Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Bretton Woods gav stabilitet åt marknaden

För 40 år sedan var valutamarknaden inte lika orolig tack vare ett system skapat i New Hampshire i USA i juli 1944.

Oron på valutamarknaden under senare år står i tydlig kontrast till stabiliteten åren under 1950- och 1960-talet. Då var de internationella valutorna knutna till varandra i Bretton Woods-systemet som infördes efter andra världskriget. Systemet har fått sitt namn efter en internationell konferens som hölls i Bretton Woods i New Hampshire i USA i juli 1944.

Under konferensen enades de 44 deltagande staterna också om att upprätta Internationella valutafonden, IMF, för att stabilisera växelkurserna och Världsbanken, som skulle ge långsiktig finansiering av återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt.


Syftet var att skapa
förutsättningar för den ekonomiska uppbyggnaden efter kriget och lägga grunden för ett internationellt ekonomiskt system baserat på frihandel. Tongivande namn bakom Bretton Woods-systemet var nationalekonomerna John Maynard Keynes, Storbritannien, och Harry White, USA. Avtalet godkändes av USA i juli 1945 och därefter anslöt sig ytterligare 55 länder.


Bretton Woods-systemet
var egentligen en ny version av den gamla guldmyntfoten som innebar att de nationella centralbankerna utfäste sig att lösa in sina sedlar mot guld till ett fastställt pris. Då kunde länderna i teorin inte trycka sedlar till ett högre värde än det som motsvarades av landets guldreserv.

Sverige tillämpade guldmyntfoten genom att riksbanken - fram till att första världskriget började 1914 - hade en officiell växelkurs på 2:48 kronor mot ett gram fint guld.


Genom Bretton Woods-avtalet
åtog sig USA att hålla en fast växelkurs på 35 dollar per uns guld. Eftersom andra länder inom systemet åtog sig att hålla fasta växelkurser mot dollarn fick de då också indirekt en form av guldmyntfot. När Sverige anslöt sig till systemet 1950 fastställdes växelkursen till 5:17 kronor per dollar, vilket motsvarade 5:82 kronor per gram guld.

Den amerikanska centralbankens utfästelse innebar dock inte att privatpersoner kunde växla in sina sedlar mot guld. Den rättigheten förbehölls endast andra centralbanker.


Men när
den franska nationalbanken 1971 försökte lösa in sina dollartillgodohavanden i guld brakade Bretton Woods-systemet samman. Det hade dock börjat knaka i fogarna redan under 60-talet eftersom USA då satte fart på sedelpressarna för att finansiera Vietnamkriget och rymdkapplöpningen.

I augusti 1971 förklarade USA:s dåvarande president Richard Nixon att dollarn inte längre gick att växla mot guld, och två år senare föll Bretton Woods-systemet definitivt samman.


Den oro som blev följden
av sammanbrottet fick bland annat James Tobin att fundera över en metod att stabilisera världsekonomin.
Gå till toppen