Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

OS: Välregisserad dramatik ska fånga tittarna

"Idrotten är inte det primära. Målet är att fånga så många tittare som möjligt och att se till att de stannar kvar framför tv-apparaterna." Bo Reimer analyserar tv-sändningarna från OS sedan starten 1960.

Sveriges Television satsar stort på vinter-OS i Salt Lake City: Under två veckor ägnas 300 timmar åt evenemanget. Kväll efter kväll kommer vi att få möjlighet att följa Tre Kronor, Pernilla Wiberg, Magdalena Forsberg och andra folkkära idrottsutövare.

Denna satsning är inte överraskande. Olympiska spel och fotbolls-VM utgör höjdpunkterna i Sveriges Televisions bevakning av idrottssamhället. Olympiska spel har televiserats sedan 1960. Det året gick vinterspelen i den på 2 000 meters höjd liggande före detta indianbyn Squaw Valley, Kalifornien. Sverige tog tre guld och blev näst bästa nation.


Men för tv:s del blev OS besvärligt. Direktsändningar mellan kontinenterna var inte möjliga så svensk tv fick nöja sig med att visa ett dygn gamla filmer från evenemangen. Den utsände reportern Sven "Plex" Peterssons reportage tog två dygn att få fram. Den varje kväll sända "Olympiska halvtimmen" fick därför huvudsakligen ägnas åt förhandsreportage och direktsända - ofta avbrutna - telefonintervjuer. Underhållningsprogrammet "Mosebacke monarki" drev friskt med sändningarna.

Även sändningarna från vinterspelen i Innsbruck fyra år senare stördes av tekniska problem. När Sixten Jernberg gick i mål som guldmedaljör på skidornas femmil var det bildavbrott. Tekniska problem av den typen kommer knappast att drabba sändningarna från årets vinter-OS. De är alltför värdefulla: Värdefulla för idrottssamhället. Värdefulla för tv. Och värdefulla för de företag - Coca-Cola, Kodak, Visa, med flera - som sponsrar evenemanget.


Samspelet meIlan idrott, tv och marknadskrafter är inte nytt men det blir allt starkare. Det är dessutom ett samspel som har räddat de olympiska spelen. För drygt 30 år sedan höll Internationella Olympiska Kommittén (IOK) på att gå i konkurs men räddades av ett beslut som medförde att tv-intäkterna för spelen i framtiden skulle gå till kommittén snarare än till värdnationen. Intäkterna var vid denna tidpunkt visserligen inte stora men USA:s framgångar under München-OS 1972 skapade ett ökat intresse hos den köpstarka nordamerikanska publiken. Än viktigare var, makabert nog, det gisslandrama under spelen som till slut krävde 18 liv. Dramat hann nästan inte avslutas förrän det amerikanska tv-bolaget ABC köpte rättigheterna till 1976 års spel - och då för dubbelt så mycket som man hade betalat för München-OS. I en intensiv kamp mellan konkurrerande bolag har kostnaderna för tv-rättigheterna sedan fortsatt att stiga.


För att tv-bolagen ska kunna täcka sina kostnader krävs det tunga sponsorer och annonsörer. Och för att dessa ska bli intresserade måste bolagen kunna garantera miljon-, ja kanske miljardpubliker. Då kan man inte bara lita på idrottens inneboende attraktionskraft. Idrotten måste göras tv-mässig. Och detta har skett i två steg.

De första televiserade sportsändningarna höll av naturliga skäl en ganska låg kvalitet. Den tekniska utvecklingen - med slow motion, repriser och kameraväxlingar - har gjort det möjligt för en tv-produktion att ge en upplevelse som kunde konkurrera med den som en fysisk närvaro kunde ge. Tv-produktionerna försökte återskapa det som faktiskt skedde - på ett, som man uppfattade det, så realistiskt sätt som möjligt.


I steg två har denna strävan mot realism ersatts av en medveten dramatisering. I samband med sommar-OS i Atlanta 1996 lanserade det amerikanska tv-bolaget NBC begreppet plausibly live för att beskriva sina sändningar. Begreppet stod för sändningar som inte var direktsända men som hade kunnat vara det. Risken med ett direktsänt idrottsevenemang är alltid att spänningen försvinner. Då är det säkrare med redigerade efterhandsversioner som garanterar spänningsmoment. Till detta lades ett fokus på historieberättande. Inför spelen gjordes reportage om idrottsutövare med fascinerande livsöden; reportage som sedan presenterades i samband med de olika evenemangen.

De nordamerikanska tittarna kommer att få se prov på ett liknande historieberättande under årets vinter-OS. Under en täckmantel av bevakning av ädelt tävlande kommer ett massmedialt, globalt spektakel iscensättas där, som NBC:s president har uttryckt det, "historieberättande är det viktigaste av allt, viktigare än vem som vinner eller förlorar". Idrotten är inte det primära. Målet är att fånga så många tittare som möjligt och att se till att de stannar kvar framför tv-apparaterna. Och det gör man bäst genom att förvandla idrottsevenemangen till "feel good"-historier om individer som trotsar hopplösa omständigheter och blir vinnare.


Vad får vi då se i Sverige? Hur ställer sig tv-sporten och Sveriges Television till att den televiserade sporten blir allt mer dramatiserad, att den allt mer avlägsnar sig från det idrottsliga?

Under sommar-OS i Sydney år 2000 sände Sveriges Television varje kväll det kombinerade idrotts- och underhållningsprogrammet "Hello Sydney". Programmet blev omdiskuterat. Kritiken gick ut på att programmet innehöll för lite idrott.

Programmet och den påföljande debatten belyser tv-sportens dilemma. Som del av en public service-organisation försöker tv-sporten hitta en balans mellan journalistik och underhållning, där uppgiften är att både kritiskt granska och ge publiken starka upplevelser. Det är en svår balansgång som görs ännu svårare av det faktum att tv-sporten befinner sig i en situation man inte har kontroll över. Man är beroende av det tv-bolag som producerar sändningarna. Men man är också tvungen att presentera en "produkt" som passar in i Sveriges Televisions programmix; en produkt som både ska hålla hög kvalitet och nå många tittare.


Sport har ingått i det svenska tv-utbudet ända sedan starten 1956. Men sporten uppfattades länge som oviktig. När Sveriges Radio (Sveriges Televisions föregångare) skickade "Plex" Petersson till Squaw Valley 1960 var det inte för att sändningarna var betydelsefulla för företaget. Det var för att en särgrupp - sportintresserade - skulle få sina intressen tillgodosedda. Till och med när Sverige "stod stilla" under Ingemar Stenmarks glansdagar var det svårt för tv-sporten att få nyhetsredaktionerna intresserade.

Idag däremot, är televiserad sport en angelägenhet för hela företaget. Sportrelaterade nyheter dyker upp i traditionella nyhetssändningar och i A-ekonomi. Idrottsstjärnor deltar i lekprogram och "talk shows". Dokumentärer om medicin fokuserar på dopning. Idrotten spelar en allt viktigare roll i samhällslivet och Sveriges Television ägnar den allt mer uppmärksamhet.

Kritiken var hård mot NBC:s sändningar från både OS i Atlanta och Sydney. Idrott ska inte dramatiseras, menade man. Den ska vara just idrott. Men kritiken kan leda fel. Televiserad idrott är alltid dramatiserad. Den kan inte vara något annat. Alla massmediala representationer av samhällsfenomen är iscensatta. Den viktiga frågan gäller hur idrotten dramatiseras.


Idrotten är mångfacetterad. Den har en lekfull sida och den har en mörk. Den har en politisk dimension och den har en ekonomisk. Idrottens fascinationskraft ligger i att den är verklig - och oförutsägbar. Idrotten berör.

De globala aktörerna försöker göra det oförutsägbara förutsägbart. Dramatiseringen är professionell och sofistikerad. Men det är en annan dramatik än idrottens. Och den har ett högt pris. För att vara framgångsrik idrottsutövare räcker det inte längre med att vara bäst. Man måste också vara visuell. Och det är en visualitet som definieras av NBC.

Det återstår att se hur amerikansk tv väljer att dramatisera årets vinter-OS. En slagsida mot USA-deltagare lär det i alla fall bli: när Lennart Jelbe producerade linjeloppet i cykel under OS i Los Angeles 1984 var han tvungen att minst en gång per varv visa en amerikansk cyklist i bild - oberoende av placering i fältet.


Men ett är klart: förutsägbara och förskönade idrottssändningar är på sikt förödande för själva idrotten - och för televiseringen av denna. Om det specifikt idrottsliga - nerven, oförutsägbarheten - försvinner från sändningarna är det svårt att se varför tv-publiken ska välja just dessa sändningar framför andra.


Bo Reimer
professor i medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola, f n gästforskare vid MIT, Cambridge, USA.


Fotnot.
Bo Reimer kommer i dagarna ut med en bok om tv-sporten, "Uppspel. Den svenska TV-sportens historia". Den ges ut av Stiftelsen Etermedierna i Sverige och distribueras av Norstedts förlag.
Gå till toppen