Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

I David Lynchs labyrint

I skarp kontrast till nutidens amerikanska spelfilm i allmänhet är David Lynchs filmer som regel öppna för en mängd skilda tolkningar. Själva deras konstruktion gör dem svårtydda - mörkt romantiska labyrinter under en yta av bedräglig idyll och normalitet. Det gäller i hög grad "Mulholland Drive".

Det första vi ser är en grupp ungdomar i en jitterbugtävlan till rockmusik mot en slät blå fond, där deras kroppar och rörelser kastar gigantiska skuggor. Vi kan räkna till minst ett dussin par, men tittar vi närmre efter upptäcker vi att det reella antalet är mycket mindre och att åtskilliga av dem klonats och flerfaldigats genom digital teknik. De tycks glida in i varandra, upplösas i sina skuggor och försvinna för att genast återkomma, medan deras kopior fortsätter att dansa i ett annat hörn av duken.


Då dansen upphör domineras bilden av vinnarens triumferande ansikte, projicerat på bakgrunden i övernaturlig storlek och bländvitt ljus. Som det strax ska visa sig heter hon Betty Elms och kommer från Deep River, Ontario. Ortnamnet alstrar olycksbådande vibrationer. Deep River kallas den skumma adress där Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) håller till i Lynchs svarta mästerverk "Blue Velvet". Innan den egentliga filmen ännu startat föregriper och summerar denna korta jitterbugsekvens före förtexterna både dess illusionsatmosfär, centrala dubbelgångarmotiv, identitetsbyten och instabila parförhållanden, tillsammans med den suggestiva magi som Lynchs filmskapande ständigt eftersträvar och den för honom karakteristiska skuggvärld där ett oskuldsfullt Amerika möter ondska, död och förruttnelse.


Efter förtexterna förgrenar sig filmen i minst fem olika men inbördes relaterade berättelser - en om en skräckslagen yngling som på matstället Winkie's på Sunset Boulevard återger en dröm om ett monster i en gränd bakom restaurangen, en annan om en otursförföljd yrkeskiller som kunde ha hämtats från Quentin Tarantinos psykopatgalleri, en tredje om en ung regissör som med sin filminspelning hamnar i maffians klor.


Huvudberättelsen börjar när en vacker brunett (Laura Elena Harring), som snart kommer att kalla sig Rita efter en affisch för "Gilda" med Rita Hayworth, drabbas av minnesförlust sedan hon undsluppit ett nattligt mordförsök och brinnande bilvrak på Mulholland Drive, bergsvägen som bildar en gräns mellan Hollywood och San Fernando Valley. Hon stapplar ner till husen nedanför och gömmer sig i en tom våning, där hon nästa morgon överraskas av dess tillfälliga innehavare: ingen mindre än blonda Betty (Naomi Watts), som efter sin jitterbugseger siktar på att bli filmstjärna.


Hon har åkt taxi från Los Angeles flygplats i sällskap med ett äldre gift par, som så snart hon tagit farväl vrider sig i illvillig munterhet över hennes naiva optimism. Djupt störda, ofta hatfyllda förhållanden mellan föräldrar och barn är återkommande teman i Lynchs filmer. Längre fram i "Mulholland Drive" ska de förras ställföreträdare i taxin dyka upp som mordiska demoner.


Men tills vidare handlar filmen om Bettys och Ritas bemödanden att utröna den sistnämndas identitet, om Bettys lovande provfilmning och om deras förälskelse i varandra, kulminerande i en erotisk scen av exceptionell känslighet, rättframhet och hetta.

I sina första två tredjedelar är "Mulholland Drive" en relativt rätlinjig kombination av deckargåta, film noir, absurdistisk hollywoodsatir och ångande lesbisk melodram, det hela insvept i en atmosfär som aldrig helt befriar sig från något dovt, obestämt, fritt svävande hot, accentuerat av Angelo Badalamentos kongeniala musik. Men gradvis gör sig Lynchs typiska fixering vid kluvet kvinnligt psyke och psykotisk identitetsförskjutning mer och mer gällande, här på ett sätt som direkt leder tanken till Alfred Hitchcocks "Vertigo" och Ingmar Bergmans "Persona" och från dessa givna referenser stupar brant utför, ner i en femte berättelse och en visuellt raffinerad, gotisk skräckhistoria med ett ruttnande kvinnolik i centrum.


"And now I'm in a dreamplace", strålar nyanlända stjärnaspiranten Betty i sin lånade våning. Drömmen förvandlas till en mardröm, en särskilt ond variant av "Alice i Underlandet". I "Blue Velvet" var kaninhålet genom vilket Alice faller ett avskuret öra, upphittat på en idyllisk förortsgräsmatta. I "Mulholland Drive" är det en liten blå låda, vars innandöme suger ner Betty och filmen i det synliga, korrupta Hollywoods makabra och skrämmande undre skikt.


Betty blir oförberett den övergivna och paranoida Diane, Rita den firade popmusicaldivan Camilla Rhodes. Men vem är det egentligen som drömmer, och vad betyder drömmen/drömmarna?


Det vore en nästan brottslig överdrift att påstå att alla bitar till sist faller på plats i detta fascinerande, ibland hypnotiskt verkande pussel. Bara i undantagsfall söker Lynchs filmer reproducera biopublikens upplevelse av verkligheten, som i 1999 års realistiska "The Straight Story". När han i stället drar in åskådaren i det kusliga poetiska mörker som i sådan utsträckning genomsyrar hans subversiva visioner av den mytomspunna amerikanska oskulden utgör varje försök att analysera dem och tillhandahålla förklarande nycklar något av en paradox, eftersom den främsta drivkraften bakom hans filmskapande tycks vara att fokusera, respektera och hylla det gåtfulla, det oförklarliga, det mysterium vars hemliga koder inte går att knäcka, lika lite som de i exempelvis René Magrittes målningar.

Så till vida står David Lynch för en filmkonst - delvis en djärv experimentell filmkonst i förhållande till det mesta av både amerikansk och europeisk spelfilm - som bland annat innebär en spännande utveckling av konstriktningar såsom dada och surrealismen. Hans nya opus har satt massvis med myror i huvudet på kritiker och andra kommentatorer sedan presentationen och det delade regipriset i Cannes förra året.

Mycket riktigt är man inte färdig med det efter en enda visning, och framför allt skakar man det inte av sig i brådrasket. Och det är precis så det ska vara med en bra film.

FAKTA

Film
Mulholland Drive
USA, 2001. Foto: Peter Deming. Musik: Angelo Badalamenti. Manus och regi: David Lynch. I rollerna: Naomi Watts, Laura Elena Harding, Justin Theroux, Ann Miller, Chad Everett, Monty Montgomery, Dan Hedaya, Michael J Anderson.
Spegeln i Malmö. Kino i Lund.
Gå till toppen