Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Den skrattande polisen i Lund

Det fanns en musikalisk landsplåga som radion förföljde oss med i min ungdom. Den hette ¿Den skrattande polisen¿ och bestod av några fåniga textrader jag glömt men framförallt av övervägande skratt, ett bullrande, rullande skratt. Kom att tänka på den där låten när jag satt i Idrottshallen i Lund och tittade på handboll. Överallt och hela tiden den store, lite sävlige men alltjämt allsvenskt kompetente Jonas Persson, en skarpskjutande polis med ett ständigt leende på läpparna.

Det är klart, det finns väl all anledning att njuta av varje ögonblick om man får spela Lundaderby i stadens egen sport, handboll, utan press på sig, med fortsatt spel garanterat både i år och nästa säsong. Men jag har sett det förut; Jonas Persson spelar alltid handboll med ett leende på läpparna antingen han står i vägen för bollen, drar dit en handfull pärlor i motståndarmålet (Lugis) som igår, fångar in sin gamle vinröde polare Pelle Käll i ett ömsint famntag eller om han själv får en snyting.

Han joggar omkring, han trivs, han blir väl lite lagom trött, misstänker jag, men så är det ju med de stora begåvningarna att de, även om de har passerat karriärens zenit för länge sedan, fortfarande kan roa sig (och andra) på elitnivå.

Lite urvattnade nationella elitserier tillåter det. Det var ju inte H 43, Jonas klubb sedan några år, som hade pressen på sig igår utan Lugi men Jonas leende var detsamma antingen H 43 ledde (det dröjde till en bit in i andra halvleken) eller Lugi som till slut kunde vinna en match som var deras från början och säkra fortsatt elitseriespel.


Något säger oss naturligtvis
Jonas leende. Om honom själv, om handbollen, om att det är skillnad på sport och sport också i elitsammanhang. Det är ju så långt numera till det där leendet, det är ju så förfärligt mycket plikter och måsten och allvar och stora pengar på spel och inte tusan kan man springa omkring och flina. Mitt i allt detta är det befriande med ett leende, för vad handlar det egentligen om för den som skaffat sig andra och väsentligare saker att göra i livet än att leka boll för glädjens skull. Det är lite skönt att se någon med ett så avspänt förhållande till det som kan få andra att bita naglar och gråta i förtvivlan.

Ett bra tag såg det, som sagt, ut som Lugis match, det kunde dragit iväg i början om inte laget varvat sina blixtsnabba kontringar med defekter i grovmotoriken och slängt bort onödiga bollar.

Det var inte minst Jonas Perssons förtjänst att H 43 kom tillbaka och ett tag såg ut att ta över men - jag kan inte befria mig från tanken - den där riktiga tändningen fanns inte i H 43. Uppgjort? Läggmatch? Aldrig i livet. Men vilja slår klass när det bara gäller för det egna laget, det är lätt att säga att prestige och bäst i stan är tillräckligt för hundraprocentig tändning men det är det sällan.


H43 hade sitt hemma,
Lugi måste vinna och hoppas på Ystad och nu gick det som det skulle på alla håll och kanter och tre av åtta lag som spelar vidare i en stympad elitserie kommer därmed från Skåne. Det skall väl bli något SM-slutspel av det här så småningom men hur det går till får andra reda ut.

Det var absolut rätt lag som vann, frågan är väl om inte Lugi har det bästa spelarmaterialet, den bästa blandningen av egenskaper: spelförare Pelle Käll, kontraren och teknikern Dalibor Doder, den tunge linjefightern Carl-Johan Andersson som med muskler och vilja i andra halvleken sprängde hål på H 43-muren. Fredrik Andersson i målet ej att förglömma. När matchen stod och vägde i andra halvleken gjorde han några alldeles fenomenala räddningar. Gentzel-klass. Det finns inga handbollslag som vinner någonting utan en målvakt som når en bit bortom det möjliga. Det kanske H43 måste fundera över till nästa år.

De sista minuterna kom en fullpackad Idrottshall loss med lite ovationer, annars var det lugnt och städat som på en kyrkstämma.

Av förklarliga skäl var Lugianhängarna de mest högljudda, de påtagligt gladaste efteråt. Och så Jonas Persson förstås. Den skrattande polisen.


Bara några rader om...
... Sven-Göran Eriksson, Laziotränaren, som sagt upp sig, av allt att döma uppmanad därtill av sin direktör. Situationen blev förstås ohållbar. Det insåg nog Svennis själv till slut. Men med tanke på hur mycket han uträttat ville klubben förstås göra det snyggt och Svennis själv ville varken ha sparken eller ta första steget och vara den som bröt kontraktet. Det blev säkert en uppgörelse i godo, det var mot Svennis egen vilja ("Jag är inte nöjd med beslutet", sa han) men England började stå i vägen.

Har man bestämt sig för att byta arbetsgivare och flytta drar alltid huvudet iväg före kroppen. Men hans läge i England är inte bara avundsvärt, även om han själv kallar det för drömjobb. England kan missa VM-slutspelet 2002 - och Svennis kan nu bli den som får skulden. Förbundskaptener i misslyckade engelska fotbollslandslag brukar inte "leva" länge.
Gå till toppen