Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Staden som fasad för oron

Det farliga och destruktiva under Marseilles yta blir symbol för dagens Frankrike i regissören Robert Guédiguians nya film "Den lugna staden".

Ny titel på biorepertoaren: "Den lugna staden", den frans-ke regissören Robert Guédiguians tionde film, med premiär i morgon, fredag. Hans internationella genombrott var den varmhjärtade kärlekshistorien "Marius och Jeanette" för sex år sedan. Guédiguians berättelser engagerar sig passionerat i arbetarklassens villkor, tenderar att ha samma skådespelare i huvudrollerna och utspelas vanligtvis i Marseille.

Han föddes där år 1953. Som fjortonåring gick han in i franska kommunistpartiet. Universitetsstudier i sociologi i Paris ledde till en avhandling om stadsbegreppets roll i arbetarrörelsens historia. Sedan började han göra film. I dag leder han ett producentkollektiv som på tio år släppt ifrån sig omkring tvåhundra filmer. Den egna regidebuten "Dernier été" ("Sista sommaren") visades i Cannes 1980. Överst i förtexterna stod namnen Ariane Ascaride och Gérard Meylan. De spelade filmens unga kärlekspar.

s

Drygt tjugo år senare är de fortfarande med. I "Den lugna staden" gör hon - som i verkligheten är gift med Guédiguian - fiskpackerskan Michèle, förtvivlad mamma till en heroinmissbrukande dotter. Meylan föreställer hennes ungdomskärlek, bartendern Gérard, som övergått till att langa knark och utföra politiska beställningsmord. Till den stående ensemblen hör också Jean-Pierre Darroussin, nu i rollen som Paul, en arbetslös hamnarbetare som kör svarttaxi och svikit sin fars politiska ideal. Deras och andras vägar korsas i en serie överlappande dramer i en myllrande hamnstad.


Som är allt annat än lugn. Tvärtom, denna gång sjuder den av desperation, klasshat, aggressioner och våld.

- Tanken bakom mitt och min medarbetare Jean-Louis Milésis manus var att låta Marseille representera dagens franska samhälle, säger Robert Guédiguian då vi träffas i Paris i januari. På ytan kan det mesta se ut att vara normalt, men därunder pågår allt som skrämmer mig, allt som är farligt och destruktivt. Svårigheten låg i att få dessa sociala och politiska problem och konflikter att cirkulera från en person till en annan bland filmens rollkaraktärer. Vi såg Robert Altmans "Short Cuts" ett par gånger för att få tips till en lösning. Där finns en likartad struktur, men vår ambition var samtidigt att undvika konstruerade spänningar, övertyga åskådaren om att allting som händer kan dokumenteras och att ge filmen en autentisk sida.


Utgick ni från några särskilda teman eller från personerna?

- Från personerna, men vi höll absolut fast vid deras gemensamma nämnare, som är att de är fullständigt desorienterade. De är ensamma, de har ingen grupptillhörighet, ingen upplevelse av solidaritet, antingen de företräder arbetarklassen, som Michèle och Paul, de intellektuella eller ungdomar som går in för musik. Marseille är en mångkulturell stad, så vi ville berätta om människor i mycket olika åldrar, av olika nationellt och religiöst ursprung och från vitt skilda sociala miljöer. Men alla lever utan något begrepp om vilka krafter som styr och vinner på deras beteende och handlingar och alla saknar en ledstjärna i form av en grundläggande ideologi och moral.


Nej, till skillnad från personerna i flera av dina föregående filmer finns det ju inte någon som kan identifieras med ett vänsterperspektiv - utom möjligen Gérard. Men han är alltför extrem.

- Vi vet inte riktigt vad han har för motivationer bakom det han gör. Kanske är han en ideologiskt motiverad beställningsmördare. Det går naturligtvis inte att rättfärdiga, men på samma gång accepterar han inte alla mordkontrakt utan väljer noga sina offer, som tycks höra hemma i Marseilles högerfalang. Men han är något av ett mysterium. Vänstern? Jag skulle vilja påstå att filmen skildrar slutet på den gängse föreställningen om vänstern. Högern och vänstern som begrepp byggda på två alternativa produktionssätt, kapitalismens och socialismens, existerar inte längre i dagens värld, inklusive Frankrike. Ändå fortsätter jag själv att rösta till vänster, eftersom jag är emot globaliseringen och alla orättvisor som följer i dess spår.


När Guédiguian och jag samtalar är det ännu tre månader kvar till Le Pens och rasistiska Front Nationals sensationella framgång i presidentvalets första omgång.

Anmärkningsvärt få franska spelfilmer från det senaste årtiondet innehåller öppna anspelningar på Nationella Fronten. "Den lugna staden" är en av dem. - Le Pen och hans parti har tidigare bara berörts flyktigt, mestadels på ett abstrakt plan - deras idéer har sällan framgått av en rollkaraktärs handlingar och repliker. Men det är också väldigt svårt att filma just detta, menar Robert Guédiguian Jag funderade länge innan jag gav mig på det. Något i själva filmmediets natur gör att en huvudperson som till exempel är aktivist i Front National och som man ser i det vardagliga livet - prata med sin gamla mor, leka med sina barn, göra saker som vi alla gör i vår egen vardag - till slut automatiskt kommer att omges av ett sympatiskt ljus. Därav problemet att skildra elaka eller ondskefulla individer på bio på ett trovärdigt sätt. Gör man å andra sidan sådana roller alltför korta riskerar de att enbart bli karikatyrer, och det är också en fälla.
Gå till toppen