Idag finns inga nationella riktlinjer för hur bland annat fetma ska behandlas.
När expertgruppen inom fetmakirurgi fick uppdraget att ta fram förslag gjorde
man bedömningen att behovet för operationerna egentligen är det fyrdubbla,
från som idag cirka 2 500 operationer till mellan 10- och 15 000 operationer
per år.
Men när styrgruppen för Nationella indikationsprojektet, som är ett
samarbetsprojekt mellan Socialstyrelsen, SKL, SBU och Svenska
Läkaresällskapet, tog del av rapportens resultat valde man att inte
publicera den. Istället hänvisar man till en rapport som Västra
Götalandsregionen gjort. Den rapporten går endast igenom den vetenskapliga
litteraturen som skrivits inom området och saknar helt rekommendationer.
– Alla rapporter av det här slaget är levande dokument, som säkert kommer
ändras med tiden. Men det här är vad vi kan stå för idag, säger Britt
Nordlander, ordförande för styrgruppen för Nationella indikationsprojektet.
Kritiker menar att det skulle vara för dyrt att låta de här riktlinjerna
styra. Stämmer det?
– Nej, det har inte med de skälen att göra. När man utvidgar verksamheten inom
ett område är det viktigt att det vilar på en bra vetenskaplig grund. Det
här är svåra frågor och det är viktigt att man kommer överens över hela
landet. Expertgruppens rapport är en stor och på många sätt bra rapport.
Uppdraget kom ursprungligen från Nationella indikationsprojektet, men
eftersom man inte skrivit under den, får slutsatserna stå för expertgruppen
själva, säger Britt Nordlander.
Ingmar Näslund, ordförande för expertgruppsrapporten och docent och kirurg vid
Universitetssjukhuset Örebro, har en annan förklaring.
– Det här är politik, inte vetenskapligt eller objektivt. Om fler skulle bli
erbjudna operation skulle det löna sig samhällsekonomiskt, men det blir
landstingen som får stå för kostnaderna. Jag tror de blev rädda och valde
att göra en kovändning, säger han.
Att rapporten inte godkänts av Nationella indikationsprojektet är Ingmar
Näslund mindre bekymrad om.
– Visst är det trist när vi lagt ner så mycket arbete. Men det blir mer och
mer uppenbart att vi behöver expandera kirurgin. Hade man hanterat det
vettigare hade vi ju gemensamt kunnat se hur vi skulle gå vidare och
prioritera i ett resursbristläge. För jag förstår ju också att man måste
rätta mun efter matsäck.
Däremot tycker han det är trist att frågan om hur fetma och fetmakirurgin bör
behandlas nu lämnas därhän. En nationell diskussion, även utanför de
medicinska och vetenskapliga ramarna, är både vad patienterna och vården
behöver.
– Fetma betraktas som en ful sjukdom, något man får skylla sig själv för. Det
är inget sjukvården velat bry sig om och tidigare har man inte haft något
att erbjuda. Men nu ser det annorlunda ut, nu har vi ju faktiskt det.