Vägen vindlar sig i slinga efter slinga uppför berget, och ner i nästa dalgång - och så uppåt igen. Vi ska upp på närmare 700 meters höjd och solskenet och värmen i den lilla hamnstaden Diafani förvandlas till gråväder och kyla ju högre upp i bergen vi kommer.
Bussen hackar till några gånger, chauffören stannar och slår ut med armarna: "Look, Olympos!" säger han stolt och pekar ut över en djup dalgång och upp på nästa berg, där låga hus klättrar på bergssidan. Svarta moln har samlats kring bergstopparna omkring och rovfåglar kretsar runt, runt.
|
Anna Lentaki gör ost till sin egen taverna, minst en gång i veckan kokas ostmassan och ostarna packas i formar. Sedan torkar de på terrassen. Foto: Eja Nilsson |
Vi har nått vårt mål: bergsbyn Olympos ("limbos") på ett av den grekiska ön Karpathos höga berg på öns norra sida. De mäktiga svarta bergen runt byn är 700-800 meter höga.
Där bor idag omkring 350 människor och byn är berömd i hela Grekland. Alla greker känner till den och drömmer att komma dit en dag. I Aten har visats fotoutställningar från denna märkliga lilla by, där de gamla traditionerna fortfarande hålls levande. Olymposborna sägs stamma från de gamla minoerna på Kreta under antiken och de talar fortfarande en särpräglad dialekt med doriska element från 200-talet f Kr.
Inte undra på att både språkforskare och genetiker har vallfärdat dit för att studera denna lilla intressanta folkgrupp.
Många av kvinnorna går i den svarta, broderade Olymposdräkten till vardags och travar iväg i sina handsydda stövlar genom byn på morgnarna med hacka och spade över axeln.
Det är ett matriarkat, det vill säga man ärver på kvinnolinjen, så byn har starka och markanta kvinnliga personligheter.
 |
Olympos med sina drygt 300 invånare ligger på bergssidan, omgiven av höga berg. Molnen samlar sig kring bergstopparna och det är alltid kallare där uppe än nere i hamnstaden Diafani och vår och höst kommer det regnbyar och blåsiga stunder varje dag. Foto: Eja Nilsson |
Anna Lentaki är en av dem. Med fyra barn driver hon två små tavernor, har övernattningsrum och arbetar tillsammans med maken Michalis i jordbruket.
Anna har sett världen, arbetat i USA några år, och är glad för att leva i Olympos på berget - ett enkelt men också hårt och arbetsamt liv, erkänner hon: Dräkten bär hon ofta till vardags för det hör med till att vara olympier.
- Jag gör allting så som jag har lärt av min mamma. Jag lagar mat som hon, vi planterar, sår och skördar som våra föräldrar gjorde det.
- Och jag bakar bröd varje helg i den stora ugnen utomhus så som man alltid har gjort i Olympos - minst 25 kilo mjöl går det åt varje gång.
Anna sätter deg redan vid fyra-tiden på morgonen, bakar hela dagen och fortsätter sedan arbetet med att torka oregano på ugnens eftervärme. Innan hon går i säng har hon också varit ute på åkrarna, planterat zucchini och förhört minstingen Maria på läxorna.
På hennes terrass ligger stora runda vita ostar i långa rader, resultatet av gårdagens arbete. Och längs med väggen står plastburkarna med lock och grönt innehåll. Hennes man Michalis har samlat kaprisväxter nere i den uttorkade floddalen och när man väl har lagt in kaprisen, så saltas blad och stjälkar ner till sallad.
Unga dottern Marina på 22 har ärvt och övertagit tavernan mamma byggt upp.
Nu driver hon den vidare med schvung och stor energi och har många planer om framtiden. Kanske en liten butik, kanske något annat - hon är ett exempel på de driftiga unga kvinnorna i byn.
Många talar amerikanska, tack vare att Olympos har "en filial" i Baltimore, USA. Både under första och andra världskriget utvandrade Olymposbor till det förlovade landet för att söka arbete. Idag finns det Olympos Brotherhoods både i Baltimore och New York, kontakterna är täta och många i Olympos har arbetat på fabrik i USA.
Det har Anna och det har också grannfrun Foula, som har en souvenirbutik i byn. Hennes man är lärare och trivs bäst i Olympos, medan hon trivdes bra i USA också.
Fotvandrar man genom bergen kan man träffa på en äldre herde med sin fårflock, som börjar tala tyska. Han drar sig till minnes åren på bilfabriker i Tyskland och berättar episoder från den tiden. Men till Olympos återvänder de ändå, många av dem som varit ute i världen. Och jag träffar på några i trettioårsåldern som kommit tillbaka till ön, när det blivit dags att bilda familj.
- Då är det här man ska bo, säger Nikos Filipakis som växte upp i USA och gick på konst- och designskola och först flyttade till Olympos när han blev vuxen. Då valde han det grekiska livet framför det amerikanska och bosatte sig i Olympos, där han idag driver taverna.
En kväll kommer en äldre man in på tavernan. Skymningen faller över bergen och han frågar glatt om vi har hört hans cd. Stolt spelar han den för mig, sjunger med i omkvädena och stampar takten. Det är en av byns mest kända folkmusiker,
Byns folkmusik med de gammaldags instrumenten luta, lyra och säckpipa med handtäljt munstycke och fårmage är vida berömd. Upptecknare och ljudtekniker från Aten har varit där och bandat alla de gamla sångerna. Nya sånger skrivs hela tiden, mandinares, och man har behållit traditionen med "sångkamper" eller att dikta på stället och sjunga till varandra - och svara på stående fot.
Den gamle folkmusikern är stolt över byns musik, lika stolt som alla de andra är över dräkterna, traditionerna, maten och livet på berget i den lilla byn.