Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Filmkonsulent efterlyser mod

Lena Hansson-Varhegyi på Svenska Filminstitutet delar ut 45 miljoner kronor till svensk film varje år.
Hon skulle vilja se fler filmare som tar ut svängarna.

Lena Hansson-Varhegyi har de senaste åren hamnat högt på listor över personer med makt inom den svenska filmen. Hon gör det i egenskap av långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet i Stockholm, där hon bland annat gett ekonomiskt stöd till produktioner som "Familjehemligheter", "Jalla! Jalla!", "Gossip", "Gryningslandet", "Sprängaren", Lukas Moodyssons kommande "Lilja 4-Ever", Josef Fares ännu odöpta som börjar spelas in i dagarna samt Jan Lindqvists dokumentär "Tiden är en dröm"/etapp 3.


När Lena Hansson-Varhegyi växte upp på Sofielund i Malmö och i mitten på 60-talet gick på nystartade Heleneholmsskolans gymnasium och deltog i teaterföreningens verksamhet drömde hon om en framtid som scenograf.

- Där hade man allt - hela scenbilden, kostym, ljus och ljud, säger hon på sommarbesök i Skåne.

Men det blev inte scenografi eller något annat konstnärligt arbete förrän med tjänsten som långfilmskonsulent, från januari 2000 fram till sista december i år.

- Jag tror att steget mot ett konstnärligt yrke hade varit alldeles för stort för mig att ta då. Jag var praktisk, konkret, bra på att hålla reda på saker och ting och jobb som inspelningsledare och produktionsledare låg betydligt närmare till hands. Det är typiskt för kvinnor, på gott och på ont. Hur många gånger har jag inte önskat att jag hade en mans tunnelseende och kunde koncentrera mig enbart på en uppgift, sluta tänka på om jag har tvättid i dag eller om någon i min omgivning plötsligt är hungrig.


En annan orsak finns i hennes arbetarklassbakgrund. Lena Hansson Varhegyi växte upp med tankar på kollektivet och solidariteten med andra människor. Att satsa på sig själv och gå in i den individuella konstnärsrollen var avlägset och det är inte förrän på äldre dagar som hon har börjat se det mönstret i sitt liv.

Efter en start som inspelnings-ledare på tv i Malmö utbildade hon sig till produktionsledare på Dramatiska Institutet, DI, i Stockholm 1972-74. Dessförinnan hade hon också gått en tillskärarutbildning.

- När världen glider är det väldigt skönt att konstatera att det i alla fall blev ett par byxor.


Lena Hansson-Varhegyi fick omedelbart anställning vid DI och byggde upp skolans produktionskontor. Rektor var översättaren och regissören Göran O Eriksson.

- En ofantligt bildad man som lärde mig mycket men jag tror att jag tyvärr var litet för ung för att kunna ta till mig allt.

Det kändes ännu tydligare när hon därefter fick arbete som lärare på DI:s ettåriga allmänpraktiska medieutbildning och hade elever som var flera år äldre. Då producenten Katinka Farago föreslog att Lena Hansson-Varhegyi skulle arbeta tillsammans med henne på Ingmar Bergmans "Höstsonaten" med bland andra Ingrid Bergman, Liv Ullmann och Lena Nyman tackade hon ja.

- Vad jag minns bäst? Jo, Bergmans totalkontroll. Hur han provfilmade allt och hade åsikter om varje liten detalj, till exempel mattheten i tyget på Liv Ullmanns röda hemmadress som hon har i uppgörelsescenen med mamman, det vill säga Ingrid Bergman. Det överväldigande intrycket var definitivt Bergmans gedigna hantverksskicklighet.

Sedan fortsatte hon som inspelningsledare på Kjell Gredes "Min älskade" och började så småningom på Drakfilm som produktionsledare och fortsatte senare till Tigerfilm.

Tillbaka på tv i Malmö producerade hon Richard Hoberts "Polskan och puckelryggen" och därefter en lång rad program inom olika genrer. Inte minst satsade Lena Hansson-Varhegyi på dokumentärfilm som engagerat henne tidigt med ideellt arbete både i Folkets Bio och Filmcentrum. Stockholm lockade med en tjänst som produktionschef på filminstitutet, tillbaka till tv i Malmö och slutligen Stockholms-tv och dramaavdelningen innan det var dags för konsulentjobbet.


45 miljoner kronor fördelar Lena Hansson-Varhegyi till svensk film per år. Det räcker till 12-15 filmer och då ska man betänka att hon hittills på två och ett halvt år har fått in 750 ansökningar.

Utmärkande för dessa är att de flesta har skrivits av män, handlar om relationer, ofta har en bra dialog men betydligt sämre gestaltning och bär tydliga spår av tv:s fullständiga dominans.

- Man kanske inte tror att tv spelar en så central roll i främst unga människors liv men så är det. Senaste jag befann mig på ett tårtkalas hörde jag repliken - det där är en riktig Ally-bit, det vill säga en pyttebit som skulle passa tunna Ally McBeal.


Hon saknar svenska motsvarigheter till de socialt och politiskt engagerade filmer som exempelvis Mike Leigh och Ken Loach gör i England och Robert Guédiguian i Frankrike. Ändå finns just den filmtraditionen i Sverige.

Några få filmare gör sina egna filmer. Jan Troell är en av dem. Andra tycker hon rättar in sig i mallar, drar åt samma håll och inte vågar ta ut svängarna ordentligt.

- Det finns en räddhågsenhet inom svensk film och den hänger ihop med bristen på pengar. Det kostar mycket att göra film och av rädsla för att inte få något stöd alls håller sig en del till det mer konventionella och begränsar ibland till och med sig själva genom en för snålt tilltagen budget.


Men likriktningen ser hon inte bara inom filmen. På Söder i Stockholm där hon bor tillsammans med maken, dokumentärfilmaren Lajos Varhegyi, skiljer sig inte invånarna speciellt mycket från varandra. Klädseln är ofta förbluffande likartad.

- Kanske är det tidsandan. Jämför det med människorna i ett litet samhälle. Där finns det fortfarande folk som struntar i hur de ser ut och visar upp ett individuellt beteende. Mer av det skulle jag naturligtvis vilja se inom den svenska filmen.
Gå till toppen