Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ritten på tundran fick Ulla Roseen att bli översättare

Ulla Roseen vet
hur det känns att rida på en vit ren på den iskalla sibiriska tundran trots att hon aldrig har varit där. Hon känner också den peruanska staden Lima ur en sjuårig pojkes perspektiv trots att hon inte besökt platsen och själv är född 1946.

Det är bara ett par exempel på den mångfald av skiftande erfarenheter som hon som översättare av skönlitteratur berikas med. Den sibiriska tundran blev för övrigt avgörande för yrkesvalet och ändrade hennes liv.


I början på 70-talet
var hon den enda Uppsalastudent som läste bulgariska. Hon hade börjat med spanska och ryska och valde sedan bulgariska eftersom hon inget visste om Bulgarien, inte ens att huvudstaden hette Sofia.

- Jag uppmanades att doktorera i slaviska språk och blev förelagd ett ämne om adjektivets utveckling, berättar Ulla Roseen.

Men den bulgariske författaren Jordan Raditjkovs "Bortom Ural" kom emellan.

Hon hittade boken i en hylla hemma hos sin professor och började läsa.

- Det var en fantastisk bok om en man som reser runt i Sibirien. Jag berättade vitt och brett för mina vänner men ingen kunde läsa den eftersom den inte fanns översatt till något annat språk.


Hon kontaktade förläggaren
P A Sjögren på bokförlaget Rabén & Sjögren och erbjöd sig att översätta.

- Han var mycket faderlig och sa - du förstår lilla vän, det räcker inte med att kunna det språk som man översätter ifrån. Det viktigaste är att du kan det egna språket.

Hennes entusiasm gjorde i alla fall intryck och han bad om två kapitel på prov. Fem dagar efter det att han hade fått texten kom beskedet - det är jättebra, fortsätt!

"Bortom Ural" gavs ut i originalpocket 1972. Förlaget hade knappast några förhoppningar om förtjänster men Artur Lundkvist hittade boken och skrev en helsida i Dagens Nyheter. Ulla Roseen erbjöds jobb som förlagsredaktör på Rabén & Sjögren. "Bortom Ural" blev något av en kultbok och trycktes i fyra upplagor.


Samtidigt med förlagsjobbet
fortsatte hon att översätta Jordan Raditjkov, bland annat pjäsen "Trädet". Regissören Andris Blekte satte upp den på Verkstan i Malmö 1985. Den enda rollen spelades av Halvar Björk som efter drygt 25 år på Malmö stadsteater senare bröt upp och flyttade till Ulla Roseen i Jerle i Västmanland, där han bland annat tog initiativ till en sommarteater med amatörer.

Efter tio år på Rabén & Sjögren i Stockholm hade Ulla Roseen bestämt sig för att helt satsa på en översättarkarriär. Hon var lycklig nog att kunna köpa ett mer än 200 år gammalt rött trähus direkt vid kanten av Jerleån, som just här övergår i en fors. Där bosatte hon sig tillsammans med sin dotter.

När vi möts har Ulla Roseen varit hemma drygt en vecka efter ett besök i New York där hon träffade tre författare vars verk upptagit en stor del av hennes tid de senaste åren, dels Paul Auster och hans norskättade hustru Siri Hustvedt, dels Kathryn Harrison. Den sistnämnda har skrivit "The Footbinding Chair", det vill säga "Fotbindarstolen". Bonniers valde i stället att kalla boken "De röda skorna", trots att den titeln redan är upptagen. "De röda skorna" heter en nyskapande, i dag klassisk, dansfilm från 1948 i regi av Michael Powell.


- Jag hade föredragit
"Fotbindarstolen" men förlagens marknadsavdelningar bestämmer titeln. Jag kan bara komma med förslag, säger Ulla Roseen.

"De röda skorna" handlar om Kathryn Harrisons mormor. Hon var konkubin i Shanghai och fick fötterna stympade för att passa in i det skönhetsideal som gällde för den kinesiska kvinnan.

- En fantastisk historia, säger Ulla Roseen och förklarar att hon utgår från sin egen upplevelse av en bok när hon tackar ja eller nej till en översättning.

- Jag tror att jag reagerar på samma sätt som alla läsare. Efter ett visst antal sidor känner man intuitivt om det här är en bok för mig.


Vissa av hennes kolleger
startar med en råöversättning medan hon själv börjar från början blad för blad efter att ha läst boken rakt igenom en gång. När hon sedan är färdig och går igenom texten måste hon nästan alltid skriva om de 20-30 första sidorna. Det tar ett tag innan hon kommer in i bokens andning och hittar den rätta tonen och rytmen.

- Jag måste lägga mig på en tankenivå så att jag hör författarens röst genom mig själv. Ibland märker jag hur ordvalet står och väger i det första partiet av boken. När man når slutet har man en helhetsbild av språket och vet att vissa ord återkommer. Man måste också hitta den rätta känslan för den konsekvens som finns i de flesta historier. Mitt eget språk har utvecklats med tiden. När jag närmar mig nya områden tänjer jag på invanda uttryck och hittar förhoppningsvis nya.


I dag hör Ulla Roseen
till landets mest respekterade översättare och har fått utmärkelser från till exempel Svenska Akademien, Sällskapet De Nio, Bonniers, Natur & Kultur och Einar Hansen-stiftelsen.

Ofta säger hon nej till de stora amerikanska och engelska bästsäljarna trots att arbetet möjligen både skulle gå snabbare och ge mer pengar. En översättare betalas nämligen per ark.

- Arbetet med en sida av Jeanette Wintersons högspända, täta och rebusartade prosa tar lika lång tid som kanske fyra sidor av en annan författares text.


För att kunna översätta
Wintersons "Vintergatan går genom magen" tvingades Ulla Roseen både sätta sig in i kvantfysik och läsa Bibeln. Nu ligger det senaste verket "Powerbook" färdigt och väntar på tryckning. Vid ett tillfälle skickade hon ett brev via förlaget till Jeanette Winterson med en fråga. Svaret var kort och koncist: "Översätt bara exakt vad det står".

- Auster är betydligt mer lättillgänglig. I New York var jag hembjuden på brunch till honom, hans fru Siri och den hund som de hittade på gatan för nio år sedan. Den inspirerade till Pauls senaste bok "Timbuktu". Amerikanska kritiker var övervägande negativa och tyckte att det var alltför sentimentalt. Själv grät jag under översättningen.


Paul Austers
meningar är korta, bisatser saknas och texten ser vid en första blick mycket enkel ut.

- När man går in i hans språk upptäcker man att vartenda ord finns där därför att det måste finnas där. De där luddiga adjektiven som gör översättarens arbete lättare lyser med sin frånvaro. Hans språk är precist och genomarbetat.

Hon har översatt två romaner, "Förbjudet område" och "I stridens riken", av spanjoren Juan Goytisolo. Den andra var ren övertalning från förlagets sida.

- Hos honom finns intellektuell briljans och en latinsk arrogans, en överlägsenhet där man utesluter de läsare som inte är lika bildade som författaren. I stället för att exempelvis skriva Hemingways roman så och så nöjer sig Goytisolo enbart med titeln. Den sortens snobberi gillar jag inte. Det blir inga fler böcker av honom för min del.


Ulla Roseen studerade aldrig
engelska under Uppsalatiden utan fick grunden i gymnasiet. För att hålla sig à jour läser hon tidningar och ser mycket film. Det vardagliga språket, slangen och jargongen, förändras hela tiden.

- Jag skulle aldrig kunna översätta en modern rysk roman eftersom mina kunskaper går långt tillbaka i tiden och jag har inte haft möjlighet att följa den språkutvecklingen. Min ryska är framför allt Dostojevskijs och Tjechovs.

1999 kom "Älska mig och skriv!", ett favoritprojekt som Ulla Roseen arbetade med i ett helt år. Vanligvis hinner hon översätta tre romaner på samma tid.


Vid ett tillfälle
hade den finlandsvenske teatermannen Ralf Långbacka sagt att Tjechovs samlade brev, i flera volymer, borde översättas. Ulla Roseen började studera dem och fascinerades framför allt av brevväxlingen mellan Tjechov och hustrun, skådespelerskan Olga Knipper. Hon hade oftast huvudrollen i hans pjäser på Konstnärliga teatern i Moskva medan han på grund av tbc och en stark bundenhet till mor och syster bodde på Jalta.

Ulla Roseen valde själv ut breven och ställde samman dem. Det lilla Göteborgsförlaget Anthropos gav ut boken sedan flera av de större hade tackat nej.

- Till en början är Anton och Olga mycket artiga och distanserade men så småningom ändras språket och brevväxlingen formar sig till en äktenskaplig studie där framför allt kvinnliga läsare känner igen sig och liksom jag själv blir allt argare på den käre Anton och hans oförmåga och ovilja att gå ned i de egna känslodjupen.
Gå till toppen