Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

DVD-lansering av klassiker bjuder på glada överraskningar

En betydelsefull fördel med dvd jämfört med vanlig video är utrymmet för filmhistoriskt intressant tillläggsmaterial i återlanseringen av äldre filmer och klassiker.

Joseph Mankiewicz "Cleopatra" är en äldre film, och Alfred Hitchcocks "Rear Window" ("Fönstret åt gården") är både det ena och det andra. Bägge har just getts ut i restaurerat, fräscht skick. Den förra behöver den tvåtimmars dokumentär om inspelningen som ingår i det flotta paketet (hela tre cd-stora skivor) för att köparen ska få valuta för pengarna, eftersom utdelningen av själva filmen inte är nämnvärt större än då den hade premiär för 38 år sedan. I det andra fallet förhöjer motsvarande dokumentärfilm värdet av en redan stark och originell thriller.

"Cleopatra" var alltid mindre ett romantiskt filmepos om romartiden och triangeln Julius Caesar-Cleopatra-Marcus Antonius än ett storhetsvansinnigt affärsföretag, insvept i kitschig visuell prakt, tyngt av en regi utan energi och personlig stil och dekorerat med en alltmer hysterisk publicitet kring den kärleksduett som Elizabeth Taylor och Richard Burton uppförde både framför och bakom kameran.


Mankiewicz
omarbetade manuset om nätterna och filmade om dagarna, samtidigt som hans planerade 15 inspelningsveckor drogs ut till 18 månader, budgeten skenade iväg från 6 till 35 miljoner dollar, fortfarande en rekordsumma i dagens valuta, produktionen blev ett offentligt skämt och 20th Century Fox gick ner på knä. När Darryl Zanuck tog över chefskapet för ett bolag i djup ekonomisk kris kopplade han bort regissören från filmen och klippte ner dennes 320 minuters version till fyra timmar.

I huvudrollstrion klarade sig bara Rex Harrison som Caesar med hedern i behåll. Tyvärr mördades förebilden som bekant, varför vi under större delen av de 243 minuterna är hänvisade till en ändlös och ofta fånig melodram med och om Taylor och Burton.


Dvd-lanseringen
gör all önskvärd rättvisa åt John De Cuirs spektakulära scenografi och återger Leon Shamroys utsökta färgfoto i knivskarp detalj. Men den väsentliga behållningen är den medföljande dokumentären "Cleopatra: The Film That Changed Hollywood", som serverar hela den tragikomiska historien om inspelningen, inklusive glimtar av det material som Zanuck förpassade till klipprummets golv.

En uttalad partiskhet till Mankiewicz förmån och ett väl konventionellt grepp om ett ämne egentligen lämpat för surrealistisk satir står inte i vägen för fängslande inblickar i amerikansk filmindustris mentalitet.


"Rear Window",
från 1954, övertalar åskådaren att hänge sig åt smygtittandets skuldbelastade njutning, medan James Stewarts tidskriftsfotograf i sin lägenhet, orörlig med brutet ben i en rullstol och upppassad av Thelma Ritters sköterska och Grace Kellys coola, blonda mannekäng och flickvän, iakttar hyresgästernas vardagssysslor i huset mittemot, innan han med kikare och teleobjektiv börjar fokusera en av dem, en misstänkt styckmördare.

Hitchcock står på toppen av sin visuella berättarförmåga i vad som förutom en spännande thriller är en förtätad studie i voyeurism, sexuell ambivalens, kastrationsångest och social isolering, genomsyrad av en - i motsats till "Cleopatra" - extremt skeptisk syn på romantisk kärlek.


Filmen bygger på
det subjektiva bildspråk som dess regissör använde sig av med sådant mästerskap, här enligt principen att vi ser Stewart, sen ser vi det han ser och därpå ser vi hans reaktion. Nästan hela handlingen utspelas i ett enda rum, som vetter mot väldigt och unikt scenbygge, ett dockhus i naturlig storlek med realistisk utformning i alla detaljer från Stewarts och vårt perspektiv.

Dvd-versionen har återställt premiärkopians Technicolorprakt. Och på köpet får vi en dokumentär där regissören intervjuas av Peter Bogdanovich, Hitchcocks dotter Patricia och regiassistenten Herbert Coleman skildrar inspelningsarbetet och den utmärkte kritikern Robin Wood medverkar som kommentator.

Katalogen över filmer på dvd sväller. I dagsläget kan man välja bland drygt tusentalet titlar. En sällsynt vacker utgåva från i fjor är "Black Narcissus", 1947, regisserad av Michael Powell (1905-1990). I likhet med "Rear Window" rör det sig om ett storartat exempel på ateljéförankrad miljösuggestion.


Fem anglikanska
nunnor stationerade i Calcutta beger sig till Himalaya och installerar ett bergkloster i ett gammalt indiskt palats. Naturen, vindarna, den höga höjden och lokalbefolkningens föreställningsvärld får en traumatisk effekt på gruppen som fatalt tillspetsas då palatsets virile engelske förvaltare driver en av nunnorna, magnifikt porträtterad av Kathleen Byron, till en destruktiv erotisk besatthet.

Powell filmade alltihop i brittiska Pinewoods ateljéer, i ett färgfoto signerat Oscarbelönade Jack Cardiff, en scenografi och med en musik och målade bakgrunder som tillsammans skapade en bild av Indien som ett sinnestillstånd snarare än en verklig plats. Filmen hade symboliska politiska undertoner året då den hade premiär och landet blev självständigt. Nunnornas avtåg i slutet sedan deras mission besegrats av tvivel, förträngd köttslig lust, svartsjuka och galenskap kunde ses som ett farväl till det brittiska imperiet.

På dvd:n finns denna mästerliga, emotionellt komplexa melodram bevarad i hela sin oroande sensuella och magiska skönhet.

I extramaterialet hörs Powells och Martin Scorseses röster. Men bättre ändå är att det innehåller en specialgjord dokumentär, "Painting with Light", om Cardiffs sublima fotokonst.
Gå till toppen