– Vi är mycket mer sårbara i dag, konstaterar professor emerita Birgitta
Skarin Frykman.
Hon arbetar med ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet. Det görs
tillsammans med Dialekt-,
ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg och handlar om hur folk klarade
vardagen under kriget. Projektet startade för tre år sedan och pågår
fortfarande.
– Hittills har vi fått in omkring 550 berättelser, och vi vill gärna ha in
fler, säger Birgitta Skarin Frykman.
I berättelserna, som är såväl kortfattade som hundra sidor långa, kommer folk
ofta in på detaljer om kläder, material till skosulor – det kunde vara ont
om läder – och liknande.
– Det är påfallande hur duktiga människor var att handskas med
krissituationer. Kunskaper fanns ju kvar från det gamla samhället. Man kunde
stoppa, lappa, sy om och konservera. I dag har de flesta av oss inte den
kompetensen. Vi har gjort oss mer sårbara.
En sak som ofta nämns, och som Birgitta Skarin Frykman själv har minne av, är
kaniner.
– Kaniner hölls som husdjur under kriget, vilket också resulterade i att jag
och en massa andra småflickor gick omkring i kaninpälsar – och det visste vi
nog inte om, tror jag ...
Hon har fotografier på hur hon matade kaniner med maskrosblad.
– Det finns också ett foto av mig där jag står på trappan till hyreshuset i
Uppsala och jag var iförd kaninpäls, kaninmössa och kaninmuff.
Ursprungstanken var att använda köttet, men eftersom det var tider där
sparsamhet gällde togs också skinnet till vara.
Till sist tog dock kriget slut och en sak som återkommer i berättelserna är
bananbåtarna.
– Bananerna kom som en slags markering av att kriget var över. Det finns
massor av historier om hur människorna upplevde bananbåtarna, hur många
bananer varje person fick och så vidare. En rörande berättelse kommer från
Kungälv. Barnen hade fått lära sig att vara sparsamma så en flicka i
familjen åt bara halva bananen och sparade resten för att äta den senare –
men det gick ju inte så bra ...