En vårkväll år 2002 satt journalisten Andreas Palmaer och hade tråkigt i
salongen på Stockholms stadsteater. Ett par dagar senare fick LO-Tidningens
läsare veta hur föreställningen om de ryska flyktingarna hade varit:
”Dessa trista femtimmarspjäser är kulturens motsvarighet till marathonloppet.
Bara de segaste överlever. Fulladdade med kolhydrater och med en upptränad
urinblåsa står vi ut med allt ...”
Det är inte utskåpningen av dramat som gör texten historisk, utan ordvalet.
Palmaer formulerade sitt teaterminne alldeles i slutet på en epok: den tid
när en skribent kunde nämna ordet kolhydrater alldeles i förbigående, utan
att uppfordra sina läsare att gå ner i vikt.
Ingen fetlagd normalsvensk brydde sig särskilt om kolhydrater våren 2002. Det
var fettet som skrämde. I nästan femtio år hade överviktiga nordbor
uppmanats att oroa sig för smöriga wienerbröd och gräddiga såser.
Kolhydraterna slank ner utan åthävor, både vid matbordet och i medierna.
Men så hände något. Robert C Atkins gjorde entré i svensk press. Den 26 mars
2003 berättade nyhetsbrevet Foodwire om den amerikanske läkaren och hans
diet som på trettio år hade fått femton miljoner amerikaner att byta
matvanor:
”Protein är bra, kolhydrater är dåligt. Ja till biff, nej till bagel. Gärna en
hamburgare men utan bröd i så fall.”
Detta var Atkinsmetoden.
Robert Atkins idé var att vi ska begränsa intaget av kolhydrater, till exempel
genom att låta bli potatis, bröd, ris och pasta. Om vi gör detta kan vi äta
desto mer kött, fläsk, smör och grädde.
Så förvandlades en dittills harmlös kemisk förening till huvudmisstänkt bakom
västvärldens tilltagande fetma.
Och en bantningsindustri som hade tjatat om fett i ett halvt sekel fick
plötsligt en fräschare affärsidé.
Det dröjde inte länge förrän vi lärde oss att vissa kolhydrater är ännu sämre
än andra. En del av oss kanske inte riktigt förstod vad ”glykemiskt index”
är. Men den nya vågen stod inte att hejda, och konsten att skilja på snabba
och långsamma kolhydrater är numera lika samhällsviktig som att kunna simma,
surfa och sortera sopor.
Tidningarna skriver allt mer om kolhydraterna. Kolhydraterna håller på att ta
över det offentliga rummet. De har, för att tala journalistspråk, blivit
tidernas snackegrej – vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur
komplicerade de är. Om du på ett uttömmande sätt kan redogöra för vad ett
kolhydrat är så är du förmodligen kemist eller åtminstone certifierad
näringsfysiolog.
Vi är besatta av kolhydrater. Hur kunde de bli ett så hett samtalsämne? Här
behövs en expert som är bra på både mat och folklivsforskning. Håkan Jönsson
är kocken som blev doktor i etnologi och nu ägnar sin tid åt att ta reda på
varför vi tänker som vi gör om det vi sätter i oss.
Kolhydraternas genomslag har flera bidragande orsaker, säger Håkan Jönsson.
– Den första förklaringen är naturligtvis att vi är fortsatt väldigt upptagna
av våra kroppar, hur de ser ut och hur mycket de väger.
Samtidigt var vi 2003 väldigt trötta på de gamla vanliga råden om hur vi
skulle gå ner i vikt.
– De handlade väldigt mycket om att undvika det som är gott, och äta det som
är trist och tråkigt. Man tog bort kött, fläsk, smör, grädde, ost och allt
annat som vi tycker sätter guldkant på vardagen.
Doktor Atkins utmanade denna fettsnåla råkostkultur.
– När det uppstår en rörelse där man till synes både kan ha kakan och äta den,
så är det klart att den blir populär. När den dessutom kan formuleras i
termer som låter vetenskapliga är det inte konstigt att den får ett stort
genomslag, säger Håkan Jönsson.
Men det viktigaste är kanske genusperspektivet, tror etnologen. Det manliga.
Den 17 mars 2008 läxade tidningen Chef upp Sveriges företagsledare för deras
nonchalanta inställning till kolhydrater:
”Har du svårt att fokusera? Undvik mental slapphet genom att äta rätt.”
Ett typiskt tecken i tiden, konstaterar Håkan Jönsson. I kolhydraternas
tidsålder kan pampen hålla diet utan att tappa brallorna.
– För första gången är det nu möjligt för en man att banta utan att bli ansedd
som en löjlig figur.
– Med Atkins och liknande metoder kan mannen ägna sig åt att äta det som anses
vara viktig och manlig mat: kött, fläsk och smör. Och spara in på det som
inte är lika viktigt för identiteten, det vill säga de så kallat kvinnliga
tillbehören – som grönsaker, potatis och annat.
Typiskt. Men inte så dumt kanske.
– Vi vet att övervikt är vanligare bland män, liksom de åtföljande
sjukdomarna. Då är det bra att män bantar.
Inför årets högskoleprov lät Norrköpings Tidningar den certifierade coachen
Cecilia Åkesdotter påminna 2 350 skrivande östgötar om kolhydraternas
avgörande betydelse för framgången:
”Ät rätt så att du kan fokusera.”
Manlighet och ledarskap, fokus och framgång. Undra på att karlar pratar
kolhydrater.
Det är bara en hake: Vi tycks inte gå ner i vikt av det.
När Atkinsmetoden kom till Sverige var 50 procent av de svenska männen
överviktiga. Nu väger 52 procent för mycket.