Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kristofer Åström byter skepnad

Kristofer Åström läpper två skivor inom loppet av några månader där Firesides hårdare image bytts mot mer stillsamma tongångar i Hidden Truck-projektet.

Foto: Johan Persson
Om det hade gått att slå upp "musikalisk schizofreni" i ett lexikon hade begreppet kunnat illustreras av en bild på Kristofer Åström.

Med Fireside gör den 27-årige norrlänningen högljudd, elektrisk och rätt så aggressiv musik i gränslandet mellan punkrock och hardcore. Men med det dubbelt skivaktuella sidoprojektet Kristofer Åström & Hidden Truck byter han helt skepnad och placerar sig - vare sig han vill det eller inte - i det så kallade singer/songwriter-facket med nedtonade, stillsamma och mestadels akustiska låtar.

Men artisten själv går inte riktigt med på ett sådant resonemang.

- Vissa delar av Firesides publik blev nog lite chockad när den första Hidden Truck-plattan dök upp för några år sedan, men själv tycker jag inte att det är någon större skillnad mellan banden. Det är samma nerv i musiken, samma känslor som förmedlas. I mitt textskrivande gör jag till exempel ingen skillnad på om texten som jag håller på med för tillfället ska användas till en låt med Fireside eller Hidden Truck. Jag skriver på samma sätt hela tiden.


Även om han säger sig alltid
ha haft en dragning åt lugnare och mer akustisk musik, är det först på senare år som Kristofer Åström på allvar börjat lyssna in sig på gammal country och folkmusik. Han nämner Hank Williams och The Stanley Brothers som två viktiga influenser.

- Även blues från 20- och 30-talen har jag lyssnat på en hel del, som Robert Johnson till exempel. Det jag gillar mest med de tidiga bluesinspelningarna är att de känns så spontana, de har den där känslan av att någon bara satte ner sig och började lira på gitarren och så bara råkade det stå en bandspelare bredvid.

Ett sådant spontant arbetssätt försökte Kristofer Åström & Hidden Trucks anamma på sitt andra album, "Leaving Songs", som dök upp i skivbutikerna för ett par månader sedan.


Redan i nästa vecka
släpps skiva nummer tre, "Northern Blues". Det mer konventionella greppet hade förstås varit att slå samman de två alstren till en gemensam dubbelplatta, men den lösningen tilltalade inte Kristofer Åström. Framförallt de olika inspelningssituationerna gjorde att han kände att skillnaderna mellan skivorna var alltför stora för att de skulle kunna bakas samman.

- "Northern Blues" började vi spela in för lite drygt två år sedan, den är mer genomarbetad när det gäller produktionen och arrangemangen. "Leaving Songs" kom till under några dagar i somras, den är mycket råare och ruffigare i ljudet. Det mesta spelades in live och vi bearbetade inte materialet särskilt mycket efteråt.

Han har en poäng där. Ändå finns det fler likheter än skillnader mellan plattorna. I centrum finns Åströms melankoliska, ibland nästan viskande röst och de reflekterande, oftast rätt så sorgsna texterna.

Men att det där vemodiga draget skulle ha någonting med hans norrländska rötter att göra tror han inte ett dugg på.

- Det norrländska vemodet är bara en myt, precis som att alla smålänningar ska vara snåla och alla stockholmare dryga.


Med tanke på att han har bott
i Stockholm i flera år har Kristofer Åström haft gott om tid på sig att studera 08-invånarnas eventuella dryghet. Fram till för någon månad sedan jobbade han i en skivaffär i huvudstaden, men för tillfället är musiken en heltidssyssla.

Förmodligen en god idé med tanke på hur produktiv han tycks vara. Han har redan låtar till ytterligare ett par Hidden Truck-skivor och arbetet med Firesides nästa album, som ska släppas till våren, är redan igång - förberedelserna inför den plattan inleddes så fort sommarens turné tog slut.

I december åker han på turné med Hidden Truck (där förresten Firesidekollegan Per Nordmark ingår som trummis) och preliminärt blir det en spelning på KB i Malmö den 19 januari.

- När jag var yngre fanns det många olika yrken som jag ville prova på, bland annat ville jag bli veterinär och botaniker. Men i bakhuvudet hade jag hela tiden en bild av mig själv som rockmusiker. När jag väl stod där på scenen med gitarren om halsen så visste jag att jag var på rätt spår.
Gå till toppen