Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Disney paranoid och rädd

Sagofarbrorn Walt Disney, som skulle fyllt 100 i år, jagades av demoner och jagade själv kommunistspöken.

Walt Disneys tecknade
figurer Musse Pigg och Kalle Anka, tecknade långfilmer som "Snövit och de sju dvärgarna", "Pinocchio", "Fantasia", "Dumbo", "Bambi" och "Askungen" och spelfilmer som "En världsomsegling under havet" och "Mary Poppins" gjorde honom till familjeunderhållningens obestridde kung. När han gick bort 1966, bara 65 år gammal, förlorade barn i många länder en älskad sagofarbror.

Under sin livstid hade han överösts med mer än 700 utmärkelser och priser, däribland 31 Oscars, 5 Emmys, amerikanske presidentens ärofulla frihetsmedalj och franska hederslegionen. Alltsammans för enastående bidrag till tecknad film och barnkultur.

Men det fanns de som skulle minnas ett annat arv, ett som bestod av ödelagda karriärer och förstörda liv, heter det i en väldokumenterad biografi, Marc Eliots "Walt Disney: Hollywood's Dark Prince" (HarperCollins,1993). Dem som han lämnat information om till FBI skulle aldrig glömma hans tjugofem år av högerextrem fackföreningsfientlighet och hans nyckelroll när det gällde att locka antikommunismens häxjägare till Hollywood.


Bokens Disney-porträtt
föreställer dels en makalös organisatör, administratör och pionjär inom tecknad film, vars växande imperium från 1930-talet praktiskt taget monopoliserade animationsindustrin i USA och regelbundet släppte ut högkvalitetsprodukter, ofta av Oscarkaliber och tillverkade enligt löpande bandprincipen med hjälp av hundratals tecknare, tekniker och andra anställda.

Dels också en man som bar på antisemitiska idéer sedan barndomen, som var en stenhårt autoritär arbetsgivare med maffiakontakter, hatade allt vad fackföreningar och kollektivavtal heter, bekämpade sina anställdas fackliga anslutning till konkursens brant, såg kommunistiska sammansvärjningar överallt, predikade amerikansk isolationism under andra världskriget och höll ögonen på liberaler, vänsterradikaler och judar i Hollywood åt den likaledes antisemitiske FBI-chefen Edgar Hoover.


År 1941 vägrade Disney
att erkänna Screen Cartoonists Guild, animatörernas motsvarighet till ett svenskt fackförbund. Från det hållet krävde man höjda löner för företagets sämst betalda och ett kontrakt för alla anställda som garanterade att ingen kunde avskedas utan angiven orsak. Disney hotade å sin sida alla som anslöt sig till tecknarfacket med avsked. USA:s högsta myndighet i arbetsmarknadsfrågor, National Labor Relations Board, underkände Disneystudions egen intresseorganisation för de anställda - inrättad och kontrollerad av ledningen - såsom olaglig. Då svarade Disney med att sprida flygblad över hela Hollywood som brännmärkte ledarskapet i Screen Cartoonists Guild som kommunister. "Låt inte ert amerikanska mod duperas av de röda spindlarnas förlamande gift", skrek flygbladens besynnerliga text.


På fackets uppmaning
gick hundratals av Disneys anställda som ville ansluta sig ut i strejk den 14 maj. Den stöddes av skådespelarnas Screen Actors Guild, av Technicolorbolaget, som tillkännagav ett beslut att inte framkalla eller kopiera någon film från Disney förrän studion erkänt tecknarfacket, och av en ökande opinion inom det nationellt mäktiga fackförbundet AFL, American Federation of Labor. Enligt Eliot, vars biografi bygger på fem års intervjuer med samtida vittnen och initierade, fick strejken Walt Disneys kroniskt nervösa tillstånd att bryta ut i fobier och bisarra ryckningar. Hans redan maniska handtvättande påstås ha tilltagit till den grad att han rusade ut i sitt privata studiobadrum trettio gånger under en timme, och han exploderade i ständiga raserianfall.


I början av september
samtyckte Disneys bror Roy och strejkledarna till medling och ett bindande skiljedomsförfarande. Just då var Walt själv på resa i Latinamerika. När nyheten nådde honom blev han så utom sig att han demolerade inredningen i sitt tillfälliga kontor och under långa tirader om en kommunistinspirerad strejk hotade att stänga sin studio för alltid för att i stället övergå till att sälja leksaker, hellre än att släppa in Screen Cartoonists Guild genom grindarna.

Sedan strejken officiellt upphört den 14 september avskedade han två av ledarna. Efter den bestraffningen och uttalade hot om ytterligare uppsägningar kunde Frank Tashlin, sedermera berömd förnyare av amerikansk filmkomedi men just vid denna tid chef för Columbiabolagets animatörsektion, dra till sig många av Disneys medarbetare med löften om bättre arbetsförhållanden, namn i filmers förtexter och högre lön.


Från oktober 1940
hade Walt Disney varit en hängiven informatör åt FBI, knuten till en specialagent i Los Angeles, som han försåg med alla upplysningar som kunde intressera Hoovers federala polis. Han sände iväg talrika rapporter om misstänkt samhällsomstörtande verksamhet, exempelvis om möten hållna av det så kallade Rådet för panamerikansk demokrati, en organisation som arbetade för latinamerikaners medborgerliga rättigheter både i hemlandet och USA.

I februari 1944 hjälpte han till att grunda och valdes samtidigt till vice ordförande i Filmförbundet för bevarandet av amerikanska ideal, bildat av och för Hollywoods mest rabiata antikommunister. Ordföranden, regissören Sam Wood, ansåg liksom Disney att president Franklin Roosevelt gick den kommunistiska världskonspirationens ärenden. De hade ingen svårighet att prompt rekrytera ett sjuttiotal av filmindustrins mest bemärkta konservativa krafter. Från skådespelarhåll anslöt sig entusiastiskt stjärnor som Gary Cooper, Robert Taylor och John Wayne.


En av viceordföranden
Disneys första officiella åtgärder var att skicka ett brev till kongressen i Washington med en uppmaning till HUAC, representanthusets undersökningsutskott för oamerikansk verksamhet, att intensifiera sin uppmärksamhet på kommunistinfiltrationen i Hollywood.

Disneys begäran uppfylldes med råge hösten 1947. Då inledde HUAC en hetsjakt på misstänkta kommunister, vänstersympatisörer och alltför socialt reformsinnade liberaler bland filmindustrins anställda - i första hand manusförfattare, regissörer, skådespelare - som kastade in USA i en av nationens mörkaste politiska perioder.

Som ett av 43 så kallade vänligt stämda vittnen berättade Disney för utskottet att kommunister försökt överta hans studio. Han pekade ut "deltagarna" i en komplott iscensatt av Screen Cartoonists Guild som gick ut på att förvandla Musse Pigg till en marxistisk mus. I all sin befängdhet bidrog hans vittnesmål till att befästa och utvidga den atmosfär av paranoia och rädsla där ett namns blotta nämnande räckte för att utestänga någon från hans eller hennes arbete, där inga bevis erfordrades och hela den övriga raden av författningsenliga juridiska rättigheter sopades undan för dem som anklagades.


Den för amerikansk
demokrati så vanhedrande svartlistningsepoken, med andra ord. Hundratals drabbades innan den så smått började ebba ut 1960, då Kirk Douglas i egenskap av producent och titelrollsinnehavare insisterade på att manusförfattaren Dalton Trumbo skulle få med sitt namn i förtexterna till filmen "Spartacus".

Och sagofarbrorn Walt Disney var en av dess arkitekter.
Gå till toppen