Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Varför inte majoritetsval?

Ett magert resultat. Så går det att sammanfatta det slutbetänkande,

Den gemensamma valdagen och andra valfrågor
(SOU 2002:42), som Författningsutredningen igår överlämnade till regeringen. Det blev inget förslag om skilda valdagar.

Sverige är sedan 1994 en av de demokratier där det är längst mellan valen: fyra år. En återgång till den ordning som gällde fram till 1970 - kommunalval eller riksdagsval vartannat år - hade vitaliserat det politiska livet. Det var också vad Demokratiutredningen kom fram till i sitt slutbetänkande:
En uthållig demokrati!
(SOU 2000:1). Skilda valdagar skulle, hette det, "ytterligare betona ansvarsfunktionerna i de allmänna valen" och underlätta för väljarna att "utkräva ansvar för politiken". Men nu har Författningsutredningen sagt stopp och belägg.

Den konstitutionella diskussionen i Sverige går på sparlåga. Inte minst gäller det valsystemet. Genom ett ökat inslag av personval har det visserligen skett en reformering, men de flesta politiker drar sig för att driva mer långtgående förändringskrav.

Dagens valsystem bygger mer på partitaktiska kompromisser än på principiella överväganden. Fyraprocentsspärren till riksdagen, införd vid övergången från tvåkammar- till enkammarsystem 1970, är ett exempel. Socialdemokraterna ville lägga spärren vid 3 procent för att rädda dåvarande vpk kvar som regeringsunderlag. Folkpartiet ville ha en spärr vid 5 procent för att förhindra att kds kom in i riksdagen.


Men Sveriges strikt proportionella ordning börjar nu uppvisa en del allvarliga brister som motiverar en ordentlig diskussion om majoritetsval.

Utöver de 310 fasta valkretsmandaten finns det 39 utjämningsmandat som skall garantera millimeterrättvisa. Utjämningsmandaten tillfaller främst de små partierna: ett parti med 4-5 procent av rösterna kan ha en riksdagsgrupp där mer än hälften av ledamöterna sitter på utjämningsmandat. Men när fler och fler partier hamnar på valresultat strax över 4 procent - i höst ser det ut att kunna bli fp, mp och c - riskerar utjämningsmandaten helt enkelt att ta slut. Då blir det, som statsvetaren Olof Petersson har påpekat, slump och avrundningar som avgör fördelningen - och kanske regeringsbildningen. Ett system som konstruerades för att vara exakt riskerar att slå över i godtycke.

Det finns en ingrodd föreställning i Sverige om att majoritetsval med enmansvalkretsar är ett orättvist och odemokratiskt system eftersom det gynnar de största partierna: den kandidat som får flest röster tar mandatet - tvåan får ingenting. Storbritannien lyfts ofta fram som ett avskräckande exempel.


Ett problem med proportionella val är emellertid att systemet är oproportionellt i den meningen att små partier kan få ett inflytande som inte står i rimlig proportion till andelen röster.

Miljöpartiet fick 4,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 1998, en tillbakagång jämfört med 1994. Socialdemokraterna och vänsterpartiet saknade ett mandat för majoritet. Miljöpartiet blev "tungan på vågen" och tillskansade sig därmed inflytande över regeringspolitiken. Är det mer rättvist - eller mer demokratiskt - än att Tony Blair har majoritet i underhuset trots att
New Labour
inte nådde över 50 procent?

Argumenten mot proportionalitet har förstärkts av de senaste årens framgångar för populistiska och främlingsfientliga partier runt om i Europa, senast i Holland. De länder där sådana partier sitter i regeringen eller fungerar som parlamentariskt stöd har något gemensamt: proportionella val. I länder som på ett eller annat sätt tillämpar majoritetsval är det svårare för extremister att etablera sig och vinna politisk och parlamentarisk legitimitet. I Storbritannien fick nationalistpartiet BNP 0,2 procent av rösterna i parlamentsvalet.

Även om Författningsutredningen blev en besvikelse, så har det börjat röra på sig i debatten om valsystemet.

Statsminister Göran Persson skickade nyligen upp en försöksballong när han uttalade sig försiktigt positivt om majoritetsval. En ledande moderat som Anders Björck var inne på liknande tankegångar på Dagens Nyheters debattsida igår.

En övergång till majoritetsval - helt eller delvis - skulle självfallet gynna socialdemokraterna. Men det skulle också tvinga fram ett slags borgerlig strukturrationalisering och därmed större enighet bland socialdemokraternas motståndare till höger. De politiska alternativen skulle bli tydligare.

I valet 1991 fick de borgerliga tillsammans 46,6 procent av rösterna. I ett system med majoritetsval hade det räckt för riksdagsmajoritet. Men Carl Bildts regering blev beroende av Ny demokratis 6,7 procent. Vi vet hur det gick.


Möjligen kan en helt annan episod inspirera Göran Persson till nya, konstitutionella initiativ.

1954 reste Tage Erlander till Storbritannien. Där träffade han Winston Churchill, som malde på om fördelarna med det brittiska systemet, övertygad om att det var likadant i Sverige. Erlander påpekade att så inte var fallet och tillade att han själv var tveksam till majoritetsval. Det skulle, sade den svenske statsministern, gynna socialdemokraterna på ett sätt som motståndarna skulle finna otillbörligt. Churchill begrundade detta och sade:

"En statsman måste göra det rätta, även om det gagnar hans eget parti."
Gå till toppen