Kultur & Nöjen

Ringen kan bli en långlivad filmklassiker

Sydsvenskans filmrecensent Michæel Tapper har sett "Sagan om ringen". Han har svårt att finna någon avgörande invändning och tror den kan bli ¿en långlivad filmklassiker¿. Läs hans recension:

"Var är sidan 53?"
, lär någon skämtsamt ha skrikit under världspremiären i London för cirka två veckor sedan. Att våga sig på en filmatisering av ett så läst, älskat, nördaktigt detaljanalyserat samt, av några, närmast religiöst dyrkat romanverk som Tolkiens svit om Härskarringen är egentligen en omöjlig uppgift: romangestalterna eller miljöerna ser sällan ut som läsarna föreställt sig dem.

Överflyttningen av berättelsen till film, med krav på strykningar av gestalter och episoder ur förlagan, leder per definition till någons protester mot att ett favoritinslag har gått förlorat. Och så gott som alltid utmynnar kritiken också i förslag på andra som bättre skulle ha klarat uppgiften.


Ingen av dem
som tidigare i någon form iscensatt berättelsen - inklusive Ralph Bakshi med sin tecknade version från 1978 - har ens fått med tvekan godkänt betyg av Tolkiens anhängare. Inför den nya "Sagan om Ringen", första delen i en påkostad (motsvarande tre miljarder svenska kronor) filmtrilogi som spelats in och producerats på Nya Zeeland men med finansieringen mestadels hämtad från USA, kunde man riktigt höra hur belackarna vässade pennorna redan på planeringsstadiet.

Men efter att ha sett den första delen av Peter Jacksons ("Bad Taste", "Heavenly Creatures") nya filmsvit, som i stort sett följer böckerna, är det svårt att hitta någon avgörande invändning - åtminstone om man vill se en renodlad illustration.


Ja, filmen är
faktiskt så trogen förlagan att Alan Lees av Tolkienfamiljen sanktionerade teckningar till de senaste tio årens utgåvor direkt kalkerats i flera av scenerna. Och som förespråkare av filmens rätt till samma konstnärliga självständighet i förhållande till litterära förlagor som pjäsuppsättningar har till dramatexter, så är det min huvudsakliga kritik av Jacksons arbete.

För övrigt är filmen en stor och njutbar upplevelse under tre väl avvägda och aldrig för en sekund trista timmar, tack vare en föredömlig klippning. De dramatiska förtätningarna av en del longörer - framförallt transportsträckorna mellan de mer händelserika avsnitten - i boken är föredömligt gjorda.


Kanske kommer några
att sakna till exempel Tom Bombadill och intermezzot med kummelgastarna, men egentligen är de av perifer betydelse för själva berättelsen. Mer diskutabla är några få och lite oförklarliga ändringar, främst att trollkarlarnas överhuvud Saruman (Christopher Lee) här ställer sig i den onde Saurons tjänst och inte, som i boken, genom dubbelspel själv försöker komma över Härskarringen.

Men det känns magsurt att göra ett stort nummer av detta inför en så påtagligt begåvad, kärleksfullt utformad och tekniskt durkdriven film som den här.

Och det syns i alla delar av filmen, från betoningen av ett bildberättande i ett sagolandskap - där Nya Zeelands fantastiska variation av landskapstyper kombinerats med datoranimation av högsta klass - till den expressiva manipulationen av färgskalan och till små men verkningsfulla detaljer som den magiska ljussättningen av alvdrottningen Galadriel (Cate Blanchett) med hundratals julgransljus bredvid kameran.


I ett inspirerat ögonblick
har Jackson slängt telefonlistan till filmvärldens mest kända skådespelare - kanske med insikten om att deras image skulle dominera över rollgestalterna. Istället har han med utgångspunkt från boken letat upp några begåvade karaktärsskådespelare som trovärdigt kan smälta samman med rollerna, förutom ovannämnda Lee och Blanchett till exempel Elijah Wood (Frodo), Viggo Mortensen (Aragorn), Ian Holm (Bilbo), John Rhys-Davis (Gimli) och inte minst filmens scentjuv nummer ett: Ian McKellen som den enigmatiske trollkarlen Gandalf.

Som alltid är det svårt med monster eller andra elakingar på film eftersom vi haft en så rik flora av sådana på film - i synnerhet de senaste trettio åren. Det gäller alltså att komma fram med något fräscht och nytt. Tentakelmonstret i sjön utanför ingången till Morias gruvor påminner inte så lite om den mekaniska och lite knyckigt fäktande jättebläckfisken i "En världsomsegling under havet" (1954) - här i en svartlackerad variant. Bättre lyckas filmen med de slemma orcherna, som med sina rått- och fladdermusinspirerade utseenden verkligen ser ut som en korsning av pestdjur och demoner i en mänsklig skepnad.


Slutligen är filmen
minnesvärd som ett väl komponerat verk för bild och musik. Peter Jacksons ständigt rörliga men aldrig spattiga kamera tycks helt synkroniserad med Howard Shores ("Seven", "eXistenZ") ultraklassiska filmmusik, där man kan höra tongångar från sådana tidigare giganter som Erich Wolfgang Korngold. Musiken understryker också det som jag ser som en stor kvalitet i filmen, nämligen att man här inte flirtar med tillfälliga strömningar i tidsandan som de senaste årens inflation i ständiga ironiska blinkningar till publiken.

Istället har man gett det klassiska, episka filmberättandet en vitamininjektion och behållit tonfallet stramt och rättframt, om än dialogens lite högtravande, ålderdomliga karaktär ibland blir väl pompös. Och med tanke på de kvaliteter jag nämnt vågar jag nog påstå att vi här ser en långlivad filmklassiker.


Michael Tapper
Gå till toppen