I ett fönsterlöst rum på Arbetsförmedlingen i Malmö tittar en chef och en
nyanställd handläggare på varandra. De har just fått en fråga om de tidigare
sjukskrivna människor som nu överförs till Arbetsförmedlingen:
”Uppfattar ni dem som sjuka?”
Till slut tar chefen – som heter Agneta Mattsson – till orda:
”Vi försöker att lämna det här med sjukdom bakom oss. De har varit sjukskrivna
länge och det har pratats så mycket om diagnoser och sjukdomar.”
Handläggaren, som heter Susanne Lidfeldt, talar om vikten av att ”slå in på
ett nytt spår” för den som varit sjukskriven i flera år. Hon ställer själv
en fråga, ut i luften: ”Vad är friskt och vad är sjukt egentligen?”
Ja, vad är sjukt? Vem är sjuk? Och framför allt: vem är så sjuk att det blir
omöjligt att jobba?
Här ligger kärnan i den inflammerade sjukskrivningsdebatten, som väntas bli en
av valrörelsens hetaste.
För åtta år sedan var trehundratusen svenskar sjukskrivna. Nu är de bara drygt
hundratusen.
Ingen tror att den svenska befolkningen i arbetsför ålder blivit tre gånger så
frisk på åtta år. Istället är det synen på arbetsförmåga som har ändrats.
I broschyren ”Om du är sjuk och inte kan arbeta” skriver Försäkringskassan:
”Det är din förmåga att arbeta som Försäkringskassan bedömer när du är sjuk,
inte sjukdomen eller symtomen i sig. Om två personer har råkat ut för precis
samma sak kan den ena ha rätt till ersättning utan att den andra har det.”
Försäkringskassan har blivit hårdare. Myndigheten har en uttalad målsättning:
antalet sjukskrivna ska fortsätta att minska.
På klinikerna sliter vissa läkare sitt hår: hur ska de skriva intygen för att
svårt sjuka patienter ska slippa jobba? Andra, som känt sig pressade av
patienter som kräver sjukskrivning, tycker att det är skönt att hänvisa till
Försäkringskassan. Många läkare härbärgerar båda dessa känslor, fast med
olika patienter.
I det nya systemet får man efter 180 dagars sjukskrivning sin arbetsförmåga
prövad mot hela arbetsmarknaden. Den rödgröna oppositionen vill framställa
regeringen som hjärtlös, som sparkar ut sjuka till otrygghet och fattigdom.
Taktiskt riktigt, tror flera politiska experter. ”Socialdemokraterna har en
vinnarfråga här”, säger statsvetaren Björn Johnson.
På medeltiden kunde en dömd brottsling hamna i stupstocken, en skampåle
framför byns kyrka eller på ett torg. Den dömde bespottades och fick ta emot
slag utan att kunna värja sig.
Stupstock är det ord som Mona Sahlin (S) valt för att beskriva regeringens nya
regler med tidsgränser i sjukförsäkringen. För en knapp månad sedan
tröttnade den pressade statsministern Fredrik Reinfeldt och beslöt att ge
igen med samma mynt. Han lanserade uttrycket ”Sahlins stupstock” som
beskrivning av de rödgrönas 58-årsgräns för förtidspension. S svarade snabbt
att Reinfeldt gjorde en ”desperat vantolkning” av det rödgröna förslaget.
Tonläget lär inte bli mindre spetsigt fram till valet. Samtidigt är det
spännande att se hur både de borgerliga och Socialdemokraterna hämtar sin
debattammunition från samma källa: den S-märkta utredarveteranen Anna
Hedborg.
Hedborg var under 1990-talet socialdemokratisk sjukförsäkringsminister. Hon
blev en favorit även i det borgerliga lägret när sjuktalen skenade på det
tidiga 2000-talet och Hedborg talade om sjukförsäkringen som ”för mjuk”.
I höstas lämnade Anna Hedborg ifrån sig en statlig utredning om arbetsförmåga
– det svåraste begrepp hon arbetat med, säger hon. ”Det är olika att bli av
med en fot när man är ung akademiker eller om man är en äldre
byggnadsarbetare. Eller om man är aktiv fotbollspelare.”
Nyckeln för att sjukförsäkringen ska fungera är, enligt Anna Hedborg, att alla
förstår att sjukdom inte behöver betyda sjukskrivning. Och det är faktiskt
något som politikerna är överens om, över blockgränserna. Även om de inte
direkt lyfter fram det, så här i valtider.
”Det räcker inte med sjukdom”, säger Veronica Palm (S), vice ordförande i
socialförsäkringsutskottet.
Ett uttalande som lika gärna kunnat fällas av hennes debattfiende,
socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (M).
Eller av handläggarna på Arbetsförmedlingen i Malmö, framför en människa som
varit sjukskriven i flera år och som nu förväntas jobba.