Ännu ett OS är över. Ännu en gång har hårddisken i våra huvuden lagrats med minnesbilder som vi - utan att vara medvetna om det - kommer att återvända till under resten av våra liv.

Vi glömmer inte när Johann Mühlegg bokstavligen gav skidsporten "nytt friskt blod". Vi glömmer inte när Tommy Salo år 2002 gjorde Sveriges mest berömda nickmål sedan Ralf Edström kvitterade mot Ungern 1973.

Händelser som dessa handlar inte enbart om idrott och statistik, utan blir en del av vårt gemensamma kulturarv. Händelser som blir hjälpprogram i hjärnans hårddisk - ungefär som Flash eller Real Player - vilka gör det möjligt att kommunicera med omgivningen på ett rikare sätt.

Minns du när Bengt Grive utbrast "Vad är klockan?" när Ralf Edström gjorde sitt drömmål mot Västtyskland i VM 1974? En sådan kommentar förbrödrar över generationer. Din 35 år äldre morbror på släktmiddagen förstår äntligen vad du pratar om.

Bo Reimer är professor i medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola. Med boken och forskningsprojektet "Uppspel: Den svenska TV-sportens historia" belyser han sportens roll i svensk tv från begynnelsen och fram till i fjol.

Det mest givande med Bo Reimers bok är när han fryser tiden och fixerar sig vid detaljer. Som när han söker upp Bengt Grive och tar reda på exakt vad som egentligen var bakgrunden till den numera mytomspunna "Vad är klockan?"-kommentaren.

Detta har hänt: Sverige har sensationellt tagit ledningen mot Västtyskland. Ralf Edström har gjort 0-1 med en perfekt volley. Men vad som samtidigt inträffar är att den annars fåordige kommentatorn Bengt Grive utbrister i något helt ovidkommande - en kommentar som för oss tittare blev lika överrumplande som själva målet. "Vad är klockan?" Vad hade egentligen klockan med det hela att göra? I denna bok kommer slutligen förklaringen:

Bengt Grive: När Ralf Edström gjorde målet ville jag veta i vilken minut han gjorde det. Och jag hade en kronometer, ett tidtagarur. Men jag såg inte klockan. Jag undrade var den var. Bakom mig satt Fredrik Belfrage. Och han hade tagit klockan! I det där spännande ögonblicket!

Bo Reimer: Så det är egentligen "Var är klockan"?

Bengt Grive: Just det. Det har en dubbelbetydelse.

Jag tror att det är precis den irrationaliteten och oförutsägbarheten och språkhanteringen - den poesin om man så vill - som gjort att 45 år med sporten lämnat ett större avtryck i den svenska folksjälen än något annat som sänds på tv, nyheter undantaget.

Vi fick inte ledigt i min gymnasieskola när det var riksdagsdebatter eller kulturprogram, men fick ledigt när Ingemar Stenmark åkte slalom.

Bo Reimer följer mediebevakningen av sport från Sven Jerrings och Lennart Hylands kulsprutereferat i radio, via de första rörliga bilderna, via klassiska kommentatorer som Lars-Gunnar, Arne och Bosse, och ända fram till våra dagars profiler som Albert Svanberg och Jens Lind, vars sätt att göra reportage har lånat mycket från den ständigt underskattade Göran Zachrisson.

Precis som Leif Furhammars liknande avhandling om den svenska dokumentärfilmen, "Med TV i verkligheten" från 1995, lägger Bo Reimer stor tonvikt vid de tekniska landvinningarna. Teknik har i högre grad än något annat påverkat formen för tv. Precis som de första bärbara kamerorna revolutionerade dokumentärfilmen har den nya tv-tekniken, från slow motion till Georgios Karageorgious virtuosa bildproduktioner, hela tiden förändrat sättet att bevaka och referera sport.

Bo Reimer lyfter fram exempel som visar att dagens sportsändningar inte bara känns fem gånger snabbare än de i tv:s barndom, utan verkligen är fem gånger snabbare. År 1958 lät man en kamerabild ligga kvar i genomsnitt 35 sekunder. År 2002 växlar man kamera var sjunde sekund. Att VM-finalen från 1958 i dag ter sig närmast patetiskt långsam - det ser ut som om Fimpen kunnat ta bollen från Gunnar Gren - beror inte bara på spelnivån utan på klipptekniken.

I takt med att tv-sporten har utvecklats är inte tv längre bara en bevakare av sport, utan även i högsta grad en medskapare av sportevenemangen. Tv påverkar hur sporterna utvecklas. Tv påverkar vilka sporter som slår igenom och dör ut.

Under det senaste OS i Salt Lake City, som tyvärr är för färskt för att tas upp i Reimers bok, kunde man till exempel se hur tv innebar genombrottet för unga sporter som short track i skridsko, snowboardslalom och sprintlopp på skidor. Att det däremot var tråkigare än vanligt att titta på tremil och femmil kanske faktiskt inte bara berodde på Per Elofssons genomklappningar. Huvudorsaken var kanske att tv-bevakningen vid dessa lopp blivit för bra.

Bo Reimer: "Den närmast obegränsade tillgången till teknik kan också skapa nya, oväntade problem. I längdskidåkning, till exempel, kan det ökade antalet tidkontroller och kameror leda till en avsaknad av spänning; tittaren får för snabbt redan på vem som kommer att vinna. Och ett av den svenska idrottshistoriens mest dramatiska ögonblick - Bernt Johanssons OS-guld i i cykel i Montreal 1976 - hade inte varit lika dramatiskt om sändningen varit mer professionell. Mycket av spänningen i avslutningen av loppet beror på skakiga flygbilder och på lite märkliga kameraplaceringar, där avstånden mellan cyklisterna är svårbedömda; som tittare vet vi inte om Bernt Johansson håller på att tappa sin ledning eller om han håller undan."

Därmed är vi tillbaka vid Bengt Grives besynnerliga kommentar efter Ralf Edströms volleyskott. Precis som inom musik är det inte perfektion som är det mest eftersträvansvärda inom sportbevakning i tv. Vad det handlar om är närvaro. Närvaro av människor, både utövare och kommentatorer, som tänjer och ibland passerar gränsen för vad vi trodde var möjligt.