Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Sexskildringar ovanligt nakna

Ska man tro Berlinkritikernas dagliga poängtabell i tidningen Der Tagesspiegel är Steven Soderberghs ¿Traffic¿ totalt ohotad i konkurrensen om Guldbjörnen till bästa film som festivalen delar ut på söndagen.

BERLIN.
Samma bedömare ger Lasse Hallströms "Chocolat" en bottenplacering bland de tjugotre titlar från tretton länder som deltar i tävlan. Bara Giuseppe Tornatores "Malèna" ligger sämre till. Högt uppskattad är däremot danskan Lone Scherfigs "Italienska för nybörjare".


"Chocolat"
är ett av sju engelskspråkiga tävlingsbidrag. Dit hör också en annan av festivalens - bredvid "Traffic" - mest emotsedda filmer, regissören John Boormans "Skräddaren från Panama", efter en roman av John le Carré, som i nästan fyrtio år satt sin prägel på den litterära agentgenren. Flera av hans böcker har filmats tidigare, bäst med "Spionen som kom in från kylan", men aldrig med författaren själv bakom manuset. Detta är första gången.

Intrigen handlar om skräddaren Harry Pendel. Pressad av den cyniske brittiske agenten Osnard ger han efter för sin lust att fabulera, hittar på historier om sin kundkrets i Panamas regeringskretsar och lyckas på så sätt oavsiktligt sätta det lilla landet i brand. Manusförfattaren le Carré och Boorman har dock ändrat på bokens tragiska slut. Filmens ton är lättsammare, mer utmärkande för agentkomedin, med en satirisk udd som går hårt åt korrupta européer och USA:s hökaktiga generaler.


Boormans regi
är i nivå med materialets ironiska intelligens, och som Pendel braverar Geoffrey Rush, festivalens starkaste kandidat till det ena skådespelarpriset.

Agenten Osnard görs av Pierce Brosnan i ett rollporträtt som ställer dennes eleganta James Bond-image på huvudet: ingen gentlemannaspion precis, utan filmens skurk, en amoralisk, girig och sexbesatt skitstövel. Det kalla kriget mellan Sovjet och västmakterna drev fram groteskt överdrivna, ömsesidiga ångestfantasier om motståndaren. I dag då det inte finns några fiender längre måste det onda sökas inom oss själva. Det tycks vara le Carrés och Boormans budskap.


Förra året utlöste
Cathérine Breillat en våldsam debatt om feminism och pornografi i Frankrike med explicita samlagsscener i sin film "Romance", som däremot gick tämligen spårlöst förbi på den svenska biorepertoaren. Även hennes nya opus "À ma soeur" ("Till min syster") är en djärv och frispråkig uppgörelse med de fördomar och det moraliserande tvång som läggs på den kvinnliga sexualiteten.

Här tillbringar
två tonåriga systrar sommarlovet med sina föräldrar i en villa i Sydfrankrike. Elena är vacker och narcissistiskt självmedveten. Den något yngre, Anaøs, är tjock, ful och hämmad, barrikaderar sina tankar inuti ett ständigt ätande och sin oformliga kropp och blir i systrarnas gemensamma sovrum ett avundsjukt och olyckligt vittne till den andras första sexuella erfarenhet, där en erfaren italiensk yngling avlägsnar den naiva Elenas mödom i en virtuost filmad förförelsescen som är en enda lång uppvisning i det manliga begärets machiavelliska övertalningsteknik. Det hela inramas av en obarmhärtig avklädning av den borgerliga franska familjen. En perfekt fasad döljer, liksom i Claude Chabrols filmer, emotionell distans, kyla och brutalitet.


Ännu mycket längre
i ocensurerad erotisk skildring går fransmannen Patrice Chéreaus "Intimitet", som helt och hållet inspelats i London med brittiska skådespelare efter en roman och en novell av Hanif Kureishi. Filmen gör förvisso skäl för titeln. Varje onsdag möts en man och en kvinna, som inte känner varandra, i en källare för några timmars ordlöst, intensivt sex.

Nakna kroppar slingrar sig om varandra på källargolvet, ytterst närgånget fotograferade. Kvinnan heter Claire, är gift och har ett barn. Den regelbundna onsdagsritualen, ett uttryck för besatt begär, blir omöjlig då partnern, Jay, inser att han förälskat sig i henne och kräver att hon stannar hos honom.

Filmen är en meditation över sambandet mellan sexualitet och kärlek. Chéreau har översatt Kureishis avskalade prosa till ett affekterat bildberättande som efterhand klär en i grunden banal affär i anspråksfulla existentiella poser.


"Intimitet" har sin styrka
i Kerry Fox, som slog igenom i Jane Campions "En ängel vid mitt bord" för tio år sen. Hennes nakna och modiga utspel som den sexuellt hungriga, moraliskt kluvna Claire flyttar fram gränserna för vad en aktris kan avkrävas framför filmkameran.

Funnes det något festivalpris för spelfilmshistoriens utan jämförelse mest realistiska "blow-job" och handtralla vore adressaten självskriven.
Gå till toppen