Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Boorman och Brosnan raserar myten om Bond

Regissören John Boormans nya film ¿Skräddaren i Panama¿ bygger på en roman av John Le Carré och handlar om hur den avdankade och samvetslöse brittiske spionen Andy Osnard manipulerar societetskräddaren Harry Pendel att uppfinna en konspiration som går ut på att överlämna Panamakanalen till kineserna.

Paret spelas av Pierce Brosnan, vars närvaro används till att rasera James Bond-myten, och den talangfulle australiensaren Geoffrey Rush.

Le Carré heter egentligen David Cornwell. Han har samarbetat med Boorman och Andrew Davies på filmens manuskript och satt vid regissörens sida under presskonferensen efter premiären på Berlinfestivalen tidigare i år.

Författaren medgav att han står i en viss tacksamhetsskuld till Graham Greene och dennes roman "Vår man i Havanna".

- Jag älskade Greenes idé om en man som fabricerar intriger. Jag ville skapa en spionvärldens Felix Krull i form av Harry Pendel. Och i förlängningen av det temat ville jag ha en drömmare, en inspirerad visionär, som tvingas att stå till svars för sina fantasier. Och därför har vi här Mefistofeles i Brosnans skepnad som flaxar omkring i luften ovanför Faust alias Pendel, utväljer honom till sitt offer, slår ner på honom och lovar honom guld och gröna skogar för hemlig information. På så vis tar jag ett steg bortom "Vår man i Havanna" - ja, jag tar bollen som Greene passat till mig och springer med den ett stycke till.

- "Skräddaren i Panama" är min första roman utan ett ideologiskt innehåll, fortsatte Le Carré. Jag ville spegla den nya materialism som präglar vår efterkrigsepok och min egen besvikelse över att det inte funnits någon energi till en rekonstruktion av världen vi lever i sedan det kalla kriget upphört.


Då Berlinmuren föll hade
många romantiker en tjusig dröm om att spioner skulle bli arbetslösa, att politiska konflikter skulle ta slut och att politikerna äntligen skulle börja tala sanning. Åren som gått sen dess har tyvärr visat att dessa förhoppningar grundligt kommit på skam. Vad som hänt är att vi förfallit till en självbelåten materialism och egoistisk isolering som jag personligen tycker är djupt beklämmande. Och av det skälet är både romanen och filmversionen uttryck för en illusionslöshet som är sammansatt av bitterhet, sarkasm och ironi.

- Jag är mycket förtjust i filmen, det är ju därför jag är här. Annars har det gjorts katastrofala filmatiseringar av flera av mina böcker, med undantag för Martin Ritts "Spionen som kom in från kylan" med Richard Burton i huvudrollen. Den var ganska bra, medan "Den lilla trumslagarflickan" och "Spegelkriget" var helt och hållet förskräckliga. Som film ligger "Skräddaren i Panama" så nära det går att komma en tillfredsställande överföring av en roman till bioduken, och orsaken är paradoxalt nog att filmen och det filmiska tagit över och romanen lämnats bakefter.

- Att filma en roman kan jämföras med att förvandla en ko till en buljongtärning - det gäller att fånga och enbart behålla själva kärnan, andemeningen, dess innersta väsen. Och det tycker jag faktiskt att vi har lyckats med i det här fallet.


Ni har ändrat på slutet i romanen
, sa en förebrående röst i presskonferenssalen.

- Så som förhållandet mellan Osnard och Pendel kom att utformas under själva inspelningen blev det mer komiskt och roande än vi tänkt oss från början, svarade Boorman. Bokens apokalyptiska final kändes för tung, den stred mot filmens tonfall i övrigt, så vi valde en annan avslutning.

"Skräddaren i Panama" spelades till stor del in på ort och ställe. Romanen är en precis beskrivning av ett samhälle fyllt av korruption, knarktrafik och annat skumrask. Den bilden gjorde inte filmarna särskilt välkomna, enligt regissören.

- Boken fanns översatt till spanska och var väl känd, så i somliga politiska kretsar var man inte alls road när vi dök upp. Jag kunde känna en påtaglig fientlighet och brist på samarbetsvilja. Men allt ordnade sig så snart Pierce Brosnan anlände. Panamas president är en mycket attraktiv dam som blev fullständigt förhäxad av Pierce och slängde upp presidentpalatsets portar på vid gavel. Plötsligt fick vi allt samarbete vi kunde önska. Vad som hände mellan Pierce och presidenten? Det har han bett mig att inte avslöja.


Den färdiga filmen
stötte på motstånd från producenten Columbia Pictures efter en förhandsvisning för publik i Kalifornien, tillade Boorman.

- Då folk såg Pierce Brosnan som spion i Panama tog man automatiskt för givet att han var hjälten. Till en början kunde man intala sig att hans rollfigur antagligen snart skulle bli mer sympatisk och visa upp sitt rätta James Bond-jag. Biografen låg i San Fernando Valley, som i Hollywood kallas för "Dödens fält" när det gäller förhandsvisningar.

Så kom en scen där Pierce tittar på kvinnan som heter Marta och säger till Harry: "Fantastisk kropp, om hon bara vänder bort ansiktet medan man knullar henne." Vi hörde hur den meningen fick hela bion att kippa efter andan. För publiken var det otänkbart att Pierce kunde kläcka ur sig en sån grovhet.

Efteråt rusade bolagets olika chefer fram till mig och krävde att repliken skulle klippas bort. "Du kan inte låta Brosnan yttra sig på det viset!", hojtade de.

- Men som ni märkt är den kvar, påpekade John Boorman i Berlin och såg belåten ut. Den är en del av det som fascinerade mig med den här filmen: en dekonstruktion av Bond-myten.
Gå till toppen