M står här för Moderater, Män och Malmö. Det är en kombination som inte bara associerar till framgång och visioner utan även leder tankarna till några av den här stans mest uppmärksammade så kallade politiska affärer. I ärlighetens namn ska påpekas att det var ett antal år sedan det begav sig sist. Men när den kreative Svanberg nu har dammat av denna gamla tradition finns det ju ett aktualitetsalibi för en djupdykning ner i arkivet över de moderata Malmömännens malörer.

Vi går ut löst och mjukt, nedsjunkna i den vita lädersoffa som Joakim Ollén möblerade sitt kommunalrådsrum med 1986. Denna vulgärvräkiga skapelse med tillhörande fåtöljer kostade 60 000 kronor och det kändes nästan som om lika många Malmöbor skrev upprörda insändare över det förkastliga i att använda skattemedel till en så luxuös maktsymbol. Som lök på laxen synade åklagaren soffaffären för att utreda eventuella mutbrott i samband med inköpet. Ollén friades dock från alla misstankar.

Han har som bekant för länge sedan lämnat Malmöpolitiken men spåren efter honom består. Den vita soffan återfinns numera i stadshusets bibliotek och får väl, med facit i hand, anses som en om inte prisvärd så i alla fall stryktålig produkt.

Säg 1994 och de flesta tänker på den rekordvarma sommaren då Sverige tog brons i fotbolls-VM. Men detta årtal går också till historien som M-skandalernas verkliga guldår. Vem minns exempelvis inte den moderate handelsmannen Caruso som misstänktes för koppleri och bland mycket annat också påstods ha hotat en tjänsteman påbyggnadskontoret. Den karismatiske Caruso åtalades aldrig men partiledningen såg honom ändå som en så tung belastning att man strök hans namn från valsedlarna.

Till klassikerna från 1994 hör även det dynamiska kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlssons kontokortsaffärer. Redan ett år innan Mona Sahlin handlade blöjor och Toblerone på regeringskredit sprätte den notoriske slarvern Bengt-Påhlsson runt med tjänstekortet och hanterade sina kvitton som om de vore kolapapper.

Minnesvärd är självklart också skandalen med den moderate toppolitikern John-Jacob Engellaus polska svartjobbare, som skötte hans villaträdgård i Bellevue. Engellau kom undan genom att skylla på sin fru. Själv hävdade han att han inte hade en aaaaaaaning om att två polacker var inhysta i familjens källare.

Sist men inte minst: "Saddam, Saddam". Det var med dessa bevingade ord som den maskerade och pistolbeväpnade Malmömoderaten lyckades tillskansa sig 7 000 kronor vid ett rån mot Handelsbanken på Lundavägen klockan 14.15 den 31 januari 1991 för att bara minuterna senare gripas av polis när han cyklade från platsen. Han var en stridbar debattör som bland annat gjort sig känd för att kritisera polisens "skyddande av brottslingar" när man tillät några unga husockupanter att bo kvar i en rivningskåk vid Värnhemstorget. En annan kåk, med galler för fönstren, blev efter det misslyckade rånförsöket hans hem under två år.

Det var allt om vandringspokalen "M-skandaler vi minns" för den här gången. "Sossesabotage" heter en annan buckla som jag ska berätta om vad det lider. För att stå fri från alla anklagelser om partiskhet.

Men för tillfället är det naturligtvis Mats Svanberg som står i fokus. Alla vill prata med honom och få hans kommentarer. Och det innebär att Mats Svanberg säkert är ganska nöjd. Jag tänker på den Mats Svanberg som återfinns på raden ovanför sin mer namnkunnige namne i telefonkatalogens Malmödel och ståtar med titeln "Icke politiker".