Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: Politiskt kaos hotar i Zimbabwe

Idag inleds presidentvalet i Zimbabwe. Robert Mugabe, som lett landet sedan självständigheten 1980, tycks inte sky några medel för att hålla sig kvar vid makten. Det skriver Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Det är mycket som står på spel i presidentvalet i Zimbabwe. Det handlar om ett folks rätt till självbestämmande, om möjligheten för medborgaren att fritt få välja sin regering och därmed påverka sina livsvillkor. Men det handlar också om stabilitet och samarbete i Södra Afrika och om omvärldens förhållande till detta strategiskt viktiga land.

1980 kom Zimbabwe ur en lång befrielsekamp med goda förutsättningar. Ett land rikt på naturtillgångar, en vilja till samförstånd och försoning mellan den svarta majoriteten och de vita välproducerande farmarna och en generös inställning från omvärlden bildade grunden för den nya nationens utveckling.

Men tjugotvå år senare står landet inför en ekonomisk och social katastrof och en hotande politisk urladdning. Tre fjärdedelar av Zimbabwes 12 miljoner invånare lever i fattigdom. Det är en ökning med 40 procent sedan början av 1990-talet.

Inflationen är galopperande, och en arbetare tjänar idag mindre än under det vita kolonialstyret. En halv miljon människor lever under akut svälthot, det illegala övertagandet av de vita farmarnas mark och en svår torka spär på krisen inom det livsviktiga jordbruket.


Mjöl, bröd och matlagningsolja går knappt att uppbringa i huvudstaden Harare. Men det värsta hotet mot framtiden ligger i hiv och aids. En miljon människor beräknas hittills ha dött och inget hejdar farsotens spridning.

En god del av den politiska krisen ligger i att den 78-årige Robert Mugabe satsar allt på ett kort för att bli återvald. Våldet är mycket mera påtagligt över hela landet än under parlamentsvalet år 2000. Myndigheterna ingriper också allt mera och tydligare för att avskräcka oppositionens sympatisörer på landsbygden från att lägga sin röst på MDC-partiet eller för att förhindra en förväntad MDC-seger i städerna.

Regeringspartiets ungdomsgäng hejdar folk vid vägspärrar och rövar bort id-kort. Dessa kort behövs för att få rösta. Helt nyligen har myndigheterna dessutom krävt att väljarna uppvisar bevis för att de bor i valkretsen. Detta kan komma att utesluta tiotusentals människor som av olika skäl tvingats lämna sina hemorter.

Hanteringen av de internationella valobservatörerna hör också till bilden. Uppenbart ville regeringen i Harare inte få en upprepning av EU-närvaron från år 2000. Då kom vi in på ett tidigt stadium och med en stor trupp, nära 200 observatörer i själva slutskedet. EU:s slutrapport var också den som fångade uppmärksamheten och som tydligast kritiserade övergreppen och strukturproblemen. Man valde därför att provocera EU genom att denna gång bara bjuda in en del av medlemsstaterna. Därefter infördes en rad restriktioner och villkor, som till slut omöjliggjorde en effektiv och trovärdig EU-mission.

Observatörerna är viktiga för väljarnas känsla av trygghet och rättssäkerhet på valdagen. Viktigaste övervakningsfunktionen står de nationella valmonitorerna för. Mindre än 300 av de 12 500 som anmälts av oberoende Zimbabwe Election Support Network hade fått ackreditering fram till onsdag denna vecka.


För utländska journalister sker ackrediteringen genom någon form av handplockning. Enligt regeringsorganet The Herald har bara 9 av 19 amerikanska journalister fått ackreditering, medan samtliga tolv från Sverige har fått avslag, liksom elva från Nederländerna, sju från Australien, sex från Danmark, fem från Kanada och, kanske mera oväntat, 12 av 20 sökande från Sydafrika.

Omvärlden kommer inte att tillåta att valutslaget manipuleras. Grannländerna är beroende av utveckling i Zimbabwe. Flera länder uppges ha mobiliserat vid gränsen mot eventuella flyktingströmmar. Sydafrika har redan över en miljon zimbabwier i landet.

Dessutom skulle ett övergrepp efter valdagen utgöra ett hinder för det demokratiska Afrikas ambitioner att skapa ett gynnsamt klimat för inhemska reformer och utveckling och utländska investeringar.

EU är redo att stödja den nödvändiga jordreformen och vill fortsatt vara Zimbabwes främsta handelspartner och biståndsgivare. Men detta förutsätter en demokratisk regering, som agerar för nationellt samförstånd och enligt rättsstatens principer.


PIERRE SCHORI
Gå till toppen