Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Starkt och modigt om kvinnoförtryck

Titeln på regissören Jafar Panahis film beskriver dess form, en skildring som går från en kvinnlig huvudperson till en annan innan den i en symbolisk scen återvänder till utgångsläget, och på samma gång blir den en suggestiv anspelning på den kroppsliga och moraliska inspärrning som karakteriserar kvinnors liv i det iranska samhället.

Under förtexterna hör vi skriken från en ung kvinna som håller på att föda. Stick i stäv med ultraljudens hoppfulla indikationer visar det sig att hon fått en flicka och i och med det riskerar att bli förskjuten av sin man och hans familj.


Tre andra kvinnor har fått permission från ett fängelse. I linje med filmens genomgående strategi säger Panahi mycket litet om deras bakgrund. De ses mera som prototypiska representanter för en förtryckt kategori än som enskilda individer med en social och psykologisk biografi, och åskådaren inbjuds snarare att reflektera över deras livsvillkor och belägenhet än att känslomässigt identifiera sig med dem.


Kanske ligger deras brott bara i att de visat håret. Tillfälligt ute i en illusorisk frihet rör sig trion skärrad genom ett hotfullt storstadslandskap, en värld av män, där en kvinna inte har någon självbestämmanderätt, där hon inte får stiga på en buss utan att hejdas av polis om hon inte har en man i sällskap, inte får åka bil utan en godkänd relation till föraren, inte ta in på ett hotell eller ens röka en cigarett och utomhus hela tiden måste vara insvept i chadorns mörka duk.


Inalles fokuserar filmen åtta kvinnoöden som den till synes slumpvis plockar fram ur den iranska huvudstadens myrstack och sedan följer i ett slags dramatisk stafett där en kvinnas trauma leder över i en annans. Ett metaforiskt uttrycksfullt berättande låter dem konstant betrakta omvärlden i bildkompositioner som suggererar galler och klaustrofobisk instängdhet. En av dem är en gravid ung änka som jagats hemifrån av sin far och bror och nu förtvivlat söker efter ett sätt att göra abort i fjärde månaden. Lika desperat anstränger sig en ensamstående mamma att överge sin lilla dotter på gatan i hopp om att en familj med pengar ska ge flickan ett bättre liv. Frimodigast av Panahis åtta hjältinnor är hon som tröttnat på att ljuga för att överleva och visar sitt förakt för ett system som ändå förödmjukar och marginaliserar hennes eget kön genom att fullt öppet prostituera sig.


Folkets Bio har tidigare tagit in Panahis "Den vita ballongen", hans fascinerande regidebut från 1995 om en sjuårig flickas händelserika, storartat iakttagna odyssé genom Teherans myllrande gatuliv medan hon är på väg att köpa en guldfisk. Visuellt och rytmiskt präglas "Cirkeln" på samma sätt av en utsökt filmisk stilkonst. Främst tack vare regissörer som Abbas Kiarostami och Mohsen och Samira Makhmalbaf har iransk film väckt berättigad internationell uppmärksamhet på senare år. Med sin beskrivning av den cirkel av ångest, rädsla och smärta som han förknippar med kvinnors situation i sitt hemland framstår Panahi som betydligt djärvare och mer frispråkig än sina kolleger, mer öppet solidarisk med reformvännerna runt presidenten Khatami i deras kamp mot det styrande fundamentalistiska prästerskapet. Här håller han upp bilden av en intolerant och brutal polisregim som vilar på angivare ständigt beredda att rapportera om det oförlåtliga brottet att vara kvinna utan en man. Det är en stark och modig film han gjort.

FAKTA

Film
Cirkeln
Iran, Italien, Schweiz, 2000. ("Dayereh") Manus: Kambozia Partovi, Jafar Panahi. Foto: Bahram Badakhshani. Regi: Jafar Panahi. I rollerna: Nargess Manizadeh, Maryan Parvin Almani, Mojgane Faramarzi, Elham Saboktakin, Monire Arab, Solmaz Panahi, Fereshteh Sadr Orafaï, Fatemeh Naghavi.
Kino i Lund, Panora i Malmö fr o m i morgon.
Gå till toppen