Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Charmigt men sockrat bakverk

I den lilla franska staden
Lansquenet-sous-Tannes är allting som det alltid varit i hundratals år. Den maktlystne borgmästaren, en frodig greve (Alfred Molina), styr den mossiga katolska idyllen med järnhand och håller alla i Herrans tukt och förmaning.

En bannbulla drabbar därför omgående nyanlända Vianne Rocher (Juliette Binoche), då hon år 1959 öppnar en sötsaksbutik mittemot kyrkan och - till på köpet mitt under den rigorösa påskfastan - börjar sälja läckra praliner och varm, exotiskt kryddad choklad med en magisk förmåga att befria kunderna från förstelnade värderingar.


Med sina konditorkonster
och oemotståndliga chokladkreationer trollar denna frigjorda och bohemiska affärsidkerska bort stadsbornas letargi och fram allsköns förträngda drifter och impulser bland de hämmade borgarna. Uttråkade äkta makar får ny erotisk lust, glömda förhoppningar vaknar till liv och länge förtryckta kvinnor gör plötsligt uppror. Däribland Lena Olins blåslagna hustru, gift med en karikatyrartad fylltratt och despot spelad av Peter Stormare, filmens tredje svenska inslag.

Det första är naturligtvis regissören själv, Lasse Hallström. I dagens Hollywood är han praktiskt taget ensam om att arbeta i traditionen från Ernst Lubitschs och Frank Capras klassiska, hjärtevärmande versioner av den mänskliga komedin. I "Chocolat" blir detta arv tydligare än någon gång tidigare. Det ger hans nya film en både tidlös charm och otidsenlig framtoning.


Den kombinerar
skillingtryckets naivitet med en sagoaktig samlevnadsutopi och uppbygglig moralisk allegori. Alltsammans genomsyrat av den humanistiska generositet och tolerans för svaghet som brukar känneteckna Hallströms filmer, men här dessutom med en stark och ovanlig kvinnlig gemenskap och solidaritet i centrum.

Funnes inte borgmästarens avund, hämndlystnad och oförsonliga iver att avstyra all förändring skulle så många slumrande resurser till själsfrid, samarbetsanda och harmoni som Hallström återuppväcker vara helt omöjliga att uthärda för åskådaren.


Nu räcker den andliga skymning
och den intolerans som greven förkroppsligar och Stormares spritdoftande terror ändå inte på långa vägar till för att ge det hela någon särskilt engagerande konflikt eller dramatisk spänning. Jämfört med de mörka underströmmar och samhälleliga neuroser som materialet i "Gilbert Grape" och "Ciderhusreglerna" genererade ter sig svenskens nya karakteristiska blandning av det excentriska och det banala som ett mycket för harmlöst, sockrat och insmickrande bakverk. Och därtill som ett tämligen absurt exempel på filmindustrins globaliseringsmani, i så måtto att samtliga i denna franska småstad pratar rinnande engelska, vilket i sig är en utomjordisk utopi med tanke på den notoriska språkliga chauvinismen hos verklighetens fransmän.


Sin vana trogen fabulerar
Hallström med hjälp av en skicklig skådespelarensemble. Manusets dragning till schabloner ställer dock ofta övermäktiga krav på medlemmarna. Molinas moraliskt och sinnligt förstoppade borgmästare är en trådsliten kliché och Stormares hustrumisshandlare likaså, medan Johnny Depp tycks abonnera på halvt om halvt zigenska nomader i ett outsiderporträtt som nästan är identiskt med hans roll i Sally Potters alltigenom olycksaliga (och i Sverige odistribuerade) "The Man Who Cried" från i fjor. Olins förvandling från mörbultad äkta hälft till feministisk rebell kommer väl abrupt för att vara övertygande. Binoche gör å sin sida sitt imponerande bästa av huvudrollens rosiga pralinrevolutionär, men även hon känns inspärrad i en berättelse och en berättarstil som - också typiskt för Hallström - bestämt motsätter sig alla äventyrligheter.


Vänner av bekväm
och trivsam underhållning går inte tomhänta från biografen. Men på filmfronten är få saker begripligare än att "Chocolat" inte lämnade några avtryck i prislistan vid årets Berlinfestival härförleden.
Gå till toppen