Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Krystyna Janda släpper inte politiken

Krystyna Janda gav regimkritiken i Polen ett ansikte. Genom rollen som Agnieszka, i några av de Andrzej Wajda-filmer från 70- och 80-talen som visas i Lund i vår. Hon saknar inte militärdiktaturen ¿ men den kreativitet som föddes i motståndet.

Krystyna Janda som Agnieszka i Andrzej Wajdas "J¿rnmannen" fr¿n 1981.

Studentfilmstudion i Lund presenterar under våren en omfattande serie verk av den polske regissören Andrzej Wajda, ett av modern filmkonsts främsta namn. I något bakvänd ordning visas "Dirigenten" från 1979 i morgon söndag och senare "Utan bedövning", 1978, "Marmormannen", 1976, och "Järnmannen", 1981. Till det som binder denna kvartett samman hör en mycket stor skådespelerska, Krystyna Janda. Jag träffar henne för ett samtal under Berlinfestivalen i februari månad, där hon gjorde ett alltför kort men synnerligen minnesvärt gästspel i en tävlingsfilm, landsmannen Wojciech Marczewskis "Weiser", ett starkt psykologiskt drama om antisemitismen i 1960-talets Polen.


Sammanhanget är typiskt
för Janda, som aldrig väjt för roller i filmer med en djärv och frispråkig social och politisk hållning. Det var i just en sådan film som hon debuterade, 24 år gammal, med ett porträtt av en radikalt ny och aggressivt självständig polsk hjältinna: "Marmormannen", Wajdas uppgörelse med stalinismens förtryck. Janda spelar ena huvudrollen, filmstudenten Agnieszka, som under arbetet på en examensdokumentär om en idealiserad murare, Mateusz Birkut, envetet borrar sig in i den sjaskiga politiska sanningen om hans verkliga öde.

- Wajdas krigstrilogi från 50-talet, "En generation", "Kanal" och "Aska och diamanter", hade gjort ett outplånligt intryck på mig. I mina ögon var han Mästaren. Så när jag först mötte honom och fick veta att han ville ha med mig i "Marmormannen" blev jag både enormt överraskad och fullkomligt skräckslagen, säger Krystyna Janda på god franska och skrattar. Då förberedelserna och inspelningen sen väl kommit igång förstod jag att detta möte var och skulle förbli ett av de allra viktigaste i mitt liv.

"Marmormannen" blev en publiksuccé i Polen, en milstolpe i polsk film och en stor internationell framgång. Fem år senare återkom Janda som Agnieszka, nu gift med Birkuts son Tomczyk, i "Järnmannen", som Wajda spelade in våren 1981 i strejkkrisens och Solidaritetsrörelsens Gdansk och som efter premiären i Polen i juli det året snabbt blev den mest populära polska filmen någonsin. Några månader tidigare hade den vunnit Guldpalmen i Cannes.


Både "Marmormannen" och "Järnmannen"
såväl som "Utan bedövning", som handlar om en regimkritisk journalist i ett kommunistiskt samhälle utan moraliska normer, förbjöds för visning sedan general Wojciech Jaruzelski gripit makten och proklamerat undantagstillstånd den 13 december 1981. Det politiska och sociala livet i Polen djupfrystes, utegångsförbud infördes, Solidaritetsaktivister massarresterades, teatrar och biografer stängdes, filmproduktionen stoppades.

- Jag hade just avslutat en film för regissören Ryszard Bugajski. Alla vi som var inblandade blev kallade till förhör hos de militära myndigheterna och måste besvara en massa idiotiska frågor om filmens innehåll och syfte.

Länge kunde den bara visas i hemlighet, i kyrkor och privata hem. Jag hade gjort många tv-roller, men nu lät ledningen för den polska televisionen mig förstå att mitt ansikte inte längre var välkommet i rutan. Det associerade för mycket till Solidaritet, sa man. Under några år var jag mer eller mindre blockerad i arbetet som skådespelerska, jag förhördes gång på gång, tilläts inte ha pass och så vidare. Men låt oss inte överbetona det här - i motsats till många andra polacker drabbades jag inte av någon svårare repression.


Handlingen i Bugajskis film
, "Przesluchanie" eller "Förhöret", tilldrar sig i det tidiga 50-talets Polen och kretsar kring en kvinna som spärras in på falska anklagelser och utsätts för den mest brutala tortyr och terror i ett av stalinismens fängelser. Jandas gestaltning av hennes situation är en extraordinärt hudlös och nervig tolkning som måste räknas till modern films främsta rollprestationer. "Förhöret" frisläpptes först 1989 och renderade henne Cannesfestivalens pris till bästa skådespelerska året därpå.

Hon pratar entusiastiskt om Bugajskis mod och känsliga personinstruktion.

Men favoritregissören är och förblir Wajda. Beundran och tillgivenheten är tydligen ömsesidiga. Senast de arbetade ihop var med William Gibsons pjäs "Två på gungbrädet" häromåret.

- Det var en väldigt givande erfarenhet för oss bägge, och publiken älskade föreställningen. Teatern är mitt älsklingstillhåll nu för tiden, mitt andra hem. Just nu spelar jag Racines Fedra.

- Wajda dyker ständigt upp i salongen och bakom scenen för att hålla sig informerad om vad jag gör. Fast jag närmar mig femtio kan man väl säga att han på sätt och vis fortfarande betraktar mig som sin skyddsling. Jag får jämt brev från honom där han ger mig komplimanger och berättar om olika idéer för ett projekt som kan ge oss ett efterlängtat tillfälle att filma tillsammans igen. Just nu tycks han bära på en fix idé om en film i modern miljö om den polska kvinnan, en ny stark och självständig kvinnotyp, ett slags utveckling för det nya århundradet av Agnieszka i "Marmormannen" och "Järnmannen". Skulle den bli av kan jag troligtvis räkna med huvudrollen även där.

- Han har alltid sett som mig en sorts avantgardeskådespelerska, säger Janda, lämplig för moderna och aktuella teman, tuff och gåpåaraktig, med undantag för violinisten som jag spelar i "Dirigenten", och därmed komplett otänkbar i någon av alla de filmer med historiska motiv som han också gjort. Men Wajda har alltid ett sånt vimmel av idéer att det är omöjligt att förutspå vilken han till sist stannar för. Han söker och jag väntar.


Du har också arbetat med en annan betydelsefull polsk filmskapare, Krzysztof Kieslowski (i "Dekalogen"). Hur skiljer sig han och Wajda åt?

- Wajdas metod, den strömmar ur hjärtat, ur känslan. Han är som en målare som angriper motivet med en enorm lidelse utan att ta en omväg via skisser.

- Hos honom är skådespelarens arbete en resa genom en otrolig rikedom, ett uppbåd av detaljer, metaforer, symboler, men man vet aldrig säkert i vilken riktning den går eller hur den kommer att sluta.

- Det var en chockartad förlust för polsk film när Krzysztof dog. Med honom stod man inför raka motsatsen. Han var lugnare, kyligare, mycket mer av ett kritiskt intellekt. Hans filmmetod var en elimineringens konst. De avgörande orden, de mest relevanta rörelserna, det allra mest väsentliga och oumbärliga i en scen, den mest exakta tanken - allt annat rensades bort. Han prioriterade enkelheten. Allting var tydligt och klart. Man var hela tiden medveten om vad han ville ha fram och kunde rätta spelet därefter.


Krystyna Janda har översatt
och introducerat Dario Fo för polska teaterscener. Omväxlande med teaterroller och en och annan filmroll förekommer hon flitigt i tv-dramatik, och hon är också författare. Av hennes två vuxna döttrar följer den äldsta i mammans fotspår. Filmkarriären har inte begränsat sig till hemlandet. Hon har filmat i Tyskland, Frankrike, Ungern och Schweiz, men med åren tappat lusten att medverka i utländska produktioner.

- Varje gång jag arbetat med en icke-polsk regissör har man i stort sett bara använt mig som en sorts citat - ett citat ur polsk film. Utomlands har jag alltid mest känt mig som en mekaniskt inbjuden gäst. Artigt bemött, älskvärt rentav, men nästan aldrig med något spontant och tillitsfullt engagemang. Ingen utländsk regissör har någonsin behandlat mig som en skådespelerska. Man har tittat på mig, man har instruerat mig och fotograferat mig, men man har aldrig låtit min rollkaraktär få någon mänsklig substans. Så jag är mer harmonisk och nöjd så länge jag stannar i Polen.


Dock långtifrån nöjd
med en sak. Vårt samtal i Berlin utmynnar i Krystyna Jandas funderingar över dagens polska filmklimat, ställt bredvid gårdagens.

- Det låter som en arrogant och provocerande motsägelse, men när det politiska klimatet var repressivt, som under stalinismens och militärdiktaturens dagar, genomlevde polsk film en konstnärligt mycket fruktbarare period än i dag. Det var paradoxalt nog en vacker tid i den polska konstens och filmens historia - för Wajda som regissör, för Krzysztof Zanussi, Agnieszka Holland, Feliks Falk, Kieslowski och andra av den så kallade moraliska orons filmskapare. Och inte minst för mig och mina skådespelarkolleger.


- Nu för tiden
är det lite mindre vackert. Filmen ses inte som lika viktig. Den spelar inte längre någon större roll i det polska folkets tankar och vardag, jämfört med hur det var för en 20-30-40 år sen. På det hela taget har filmproduktionen kommersialiserats efter amerikansk modell och tjänar mestadels ett ytligt förströelsesyfte. Vi har stora problem som kommer sig av att vi polacker måste orientera oss i en ovan politisk situation, och när vi går på bio är den förhärskande principen att få oss att glömma vardagsbekymren och livsproblematiken utanför biografen. Undantagen är lätt räknade. Marczewskis "Weiser" hör dit. Annars har samhällsengagemanget och vidräkningarna med ett komprometterande förflutet farit sin kos, och det gör mig besviken.
Gå till toppen