Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Modernisering ska förlänga kraftverkets liv

SOSNOVYJ BOR.
- Vi tänker inte stänga kärnkraftverket, är det första vice tekniske chefen Alexander Jepichin säger, då vi träffar verksledningen i Sosnovyj Bor vid stranden av Finska viken, åtta mil utanför S:t Petersburg. Här sörjer fyra reaktorer för hälften av elen i Rysslands andra stad och behoven stiger, vilket informationsdirektör Sergej Averjanov tolkar som att industrin är på frammarsch.

Största problemet för Sosnovyj Bor, som har 7 049 anställda, är att kunderna släpar efter med betalningen. Så betalade t ex Lenergo, S:t Petersburgs energibolag, först i slutet av januari sin decemberskuld. Kundernas sammanlagda skuld uppgår till 700 miljoner rubel (245 miljoner kronor) och vissa företag erlägger delar av skulden i varor och tjänster. Sedan 1 juli förra året accepteras dock officiellt ingen byteshandel.

- Den ryska centrala elkraftmyndigheten EEC, vars chef är reformpolitikern Anatolij Tjubajs, har dock beslutat att kunderna måste betala minst 40 procent av sina skulder, vilket snart skall ökas till 65 procent, säger Averjanov.


För att uppgradera reaktor
I och II behöver man betalning från kunderna. Reaktor I kan fungera till 2003 men sedan behöver man ansöka om ny licens. Två år senare kommer ansökan om licens för reaktor II och sedan 2009 för reaktor III och 2011 för den fjärde reaktorn. Redan nu är man i färd med att byta rör till reaktorsystemet på reaktor IV.

¿ver 7 000 anst¿llda jobbar p¿ k¿rnkraftverket Sosnovyj Bor. H¿r ¿r n¿gra personer p¿ dagskiftet p¿ v¿g hem efter arbetet.
FOTO: LARS DAREBERG
Säkerhetskraven är strängare på Sosnovyj Bor än på Ignalina. Det ryska verket är omgivet av en flera kvadratkilometer bred zon som bevakas av militär. Vid gränsposteringen måste vi visa passen och kraftverkets chaufför sina färdhandlingar. Att soldaterna skulle ha något med själva kraftverket att göra förnekas dock av verksledningen, som framhåller att de i området förlagda soldaterna bara utgörs av vanliga gränstrupper. Fotografen får inte ta bilder inne i reaktorbyggnaden.

Innan vi kommer fram till kraftverket passerar vi också här den stad med samma namn som uppförts speciellt för personalen. Här bor 63 000 människor som alla direkt eller indirekt har sin utkomst från Sosnovyj Bor:

- 16 000 av dem är unga människor och en del återvänder för att arbeta på verket efter avslutad högskoleutbildning i S:t Petersburg, säger Averjanov.

Att arbeta på atomkraftverket är eftertraktat. Genomsnittslönen är 50 000 rubel per månad mot bara 30 000 för andra typer av arbete.

I en påkostad fyrfärgsbroschyr påpekas hur vackert staden är belägen och berättas om de fina rekreationsmöjligheterna och de härliga sandstränderna runt Sosnovyj Bor. För en svensk besökare framstår dock Sosnovyj Bor som lika grå och trist som de flesta andra städer i det forna Sovjet.

Reaktorrummet och turbinhallen är av samma typ som i Ignalina, fastän turbinutrymmet i Sosnovyj Bor är större och rymmer fler turbiner. I kontrollrummet vakar en kristusikon över operatörernas arbete.

Man satsar mycket på att förbättra säkerheten. Sosnovyj Bor är ett av de första kärnkraftverken, som är anslutna till Early Warning System. Från den 30 km breda observationszonen sänds information en gång om dagen till STUK, den finska motsvarigheten till SSI, Statens strålskyddsinstitut.

Med stolthet visar Averjanov på det nödkylningssystem som är under uppförande. Likaså förbättras reaktorinneslutningen.

En övergripande frågaär naturligtvis säkerheten hos kärnkraftverken i Sveriges närhet.

På Sosnovyj Bor har två incidenter inträffat, den ena 1975 och den andra i mars 1992 i reaktor IV. I bägge fallen förlorade en bränslekanal kylningen. Verksledningen påpekar att det finns 1 660 kanaler i en enda reaktor och tillbuden fick bara en tvåa i den internationella INES-skalan, som har sju steg. (Tjernobylolyckan fick en sjua.)


I Sosnovyj Bor
följer man inte ICRP:s (Internationella strålskyddskommissionens) bestämmelser om utsläpp utan håller sig till de ryska normerna. Utsläppet uppgår till 20 millisievert per år, en acceptabel siffra enligt Björn Jonsson från NFI (Norrköpings fabriks- och industrisanering), som arbetar med reparationer och underhåll på Barsebäck.

Både på Sosnovyj Bor och Ignalina har man under de senaste åren samarbetat intimt med väst för att öka säkerheten. I projektet Barselina (Barsebäck och Ignalina) har Sverige hjälpt till med att utarbeta ett säkerhetsprogram. De svenska investeringarna har uppgått till 400 miljoner svenska kronor. I Sosnovyj Bor samarbetar man med EU:s biståndsprogram Tacis, STUK. den finska motsvarigheten till Statens strålskyddsinstitut samt Europeiska återuppbyggnadsbanken. Svenska experter besöker regelbundet de bägge kärnkraftverken.

Så här summerar Björn Jonsson sina erfarenheter efter besöken på Ignalina och Sosnovyj Bor tillsammans med Sydsvenskan i slutet av januari:

- Beredskapsplaner och rutiner finns, även om de enligt den amerikanske experten Garill Coles var tjugo år efter sin tid. Båda anläggningarna kör haveriövningar i större omfattning än vi, men det kanske behövs.

- Man satsar långt fler timmar på strålskyddsutbildning än vad vi gör i Sverige. Personligen fick jag uppfattningen att den var för teoretisk. Utbildningen av driftpersonalen var likvärdig med den svenska och man hade också liksom vid de svenska anläggningarna en simulator.

- Jag såg att man försökte förbättra den allmänna standarden inte bara säkerhetsmässigt. Detta ger ju också ett bättre intryck.


Den stora vinsten
med stödet till Ignalina Sosnovyj Bor är kanske den direkta kontakten mellan teknikerna från väst och öst som medför att man förändrar säkerhetstänkandet i öst.

Alla de insatser som gjorts och görs har enligt Jonsson ökat säkerheten men det är viktigt att man hela tiden håller noga kontroll på verksamheten.
Gå till toppen