Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ett stjärnskott i en riktig europudding

Maria Bonnevie har huvudrollen i filmen "Jag är Dina" som sågades fullständigt efter premiären i Norge.

"Brunstig och banal." "Skamlös kitsch." "En brottsjö av

pinsamma banaliteter, effektmakeri och symboliskt vrakgods." Recensionerna efter den norska premiären på "Jag är Dina" var skoningslösa.

För 168 miljoner kronor har Herbjørg Wassmos kultroman "Dinas bok" förvandlats till en kalkonfilm. Nu sitter huvudrollsinnehavaren Maria Bonnevie i intervjusoffan och förväntas tala för varan. Det kan knappast vara lätt, men hon gör det med grace.

Maria Bonnevie är flickan om vilken Ingmar Bergman en gång sa "Henne väntar vi oss mycket av".

Man skulle kunna säga att hon föddes rakt in i teatervärlden, även om hon som barn planerade en karriär som barnmorska. Hennes pappa är skådespelaren Per Waldvik, mest känd som den rosenkindade drakdödaren i "Äppelkriget", hennes mamma den norska aktrisen Jannik Bonnevie.


Maria började sitt liv i Sverige, men har i huvudsak växt upp i Norge och arbetar gärna i båda länderna. Sin första filmroll fick hon redan som gymnasist efter att ha svarat på en annons. Då kastade hon tandställningen, bytte glasögonen mot linser och förvandlade sig i ett slag från ankunge till svan. I dag, 28 år gammal, är hon fast anställd på Dramaten och har elva filmroller på meritlistan.

Kastar man ett getöga på Maria Bonnevies filmografi - eller, för all del, på listan över hennes roller på Dramaten - finner man att hon nästan aldrig har fått spela kvinnor från sin egen tid.

Två norska filmer, "Himmelfall" och "Gryningsland", hör till undantagen. Annars har hon varit vikingabrud, prinsessa av Vinterlandet, 30-talsvamp, selmalagerlöfsk Jerusalemfarare och annat exotiskt.

Vad kommer det sig?

- Jag vet inte... Jag tror att jag gillar dramer från andra tider, säger hon. Jag tycker om det där stora, nästan förhöjda uttrycket. Att film får vara magi.


Rollen som Dina är hennes hittills största, och hon gick in för uppgiften med stor beslutsamhet. Lärde sig rida och spela cello och piano, tog boxningslektioner och sägs ha lagt på sig sex kilo för att ge mera tyngd och kraft åt den egensinniga överlevaren Dina.

Filmen bygger på den första av Herbjørg Wassmos tre romaner om Dina. I Norge känner "alla" till Dina, säger Maria Bonnevie. Men själv hade hon inte läst "Dinas bok" innan den kom på posten tillsammans med ett erbjudande om huvudrollen i filmatiseringen.

- Jag blev fascinerad av boken och av Dina, säger hon. Men det dröjde innan jag lärde känna henne. Jag ville inte vara fascinerad av henne. Jag ville att hon skulle vara en människa. Så småningom var det inte längre svårt för mig att förstå varför hon handlar som hon gör. Hon blev tydlig för mig.

"Jag är Dina", inspelad på Kjerringøy i Nordnorge förra våren och sommaren, är en riktig så kallad europudding. Regissören, Ole Bornedal, kommer från Danmark, manuset är skrivet av regissören i samarbete med svensken Jonas Cornell. Fem länder - Sverige, Norge, Danmark, Frankrike och Tyskland - har varit med och satsat pengar, och skådespelarna är hämtade från ett flertal håll i Europa. Samtliga talar engelska i filmen, några med större framgång än andra.


Hade "Jag är Dina" blivit annorlunda om den hade gjorts med norska skådespelare på deras eget modersmål?

- Oh, ja, säger Maria Bonnevie, det hade blivit en helt annan film. Och i början hade jag själv svårt att acceptera att vi inte spelade på nordnorska. Jag tyckte språket var en del av Dinas personlighet. Men sedan tyckte jag det var kul att spela på engelska. Det är klart att det var något av ett experiment och ganska vågat. Men jag tycker det var modigt av Ole Bornedal.

Med Maria Bonnevie är det så, att hennes filmer sällan är lika bra som hon själv. I den ena halvljumma rullen efter den andra har hon gjort respektingivande prestationer. "Den vite vikingen", "Jerusalem", "Syndare i sommarsol"...

Det är inte utan att man funderar över hur hon väljer sina arbetsuppgifter.

Hon ser uppriktigt förvånad ut när jag frågar.

För det första, påpekar hon, är det knappast så att det vräks erbjudanden över henne. Det är inte bara att välja och vraka.

För det andra ser hon varje uppgift som en resa. Kanske blir inte resultatet så lyckat alla gånger, men resan skapar minnen som hon bär med sig med glädje.

"Jag är Dina" kallar hon det osäkraste hon varit med om.

- Där fanns så många val.


Å andra sidan är det alltid en chansning att gå in som skådespelerska i en film. Mycket mer så än på teatern. På en filminspelning får man i så hög grad överlämna sig till regissören, och man vet aldrig hur resultatet blir efter klippning, säger hon.

- Men jag har aldrig gått in i något som jag inte har trott på.

I februari var Maria Bonnevie inbjuden till filmfestivalen i Berlin som en av årets så kallade "shooting stars" (stjärnskott). Hon representerade Norge, Tuva Novotny representerade Sverige. De fick gå på seminarium, träffa stjärnregissören István Szabô och fotograferas tillsammans med Faye Dunaway.

Tanken med "shooting star"-arrangemangen är bland annat att ge unga begåvningar möjligheter att knyta kontakter för framtida yrkesmässigt utbyte.

Ett trampolinhopp rakt in i Hollywood-bassängen?

Maria Bonnevie skakar på huvudet.

- Jag tror inte att jag skulle fixa det där med Hollywood, säger hon. Jag skulle inte klara av att vara som man måste vara där. Jag skulle nog bara göra bort mig.

Så vad var behållningen av Berlinbesöket?

- Glamour! Fest! Jag brukar inte gilla sådana tillställningar, men den här gången hade jag bestämt mig för att det här var kul. Det kändes som jag var liten och gick runt och lekte att jag var filmstjärna.

Några nya filmkontrakt gav inte Berlinresan. Maria Bonnevies närmaste framtidsplaner handlar i stället om rollen som Viola i Shakespeares "Trettondagsafton" på Dramaten. Föreställningen, i regi av engelsmannen John Caird, har premiär den 1 juni.


Fotnot.
Filmen "Jag är Dina" har Sverigepremiär den 22 mars.
Gå till toppen