Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vägen tillbaka en sevärd uppföljare till Blådårar

Göteborgsfestivalen har premiärvisat Malmöbröderna Fredrik och Magnus Gerttens och Stefan Bergs Vägen tillbaka - Blådårar 2.



Här möter vi på nytt Lasse, den fanatiske MFF-supporter som porträtterades i en tidigare dokumentär. Denna gång speglas hans liv i det dystra öde som drabbade laget när det ramlade ner i Superettan, men filmens fokus delar han nu med en annan färgstark personlighet, Zlatan Ibrahimovic.

Den börjar med den förlust mot AIK som förpassade MFF ur allsvenskan. Filmarna har fått tillträde till omklädningsrummet, där stämningen är bedrövlig och flera av spelarna deppar med handdukar för ansiktet. Lasse mår, som han säger, "skitdåligt". Men tydligen mindre därför att han och hans tjej Maria, en övernaturligt stoisk iakttagare av sambons entusiasm,båda är arbetslösa än därför att MFF är "ett losarlag" och Malmö en jävla "losarstad".


Och sämre ska det bli. Under det år då "di blåe" kämpar för en uppflyttning till den enda rätta divisionen hinner Lasse både bli avstängd från lagets matcher, sedan han efter för många öl stormat in på planen för att hylla Zlatan, och hamna i klammeri med polisen för "uppvigling" till bråk, återigen i överförfriskat tillstånd, med ett motståndarlags supportrar.

Zlatan å sin sida får ibland hård kritik från lagkompisar för egoism, divalater och ständigt gnäll och demonstrativ ilska över domslut. Filmen fångar honom i några sällsynta ögonblick av plågsam självrannsakan och i dråpliga monologer i hemmet i Rosengård. Inför kameran svär och bedyrar tränaren Hasse Borg att MFF inte på många år kommer att släppa en sån fotbollstalang till någon annan klubb, varpå dokumentären utmynnar i en belåtet strålande Borg vid den presskonferens som tillkännager att MFF inhöstar 82.5 miljoner för att göra sig av med talangen ifråga till holländska Ajax.


Vägen tillbaka - Blådårar 2 är en mycket sevärd uppföljare till Blådårar. Den fördjupar porträttet av Lasse, lyckas tillföra den sönderskrivne Zlatan överraskande drag och växelklipper påpassligt mellan dessa båda originella profiler och dramatiska matchsituationer. Med sina många snärtiga, roliga och avslöjande repliker är filmen oavbrutet underhållande. Inte minst imponerar strukturen, som till slut lyckas knyta ihop en tre, fyra olika parallellteman till en enda sammanhängande triumf: en glad Lasse har återbördats till hejarklacken och dessutom fått ett fast jobb, bollbegåvningen från Rosengård kan infria drömmen om en lyxbil och MFF är uppe i allsvenskan igen.


Vad gäller spektakulär teknisk och fotografisk skicklighet kan nog inget festivalbidrag mäta sig med Ridley Scotts nya film efter Gladiator. Titeln Black Hawk Down anspelar på de helikoptrar som sköts ner vid den katastrofala operation då amerikanska jägarförband och marinkårssoldater under FN:s baner ingrep i inbördeskriget i Somalia år 1993. Deras uppdrag, att gripa två av den beryktade krigsherren Mohamed Farrah Aidids närmaste män i huvudstaden Mogadishu, tänktes vara avklarat på en timme, men förvandlades snabbt till en utdragen mardröm. Blodiga gatustrider krävde nitton amerikaners och över tusen somaliers liv innan ett förvirrat och kaotiskt återtåg var över.

Desperata helikopterpiloter gör fåfänga försök att rädda sig och besättningen trots pulvriserade stjärtrotorer, avskjutna kroppsdelar visas i bild, tarmar trycks tillbaka in i buken av sjukvårdare i kulregn.

Assisterad av Slawomir Idziak - Krzysztof Kieslowskis utomordentlige fotograf - bakom kameran rekonstruerar Scott "Slaget om Mogadishu" med en långtgående audiovisuell krigsfilmsrealism som med all säkerhet inspirerats av invasionsscenerna i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.


I motsats till Spielberg avstår Scott från nationalistiska floskler. Inte heller hittar man några öppna politiska kommentarer i hans film, som ytligt sett kan tillskrivas syftet att enbart vilja skildra krigets - alla krigs - inferno. Som åskådare bör vi ändå vara medvetna om att det helt och hållet är president Bill Clintons version av händelsen vi ser. Traditionsenligt då USA:s marinkår och elitförband möter "Den Andre" i tredje världen på biodukens slagfält strider individuellt karakteriserade amerikanska soldater heroiskt mot en framvällande, anonym infödingsmassa. Det framställningssättet är i sig ideologiskt och politiskt vinklat, och Black Hawk Down är när allt kommer omkring ännu en bekräftelse av denna princip. Och det gör det en smula oklart varför filmen beretts plats i festivalprogrammet i Göteborg.


I flera filmer importerade till Sverige har regissören Michael Haneke tecknat en bild av Österrike som en förment idyll med mörka impulser bakom borgerlighetens prydliga fasader. Synen på familjen som en metaforisk kärna av latent våld och perversa neuroser drivs till sin spets i

Pianolärarinnan, som snart får premiär. Bredvid Haneke intar kollegan och festivalgästen Ulrich Seidl en tätplats i den nya österriska filmens brutalt öppenhjärtiga, närmast kliniskt närgångna och illusionslösa skildring av ett samhälle som trots sitt förflutna alstrat en politiker som Jörg Haider.

Till Seidl återkommer jag med en intervju. För dagen några ord om långfilmsdebuten Lovely Rita, signerad av 30-åriga landsmaninnan Jessica Hausner. Rita, uppvuxen i en burgen medelklassfamilj, revolterar mot föräldrarnas känslokyla, en autoritär pappa som utövar pistolskytte i källaren och välanpassade skolkamrater med skolk, rymningar och provokativt sexuellt beteende. Helheten är en känslig, fint spelad studie i en störd tonårstjejs ensamhet och utanförskap. Efter ett chockartat dubbelmord slår hon sig ner framför tv:n medan flugorna surrar kring offrens kroppar. En vink - långtifrån den enda - om att Hausner varit en av Hanekes elever.
Gå till toppen