritiden?

– Det här är ju livet!