Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mellanverk av Allen mest roande just nu

Woody Allen leker med sin image. Efter många av hans tidigare filmer känner vi honom framför allt som en neurotisk, skuldtyngd och inbillningssjuk intellektuell gnällspik ur Manhattans judiska borgerlighet, ständigt attraherad av vackra, sofistikerade och frigjorda icke-judiska kvinnor.

Den bilden demoleras grundligt i "Småtjuvar emellan". Han föreställer en inte alltför klyftig liten bankrånare, Ray Winkler, som inbillar sig att han fått öknamnet "Hjärnan" av cellkamraterna på kåken för sitt skarpsinnes skull, grälar med äkta hälften Frenchy (Tracey Ullman) och helst pimplar öl och spelar kort med ett gäng debila polare.


Likt en sorglustig svensk kollega, Stickan i Jönssonligan, har han en plan: att gräva en tunnel in i en bank från grannfastigheten, kamouflerad som hans frus nyetablerade kakbutik. Redan själva kuppförberedelserna blir ett fiasko på grund av de sammansvurnas intelligensnivå, särskilt sedan Frenchys ännu mer blåsta och pratsamma kusin May (Elaine May) tillstött.

Manusförfattarens och regissörens komik må ha bytt social inramning till New Yorks småkriminella underklass, men hans typiska kvinnoförakt är oförändrat.


Inte desto mindre är denna första del av filmen, där kakförsäljningen däremot blir en jättesuccé och snabbt utvecklas till det landsomfattande storföretaget Sunset Cookies, fylld av roliga gags och vitsiga repliker i bästa Allen-stil. Själv övertygar han även som en liten neurotisk och bildningsfientlig proletär med rymligt samvete, obetalbart kroppsspråk och extremt överdriven självuppskattning.


I andra delen har makarna Winkler och deras halvt om halvt analfabetiska kumpaner, tack vare kakorna, blivit enormt förmögna. Paret tycks nu förkroppsliga Allens vision av urtypen för rika amerikanska uppkomlingar och residerar i en lyxvåning vid Park Avenue, möblerad som en illustration av en extraordinär brist på smak. Inför det löje som inredningen väcker upptäcker Frenchy att hon behöver köpa sig bildning och kultur för att passa in bland

Manhattans fisförnäma mecenater. En cynisk och girig konsthandlare (Hugh Grant) blir hennes solochvårande Pygmalion.

Parallellt har intrigen övergått i en samhällssatir, där en giftig och underhållande drift med New York-societeten och dess kultursnobberi störs av lite krampaktiga förvecklingar och ett konventionellt moraliserande drag som man inte direkt förknippar med Woody Allens värld. Berättartekniken är anspråkslös och enkel, fri från de formellt utstuderade grepp som tillämpats i andra av hans komedier. På samma gång förstärker den intrycket att han fortfarande saknar en igenkännlig visuell stil och alltför gärna nöjer sig med att fotografera långa dialogscener, vilkas statiska karaktär inte motverkas av en eller annan kamerarörelse och som i sin tur kan förefalla alltför benägna att ta sin tillflykt till dräpande så kallade one-liners.


Möjligen gör allt detta "Småtjuvar emellan" till ett mellanverk i upphovsmannens ymniga produktion, men det är ändå på det hela taget både mycket roande - mer roande än något annat på dagens biorepertoar - och sympatiskt. Manusförfattaren och regissören Elaine May, berömd för sitt komedisamarbete med regissören Mike Nichols, har sällan synts till på film i sin egenskap av skolad skådespelerska. Låt vara att hennes porträtt av Frenchys korkade kusin är ännu ett i raden av symtom på Allens allmänna misogyni. Det är samtidigt ett hejdlöst skojigt symtom, som gör hennes rollkomposition till en oumbärlig tillgång för hans film.

FAKTA

Film
Småtjuvar emellan
USA, 2000. Foto: Zhao Fei. Manus och regi: Woody Allen. I rollerna: Woody Allen, Tracey Ullman, Elaine May, Hugh Grant, Michael Rapaport, Jon Lovitz, Elaine Stritch.
Spegeln i Malmö, Kino i Lund
Gå till toppen