Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sovjet: Bevekande böner till Husbonden hjälpte inte alls

Den grymme och paranoide Stalin var en riktig morsgris.

"Kära Mamma! Tack för sylten du skickade. Barnen gladde sig åt den. De är friska och duktiga i skolan. Din son Soso."

Ett brev från en tillgiven son till hans mor med enkla vardagliga ord. En hälsning som skulle ha kunnat skrivas av tusentals söner till deras mödrar. Men detta brev skrevs av Josef Stalin (Soso var hans smeknamn som barn) till hans mor Jekaterina Dzjugasjvili någon gång under 1930-talet, när den kärleksfulle sonen var fullt sysselsatt med de blodiga utrensningarna, som för varje år antog alltmer förskräckande former.


Om den sovjetiske diktatorn
har historikern Eduard Radzinskij, vars biografi över den siste tsaren Nikolaj II 1993 utkom på svenska, skrivit en skakande bok. Det märks att Radzinskij också är dramaturg. Hans skildring av Stalins liv och död sväller ofta ut till en bred rundmålning av det ryska samhälle som "Husbonden", som tyrannen ofta kallas i boken, i så hög grad satte sin prägel på. Så använder sig Radzinskij, som efter perestrojkans inträde fått tillgång till tidigare stängda arkiv, sig ofta av där bevarade brev och dagböcker. Särskilt har han forskat i dammiga handlingar i Kommunistiska partiets arkiv och sovjetiske presidentens arkiv.


Den unge Soso
föddes 1879 i den lilla staden Gori i Georgien som son till den försupne skomakaren Vissarion Dzjugasjvili. Fadern försvann ganska tidigt ur hans liv, som kom att präglas av hans viljestarka mor Jekaterina, kallad Keke.

Till modern bevarade han alltid ett nära förhållande, fastän de under senare år sällan sågs. När sonen blivit landets härskare installerade han henne i det tidigare guvernörspalatset i Georgiens huvudstad Tiflis, men den anspråkslösa gumman, som alltid gick klädd i svart, nöjde sig med ett torftigt inrett rum i ena flygeln. Där dog hon 1938 och Stalin vågade inte komma till begravningen på grund av sin rädsla för attentat.

För det hade han grundad anledning. Utrensningarna som inletts med de beryktade Moskvaprocesserna 1936 mot gammalbolsjevikerna Zinovjev och Kamenjev, pågick som bäst och det blev alltmer tydligt att Stalin ämnade göra sig av med alla partiets mest kända veteraner. Samma år som modern dog hade turen kommit till Bucharin, som Lenin en gång kallat för "partiets älskling".


Det väckte
stor internationell uppmärksamhet att de anklagade erkände sig skyldiga till groteska beskyllningar om sammansvärjningar och spionage till synes frivilligt. Kanske hade Artur Koestler rätt, när han i sin roman "Natt klockan tolv på dagen" låter hjälten falla till föga för förhörsledarens krav att han skall erkänna för att hjälpa partiet. Att de dömda i processerna sände sin gamle vän Koba (Stalins pseudonym som ung revolutionär) bevekande böneskrifter från fängelset med vädjan om att få leva hjälpte inte alls.

Hos marskalk Tuchatjevskij fanns dock blodiga spår efter tortyr. Jämte honom avrättades också mängder av andra höga officerare och Radzjinksij tror att de kan ha sammansvurit sig mot "Husbonden" av fruktan. Att så många höga militärer sköts visade sig dock ödesdigert. Tuchatjevskij var ett militärt geni och hans och de andras avlägsnande medförde allvarliga motgångar både i vinterkriget och i kampen mot tyskarna. Sovjets bästa bundsförvant utgjorde här liksom vid Karl XII:s och Napoleons invasioner den ryska vintern.


Ända sedan 1932
levde Stalin ensam i Kreml och datjan Blizjnaja (den närbelägna). Då sköt sig hustrun Nadzjesjda Allilujeva och Radzinskij framlägger en ny teori till självmordet. Orsaken skulle helt enkelt vara svartsjuka på maken, som flirtat med svägerskan Zjena Svanidze, en vacker brunett.

Här stöder sig författaren på antydningar i den andra svägerskan Maria Svanidzes dagbok, som han funnit i Partiets innehållsrika arkiv. I den får vi möta svågern och familjefadern Stalin, som Maria kallar "oändligt god". Det berättas om sommarbjudningar på Zubalovo, datjan där barnen bodde, och födelsedagsuppvaktningar för husets herre. Det hindrade inte att Maria också arresterades 1937.


1953 kom slutet
till Husbonden själv på datjan Blizjnaja, förmodligen genom ett slaganfall. Och så stor var skräcken för Chefen, som han också kallades, att livvakterna inte vågade gå in i hans rum förrän efter ett dygn. Ytterligare ett dygn fick han ligga utan att läkare tillkallades. Tre år senare avslöjade efterträdaren Chrusjtjov Stalins grymheter på 20:e partikongressen och Blizjnaja byggdes om till sjukhus.
Gå till toppen