Efter Festen

Hälsa.

Hon är trött efter helgen i Halmstad. Ändå har Berny Pålsson suttit vid datorn hela natten. Hon skriver på sin nya bok som handlar om att hitta rätt i tillvaron efter år på psykavdelningar.

Ända sedan hon var elva har hon haft kontakt med psykiatrin. Bakom fanns en trasig och strikt religiös familj.

STOCKHOLM. Berny Pålsson sitter uppkrupen i favoritfåtöljen hemma i Stockholm med sitt täcke virat omkring sig. Hon har varit vaken hela natten och suttit vid datorn och skrivit. Hon håller på med uppföljaren till "Vingklippt Ängel" som ska handla om hur det är att försöka hitta rätt i tillvaron efter att i flera år ha levt på olika psykavdelningar.

Första gången Berny Pålsson försökte ta livet av sig var hon tolv år. Det var i samband med självmordsförsöket som hon kände att smärtan från rakbladet befriade henne från ångest.

Ett år tidigare hade hon haft sin första kontakt med psykiatrin, på grund av en trasig familjesituation som lett till oro, vredesutbrott, spindelfobi, skolvägran. En alkoholiserad pappa, en deprimerad mamma och en strikt religiös hållning i familjen och i skolan tillhörde vardagen. Och även om det tidigt var uppenbart att Berny Pålsson mådde dåligt dröjde det flera år innan psykiatrin kom fram till att hon lider av schizofreni.

Under den tiden hann hon bli drogmissbrukare - bland favoriterna hörde amfetamin, ecstasy, GHB. Allra helst tog hon benzo, mycket beroendeframkallande mediciner mot ångest. Under de här åren blev hon också beroende av skärandet, dagligen under fem år satte hon rakblad eller kniv mot sin hud, eller brände sig med cigaretter.

När hon var sjutton togs hon in för psykvård och det är åren mellan sjutton och nitton som hon skriver om i debutboken. Med hjälp av dagboksanteckningar som hon kontinuerligt har skrivit berättar hon om sin trasiga familj, om en psykvård med stora brister, om människor som sviker och som inte sviker.

Just nu är Berny Pålsson inne i ett intensivt skrivande. Men hon är trött. Efter dagarna i Halmstad var hon i dåligt skick. När hon träffade sin psykolog blev hon skickad till sjukhus för akut avgiftning. I smyg hade Berny Pålsson kryddat festdagarna med amfetamin och det får henne att må dåligt, både fysiskt och psykiskt.

För trots insikten om att det psykiska tillståndet bara blir värre av knark trillar hon dit med jämna mellanrum. Hon säger att hon inte knarkar för att få kickar eller för att festa, utan för att få tyst på rösterna när de är väldigt jobbiga.
- Då stoppar jag i mig allt jag kan få tag på.

Berny Pålsson har sökt behandling för sitt missbruk och hoppas få hjälp inom kort. Hon får inte mediciner på recept, utan promenerar till sjukhuset som ligger en kvart bort en gång i veckan, för att hämta en påse med veckans piller.
Det är viktigt att sköta de antipsykotiska medicinerna, slarv straffar sig i form av akutpsykoser. Stress eller för lite sömn triggar också igång psykoser.

Senast var tre veckor före Halmstadsresan. En förmiddag, efter flera dagars stress, blev hon totalt förvirrad och visste inte längre var hon befann sig. Hon försökte ringa ett telefonsamtal med en ljuslykta. Demonernas ögon stirrade på henne från golvet.
- Jag var väldigt rädd och kunde inte tänka klart.
Som tur var fanns pojkvännen hemma och fick iväg henne till psykjouren där hon blev inlagd några dagar innan hon kunde åka hem igen.

Strax efter lunch ringer det på porttelefonen. Det är Berndt Lemberg. Han är anställd i kommunen som boendestödjare och kommer en gång i veckan. För ett år sedan var det många praktiska saker som Berny Pålsson behövde hjälp med, som att lära sig städa, gå och handla och diska. Då träffades de oftare, nu klarar hon mer själv och har stöd av sin sambo.

Den här dagen sitter Berndt Lemberg ner en stund och pratar lite om Halmstad och bestämmer tid för nästa besök. De har känt varandra i tre år och Berndt Lemberg säger att det tydligaste tecknet på att Berny Pålsson mår bättre är att hon numera ber om hjälp mycket tidigare än förut, vilket betyder att svackorna inte hinner bli så djupa.

Själv säger hon att hon varje dag njuter av sitt första riktiga hem och att hon blir lugn tillsammans med pojkvännen och katten. Hon vill vara självständig och klara av saker som att städa och diska. När det inte funkar försöker hon tänka: det här är ingen katastrof, det löser sig.
- Det brukar lugna mig lite.

Fast ännu har Berny Pålsson inte lärt sig laga mat, det sköter Jonas Bengtsson. När de blev ett par förra sommaren insåg han att flickvännen knappt åt någonting, demonerna förbjöd henne och hon levde på vaniljyoghurt med strössel och sprit. Genom att göra roliga och spännande maträtter hemma i köket har han fått henne att äta bättre.
- Det är en svår balansgång att stötta lagom. Det gäller att inte bli överbeskyddande, säger han.

Att han har jobbat som skötare inom psykvården är bra, tycker båda. Jonas Bengtsson blir aldrig rädd när de dåliga perioderna kommer och han vet vad som ska göras när Berny Pålsson går in i en psykos. Men Jonas Bengtsson ser inte sin flickvän i första hand som en psykiskt sjuk person som han ska ta hand om, utan som en härlig människa som han älskar.
- Hon är så mjuk och snäll och söt, säger han.

Lägenheten som de bor i ägs av socialförvaltningen och hyrs ut i andra hand. I hyran ingår boendestödet. Hon och Jonas Bengtsson har målat väggarna röda. Tjocka gardiner gör det möjligt att hålla på vid datorskärmarna även när solen skiner. På en ställning på skrivbordet hänger hörlurar och i rummens hörn står feta högtalare.

Både Berny Pålsson och Jonas Bengtsson är online konstant när de är hemma. Sida vid sida kan de spendera åtta, tio timmar om dagen vid skärmarna. De lyssnar på musik, gör musik, träffar kompisar och jobbar. Efter Halmstadshelgen hade Berny Pålsson närmare 500 mejl och gästboksinlägg att ta sig igenom. Hon varken orkar eller hinner svara på allt.

Mottagandet av "Vingklippt Ängel" sätter stor press på henne, tycker hon. Det är svårt att inse och hantera att ungdomar är så lättpåverkade av det hon säger. Ett enda ord kan få oerhörda konsekvenser. Det ansvaret vill hon inte ha.
Hon berättar om en vilt främmande tjej som kom fram och började gråta för att hon fick krama sin idol.
- Det är läskigt att påverka andra så starkt.

Jonas Bengtsson är delvis kritisk till Bernys sätt att offentligt hantera sitt destruktiva beteende. Ännu kämpar hon dagligen för att inte skära sig och om detta och om drogerna skriver hon bland annat i sin internetdagbok.

Det är olämpligt att lyfta fram sådant som kan idealiseras och som många kan hänga på, menar pojkvännen. Han kallar hennes slagkraftiga formuleringar för mantran som hon tar till för att distansera sig från verkligheten. Och han menar att den starka vänskapen med "änglafamiljen", som boken mycket handlar om, inte odelat varit positiv. Tjejerna har dragit ner varandra genom att byta piller och droger och har på det viset förstärkt det destruktiva.

Berny Pålsson håller till viss del med. Hon säger att de var tvungna att skapa sig ett eget universum för att överleva, med paroller som "Det finns ingen vanlig verklighet, det finns bara smärta".

När hon nu ser hur många "änglafamiljer" som bildats på internet inser hon att det krävs stor eftertänksamhet när hon skriver på nytt. Att det krävs en medvetenhet hos henne och krafttag för att avliva romantiserandet. Hon skriver debattartiklar om att rakblad inte gör någon lycklig, där hon tar avstånd från självmordskult och skärandet.

Hon uppmanar tjejer att sluta skada sig och att kämpa mot självdestruktiviteten. Det går att leva utan att bestraffa sig själv.
För egen del är hon stolt för varje dag som hon klarar att låta bli.

Berny Pålsson skriver dagbok på internet som följs av många.

Sydsvenskan har varit i kontakt med närmare hundra ungdomar på nätet, som besökt dagboken. Vi har mejlpratat om vilken betydelse Berny Pålsson har fått för dem.

Vi publicerar här några av breven, anonymt:

"Hon har en styrka som smittar av sig på mig, som ger mig motivation att rida ut mina inre strider och våga leva.

Jag är inte vän med ”Berny-kändisen” utan Berny som alltid har tid att lyssna på mig och som får mig att må bra. För mig är det viktigt att poängtera att jag inte bryr mig ett dugg om att hon skrivit en bok, det förändrar inte hennes person i mina ögon.

Däremot kan jag störa mig oerhört på de unga flickor som ikoniserar henne. De romantiserar sjukdomen och strävar efter ett liknande liv. Jag har själv skrivit en ganska utlämnande dagbok på internet om min borderline och hur mitt liv påverkas av den, och har fått en del mail från unga tjejer. De vill veta vilka mediciner jag äter, hur man får tag i dom och till och med ”hur gör jag för att få borderline?”. Sånt gör mig så oerhört ledsen och uppgiven!"

”För mej har Berny betytt oerhört mycket. På det viset att hon gav mej en självkänsla i att vilja klara problem, beroenden... Att det är okej att vara sjuk! Samtidigt som min mamma och vänner runt om mej fick läsa om hennes historia och på det viset började inse lite i min.

Min mamma har hjälpt mej mer till att få den hjälp som behövs, hon har blivit starkare och tror mer på mej sen boken ”Vingklippt ängel” kom ut.”

"Jag älskar Berny! Och jag mår faktiskt jättedåligt. Demoner överallt!"

"Jag läste hennes bok och jag kan säga att jag känner igen mig i allt...våldtäkt, droger, självmordsförsök, förlorat den man älskar... När jag läste boken så kände jag att det fanns någon mer än jag."

På communityt Helgon på internet pågår en hätsk diskussion mellan några medlemmar som är upprörda över att en annan medlem kopierar Berny Pålsson.

Här är några utdrag:

”Jag tycker synd om människor som måste kopiera andras sjukdom för att få uppmärksamhet och kärlek”.

” Allt du skrivit i din presentation har du snott av Berny."

”Det är sånna som du och dina vänner som får riktiga självskadare och psykiskt sjuka att se ut som fjollor som inte gör det mer än för att få uppmärksamhet. Det är sånna som ni som gör att dom som behöver hjälpen inte får den."

”Varför försöker du vara som Berny? Varför finner du inte din egen identitet?”

Förra sommaren kom boken ”Vingklippt Ängel”.

Här är några utdrag:

”Trasigheten bor under min hud. Den klibbar, kliar och sticks. Trasigheten ligger inte på lur för att smyga sig på, nej den skriker med vidöppna käftar framför, bakom, mitt i, över och under. // Jag tror inte att någon vill dö. Alla vill bli räddade. Men de som har gett upp hoppet om räddning, de vill dö.”

”Bernadette viskar: Du är värdelös. Värdelös, värdelös... Jag biter hårt i läppen för att inte skrika och slår händerna för öronen för att stänga ute Bernadettes röst, men det hjälper inte, hon fortsätter monotont upprepa att jag är värdelös. Rösten är ljus men raspig. Sedan skrattar Bernadette till, ett lättsamt glatt skratt som smittar. Jag skrattar med, humöret slår om och jag känner mig upprymd. Jag tassar barfota ut till allrummet, där nattpersonalen sitter och tittar på tv. Men de säger åt mig att gå tillbaka till rummet.

Demonerna skrattar.”

”Den här stunden har jag inte ens vågat drömma om. Men nu står jag här. Det är dags att gå. Tvivlet kastar sig över mig och för ett tag är jag fastnaglad av rädsla. Skräcken klubbar mig i magen. Kommer jag att klara det här? Om jag inte försöker får jag aldrig veta.// Det finns bara ett sätt att lära sig att leva, och det är genom att leva.

Berny Pålsson om:

Sitt utseende: Jag klär mig extremt utmanande. Från början, i tolv-trettonårsåldern, var det en protest mot min strikt katolska familj och skola som förkastade mig och kallade mig för ond. Idag är det svårare att förklara varför jag vill klä mig såhär. Sex har varit ett av mina vapen mot mig själv, ett sätt att skada mig. Det har varit ett tvångsbeteende att ha sex som jag egentligen inte vill ha. Jag har varit utsatt för övergrepp och det har förstärkt mitt osunda förhållningssätt till sex. Efter övergreppen kändes det som om min kropp inte var min egen. På något sätt tror jag att min vågade klädsel är ett försök att ta tillbaka min egen kropp, att visa upp den för att jag tycker om den. Det är komplicerat att reda ut.

Relationen med föräldrarna: I boken berättar jag om min alkoholiserade pappa och min deprimerade mamma. Under åren på psyket gick vi i familjeterapi, det var jättejobbigt att behöva lyssna på hur svårt de haft det, det tog ifrån mig rätten att vara arg på dem. Mina föräldrar läste och godkände manuset innan boken kom ut, eftersom jag lämnade ut dem ganska mycket. De tyckte om det och säger att de är stolta över mig. Vi träffas inte så ofta, men vår relation är mycket bättre nu än någonsin tidigare.