Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Naket realistiskt engelskt drama övertygar

Mest övertygande hittills i tävlan är Mike Leighs "All or Nothing", skriver Sydsvenskans Jan Aghed i en rapport från filmfestivalen i Cannes.

Först i tävlingsprogrammet vid årets Cannesfestival var Robert Guédiguians "Marie-Jo et ses deux amours" ("Marie-Jo och hennes två kärlekar"), som bryter med dominerande kategorier och tendenser i regissörens tidigare filmer: antingen lättsamma romantiska komedier som "Marius och Jeanette" eller vredgade samhällskritiska skildringar som "Där hjärtat bor" och framför allt "Den lugna staden".

Guédiguians nya opus är i stället en melodram utan sociala och politiska underströmmar och en kärlekshistoria där lyriska stämningar bytts ut mot desperation. Miljön och skådespelarna i huvudrollerna är däremot desamma som vanligt - Marseille respektive Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin och Gérard Meylan.


Ett citat ur de inledande raderna i Dantes "Inferno" om vandraren som vid mitten av sin livsresa gått vilse i en mörk skog följs av en bild där Marie-Jo (Ascaride) är på vippen att skära upp handlederna med sågbladet till en schweizisk armékniv, eftersom hon inte ser någon annan väg ut ur en omöjlig situation. Hon älskar sin make, byggbasen Daniel (Darroussin), men har sedan ett år tillbaka ett hemligt passionerat förhållande med hamnlotsen Marco (Meylan).


Hon förmår inte avstå från någon. Dilemmat ställs på sin spets när Daniel gradvis blivit medveten om rivalen. Efter några laddade konfrontationer med maken flyttar Marie-Jo, som är ambulansförare, hem till älskaren, för att senare lämna honom och gå tillbaka till Daniel. Hon inser att hon aldrig kan bli helt lycklig med någondera utan alltid kommer att sakna en av dem, då hon är hos den andre. Denna oförmåga att välja och ständiga vacklan hit och dit, ackompanjerade av det förmodligen största antalet mobiltelefonsamtal hittills på en bioduk, har också en negativ inverkan på själva filmens dramaturgi genom de longörer som kommer av alltför mycket upprepning.


Skådespelarna är som vanligt briljanta, och på rak arm kan jag inte erinra mig någon annan film med ett porträtt av en stad - här alltså Guédiguians älskade hemstad Marseille - lika formfulländat integrerat i berättelsen. Själv väljer han till sist en visserligen filmiskt stilig men samtidigt både maniererad och hårt konstruerad nödutgång ur problematiken, en äkta melodramatisk final, som är en tragisk variant med ombytta roller av den poetiska drömscen i Jean Vigos klassiska

"L' Atalante", där pråmskepparen kastar sig överbord för att leta efter sin olyckliga brud i vattendjupet.


Därnäst i tur i tävlan om Guldpalmen var den israeliske regissören Amos Gitais "Kedma". Av honom har jag förut sett filmen "Kadosh", visad i Cannes 1999, som i ett stramt, närmast asketiskt formspråk exponerar religiös judisk ortodoxis brutala effekter på ett modernt äktenskap i Jerusalem. Därefter gjorde han "Kippur", som bygger på Gitais egna erfarenheter i sexdagarskriget. "Kedma" heter den fartygsskorv som i den nya filmens första scener transporterar en grupp unga östeuropeiska judar som överlevt Förintelsen till det förlovade landet Palestina år 1948, en vecka innan Ben Gurion utropar staten Israel.


Knappt har de hunnit få fast mark under fötterna förrän brittiska soldater försöker arrestera dem. Guidade av den judiska försvarsorganisationen Palmach flyr de genom ett ogästvänligt landskap mot en socialistisk kibbutz. På vägen dit möter de andra flyktingar, förtvivlade Palestinaaraber som ropar att judarna stjäl deras land. Ett blodigt anfall på en arabisk by lämnar många offer på bägge sidor.


Eftersom Gitai etablerar tydliga ekon mellan judarnas utvandring från Europa och arabernas utdrivning från Palestina och på så sätt speglar och kommenterar grundproblemen bakom dagens krissituation kommer "Kedma" knappast att vinna några vänner åt regissören bland Ariel Sharons och Likuds anhängare. Men filmens plädering för en arabisk-israelisk dialog, balanserade hållning till de båda folken och pessimistiska syn på staten Israel som ett kanske redan från början korrumperat moraliskt ideal kräver formmässigt sett ett ganska högt pris av åskådaren. Ofta är "Kedma" ingenting annat än filmad teater eller varför inte opera. I var sin lång och central enbildstagning ger först en bortkörd och bestulen arab och sedan en av de nya invandrarna luft åt sin desperation. Dessa starkt retoriska sekvenser påminner om arior.


Mest övertygande hittills i tävlan är Mike Leighs "All or Nothing", som mobiliserar en - även för underklassepikern Leigh - extraordinär samling förlorare i en trist hyreskasern i London till ett naket realistiskt, känslomässigt upprivande, existentiellt drama med få, mestadels svaga ljusglimtar. I fokus står en resignerad taxichaufför och en bitter snabbköpskassörska, deras glädjelösa äktenskap och deras båda nästan groteskt överviktiga tonåriga barn.

Ett övergivet brittiskT proletariats alla bedrövelser verkade staplade på varandra på ett enda bräde. Ljuset kommer från den paradoxala humorn och självironin hos några av personerna, från den bitska dialogen och från Leighs och en ypperlig skådespelarensembles ömsinta förmåga att ge dessa oglamorösa, skadskjutna rollkaraktärer en genuin mänsklig värdighet. Dottern i familjen är städerska på ett sjukhus, otympligt tjock och har bara ett par repliker.


Men det är inte hennes kropp som ger henne en överväldigande närvaro i filmen utan den bråddjupa livsinsikt som redan tycks rymmas i hennes blickar och ansiktsuttryck, vilket säger något om Leighs egen sensibilitet som personinstruktör. På presskonferensen efteråt fick samtliga välförtjänta applåder.
Gå till toppen