Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

"Så förtvivlat bra"

En samlingsvolym med poeten Majken Johanssons hela lyriska produktion ges ut parallellt med ett vänporträtt författat av Karin Hartman. Eva Ström har läst de båda böckerna.

Vid mitten av 60-talet träffade jag en gång poeten Majken Johansson. Hon var frälsningssoldat men hade fått ett återfall i alkoholism och bodde tillfälligt hos en familj. Jag minns en senig kvinna i långbyxor med febrigt intensiva ögon förstorade av glasögonen, en mager gestalt som verkade nästan rovdjursaktigt beredd till språng, med en blixtsnabb intelligens som hade samma drag av en vilande språnglik rastlös vighet.

Majken Johansson var för mig en både fascinerande och skrämmande uppenbarelse tills hon log och talade om sin aura.

- Ett medium sa en gång att min aura var gul.


I Karin Hartmans bok "Bottenglädjen - en bok om Majken Johansson" kan jag möjligen spåra allvaret bakom denna replik, som jag då inte uppfattade som annat än konversation. Majken Johansson hade verkligen sökt kontakt med medier sedan hon förlorat sin älskade S. som begick självmord efter ett gräl.

I den totala övergivenheten föll Majken Johansson på knä och anropade den Gud hon inte trodde på. I ett försök att komma i kontakt med S. började Majken Johansson också söka sig till spiritistiska seanser och reste även till England i samma syfte. Karin Hartman lyfter fram tragedin med den älskades självmord som en livsavgörande händelse som kom att färga Majken Johanssons hela liv, religiositet, ångest och diktning,


Karin Hartmans porträtt av sin vän Majken Johansson präglas av en varm medkänsla. På blott 169 sidor tecknar hon med ömsint vardagsvärme sin bild av en avhållen och älskad medmänniska, som trots allt inte var någon vardagsmänniska. Ibland undrar jag under läsningen också om denna bild kan rymma allt i den motsägelsefulla nästan demoniskt begåvade och känslostarka poetens personlighet. Underbarnet från Lund med den rakbladsvassa intelligensen härjar knappast i boken. Snarare skildrar Hartman den trosvissa och innerliga frälsningssoldaten, ödmjuk och from i sitt böneliv.


Visserligen beskrivs Majken Johanssons liv som stundtals stormigt och kaotiskt ibland med återfall i alkoholism, men Hartmans prosa är soligt lugn och livsbejakande, som om de känslomässiga ytterlighetsskalven inte riktigt ryms inom dess ramar. Här finns inte oväntat en betoning av Majken Johanssons liv som frälsningssoldat, medan den tidiga uppväxten och studietiden i Lund blir mera schematisk. Jag kommer på mig med att längta efter en vidare skildring av Majken Johanssons liv och diktning, flerstämmigare.


Samtidigt ger Albert Bonniers Förlag ut Majken Johanssons "Dikter". Det är en skakande upplevelse att läsa hennes lyriska produktion från "Buskteater" 1952 till "Djup ropar till Djup" 1989. Visst hade jag klart för mig att Majken Johansson var en betydande poet. Men att hon är så förtvivlad, och så förtvivlat bra - det framgår egentligen inte förrän man läser dikterna i en följd. Allt är konsekvent både i jubel och förtvivlan, halsbrytande och svidande intelligent och även i den djupaste sorgen vitalt. Ironi och slagdänga, ramsa och kalabalik, allvar och sorg sammanbinds av Majken Johanssons suveräna ordbehandling. Genom alla dikterna hör man inom sig Majken Johanssons egen röst när hon med osviklig musikalitet framför sina dikter:


Så det låter, så det låter

när mitt munspel och jag

vi gråter

Som en hund som hickar av skam

- ett kräk som ej ens gitter ljuga -

och som en raspande fuga

på kam


Rimmen och rytmen driver fram dikten genom hickande skam, destruktiv aggressivitet och förbjudna och fult ylande känslor:


Så det låter, så det gick!

Som ett varsel jag nyligen fick

om någon jag ströp. Jag minns inte vem,

men det sägs att det sitter en tunga i kläm

i offrets strupe. Att tungan är min

och att offret är jag. Att det låter

så som det låter

när mitt munspel och jag vi gråter.


Majken Johanssons trosvisshet hade en bakgrund av en förtvivlan så stor att man har svårt att värja sig mot den. Vad ska jag svälja, frågar hon drastiskt, munspelet, gråten? Detta är dikt som sätter sig på tvären också hos läsaren, i sin sårigt krängande kromatiska glans, med "å som i grått", och med all sin "festivitas med sina glada i:n". Livspolerna mörker och ljus är ofta svindlande nära varandra i Majken Johanssons dikt som kastar mellan polerna blixtsnabbt, pilar mellan bottenlägen och bottenglädjen med lika stark känslointensitet i båda fallen.

En dag som denna då forsythian slagit ut i min trädgård vill jag citera ur en annan dikt av Majken Johansson ur "Direkt Tal".


Skrivriktigt februariblommar

forsythians gula stjärna på bar kvist

Framskrapad lyser sanningen:

Yellow! Yellow!


"En lysande gul tro, ett glatt hundskall i själens vinter: Yellow! Yellow!" skrev Bo Strömstedt träffsäkert i sin recension av "Liksom överlämnad" 1965. Karin Hartman kommenterar dock i sin bok att "yellow" är amerikansk slang för "feg" och att Majken brukade använda det i dagligt tal.

Men utesluter tolkningar egentligen varandra? Själv föredrar jag att sammanbinda det gula med Majken Johanssons tro på gudsexistensen, den gyllene auran, och ett liv för kärleken också efter döden.

Eva Ström
- författare och läkare.
Gå till toppen