Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sällsynt gästspel av Woody Allen

Woody Allen brukar visa ett nytt opus i Venedig varje år, men aldrig sig själv.

Här i Cannes har han inte synts till på minst femton år, och därför har det väckt stor förvåning att han inte bara låter sin senaste film, "Hollywood Ending", inleda festivalen på franska Rivieran utan dessutom gör den sällskap hit och till på köpet håller presskonferenser och ger intervjuer.

- Det är ett sätt att tacka för att fransk publik och kritik alltid gillat mina filmer och stött mig som filmskapare, förklarade han för en fullsatt biosalong i festivalpalatset på onsdagen, flankerad av sina skådespelare Debra Messing, Treat Williams och Tiffani Thiessen och producenten Letty Aronson, som också råkar vara hans syster.


- Fransmännen har ständigt upptäckt amerikanska konstnärers värde innan de vunnit erkännande hemma i sitt eget land, antingen det rört sig om film, litteratur eller jazz. I Frankrike behandlas film, ja, kultur i största allmänhet, med större respekt än i USA. Gång på gång har mina filmer sågats i amerikansk press eller också har hemmapubliken inte infunnit sig. Sen har reaktionen ofta blivit den rakt motsatta i Frankrike, liksom i andra delar av Europa, där samma filmer fått ett generöst bemötande. I år tänkte jag att det äntligen var dags att visa min stora tacksamhet. "Hollywood Ending" är som gjord för Cannes.

Alldeles lätt är det nu inte att avgöra om filmen tackar fransmännen eller driver med dem. Det är en film om att göra film i Amerika, och säkert är att den driver hejdlöst med amerikansk filmindustri. Huvudpersonen Val Waxman, spelad av Allen själv, är en åldrande regissör med sina glansdagar långt bakom sig. Hans exfru (Téa Leoni) är tillsammans med en mäktig studiochef, som hon övertalar att ge Waxman regijobbet på ett romantiskt epos i 1920-talets New York budgeterat till 60 miljoner dollars.


I Waxman har Allen-hjältarnas karakteristiska hypokondri nått sin mest extrema form hittills. Kvällen innan inspelningen ska börja gör den panik han känner inför sin konstnärliga comeback att han drabbas av psykosomatisk blindhet. Han kan inte se ett enda smack av det som utspelas framför kameran, men låtsas som ingenting, nödtorftigt hjälpt av de enda som känner till katastrofen - hans girige agent, en kinesisk assistent som kan engelska, och exhustrun. När filmen ska klippas är tagningarna en enda röra, och då de kort som smygpremiärpubliken får fylla i ställer en fråga om den skulle rekommendera vad den just sett till sina vänner lyder ett av svaren: "Ja, om min bästa vän var Hitler."


Filmen slits i stycken av kritikerna i USA. Men så går den upp i just Cannesfestivalens värdland. Där blir den en succé och Val Waxman geniförklarad.

"Hollywood Ending" är Woody Allens roligaste film på länge, ett verk av en manusförfattare och regissör på sitt bästa satiriska humör, visserligen lite saggigt i mitten och kanske väl buskisartat när Waxman drattar på ändan, placerar whiskyglas i tomma luften eller faller huvudstupa i golvet från ett högt scenbygge, men på det hela taget en inspirerad drift med Hollywoods produktionssystem och marknadstänkande och till sist med franska kritikers berömda tradition att utnämna amerikanska filmhantverkare till geniala "auteurer". Under en diskussion med sin alltmer oroade och förbryllade arbetsgivare blänger den blinde Waxman stint åt det håll där han tror att studiochefen sitter, med resultat att scenen blir en vanvettigt skojig metafor för hur kapitalet och konsten talar förbi varandra.

Det framgick tydligt av presskonferensen att Allen inte har något förtroende för Hollywoodkapitalet och gärna skulle vilja se ett system i USA där filmer delfinansierades med statliga medel.

- Titta på Sverige. Där ger regeringen pengar till filmskaparna. Ingmar Bergman har gjort underbara filmer som aldrig skulle ha fått se dagens ljus i Hollywood.
Gå till toppen