Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Intelligent social fresk om drogtrafik

Steven Soderberghs
nya film är ett intelligent, starkt och engagerande samhällsdrama i episk skala, en vidsträckt social fresk med ett sammansatt och mångfasetterat händelseförlopp som placerar ett hundratal personer i drygt ett halvdussin städer, däribland Tijuana i Mexiko, San Diego och La Jolla i Kalifornien, Columbus och Cincinnati i Ohio och huvudstaden Washington.

Handlingen berör individer av åtskilliga sorter - höga politiker, federala domare, chefer för kriminella karteller, advokater, civilklädda poliser, langare, missbrukare, respektabla borgarfamiljer, studenter, hallickar och vänner. Samtliga förenas, på ett eller annat sätt, genom sin inblandning i och sitt beroende av den kontinentala drogtrafiken.


"Traffic"
kastar en kalejdoskopisk blick på kriget mot narkotikan i fyra parallellberättelser. I den första dras två hederliga mexikanska polismän in i den dödliga konkurrensen mellan två hänsynslöst våldsbenägna drogsyndikat som slåss om monopolet på smugglingen till USA.

Vidare har vi domaren som utnämns till ny amerikansk "drug czar", narkotikabekämpningens högste chef, bara för att tvingas konfrontera det faktum att hans egen dotter, en A-student i en exklusiv privatskola, ägnar sig åt "freebasing" - kokain- och crackrökning - hemma i familjens eleganta villa och snart försvinner ner i knarkträsket.

Två narkotikaspanare från San Diego lyckas släpa regionens förmögne langarkung inför rätta i en tredje episod, intimt kopplad till den fjärde, som fokuserar hans vackra hustru i La Jolla. Hon har inte känt till makens brottsliga affärer, men visar själv ett oanat rymligt samvete då hennes lyxtillvaro hotar att störta samman.


Fyra jämsides
löpande berättelser och en enda pessimistisk slutsats: med nuvarande amerikansk antidrogpolitik och strategi är kriget mot knarket förlorat på förhand. I den värld av universell korruption som dominerar "Traffic" finns det visserligen individer med god vilja och integritet. Domaren är ett exempel, de båda polisteamen två andra. Men narkotikacancern i hans egen familj leder den förre till en uppgiven presskonferens - inte minst tack vare Michael Douglas spel en av filmens mest pregnanta scener - och polisarbetet är i längden ineffektivt. All tro på seger är bara falska förhoppningar.

För fotot svarar Soderbergh själv, med en ofta extremt rörlig handkamera, som ger "Traffic" en i Hollywoodsammanhang unikt spontan och autentisk prägel, och med olika färgfilter för olika miljöer och handlingslinjer i syfte att underlätta åskådarens orientering i en komplex, geografiskt ständigt varierad storystruktur. Åt varje spelplats sin story, åt varje story sitt speciella ljus.

De mexikanska avsnitten kännetecknas exempelvis av ett överexponerat, grynigt flimmer som förstärker det realistiska intryck filmen är ute efter. Smidigt och utomordentligt skickligt sammanhållen manövrerar den mellan en informativ, undervisande dokumentär och ett fiktivt berättandes krav.


Spelet är lysande
i samtliga roller. Med små, subtilt dämpade medel skapar Benicio Del Toro ett fascinerande porträtt av en trakasserad, oändligt trött men omutlig knarkspanare "south of the border". Som Helen Ayala, iskallt målinriktad bakom en oskuldsfull och glamorös hemmafrumask, uppvisar Catherine Zeta-Jones överraskande resurser som skådespelerska.

Två randanmärkningar bara: dotterns fall ner i narkotikaslummen verkar för svagt underbyggt och brådstörtat, och den som till sist och allra mest brutalt utnyttjar henne sexuellt är en svart man. På bägge punkterna offrar Soderbergh åt melodramatiska Hollywoodkonventioner, av vilka den senare har en särskilt tvivelaktig karaktär.

I övrigt är detta en mycket imponerande film från en av de mest lovande begåvningarna i dagens Hollywood.
Gå till toppen