Året är 1962. Platsen Santiago, Chile. Landets katolska tv-station har premiär på ett nytt underhållningsprogram, "Gigantiska lördagar" (Sábados Gigantes). Programmet är fyra timmar långt. Det leds med precision av en lätt korpulent, maniskt leende 22-åring med namnet Don Francisco. Han introducerar sångartister, deltar i vågade sketcher och intervjuar kändisar. Han skämtar med sina lättklädda programvärdinnor och sjunger välkända reklamjinglar tillsammans med studiopubliken. Programmet blir en succé.

Våren 2002. Jag befinner mig i Boston, USA. Det är lördagskväll. Jag slår på tv:n på den spanskspråkiga kanalen Munivision. Klockan är åtta. Det är dags för "Den gigantiska internationella lördagen" (Sábado Gigante Internacional). Programmet sänds från Miami, Florida. Det leds av en nu 62 år gammal Don Francisco. Han sjunger, skämtar och svettas ymnigt. En ansiktslyftning äldre, men han är fortfarande där. Stolt. I tv-rutan. I centrum.

Don Francisco är ett fenomen och en av Latinamerikas mest kända personligheter. "Gigantiska lördagar" har till och från varit kontinentens mest sedda tv-program och Don Francisco är en av väldigt få latinamerikaner som har fått en egen stjärna på promenadstråket Walk of Fame i Hollywood. Han har nu skrivit sin andra självbiografi (den första kom 1978).

Bakom Don Francisco döljer sig en man vid namnet Mario Kreutzberger. Föräldrarna var tyskjudiska flyktingar och spanska lärde han sig först i skolan. Efter att ha arbetat några år i klädesbranschen började han med teater och stand-up comedy. Det var så han skapade en komisk persona, Don Francisco, en tysk jude som talade spanska med tysk brytning. Denne persona fick sedan bli programledare när "Gigantiska lördagar" startade.

Ambitionerna bakom "Gigantiska lördagar" var de samma som för "Hylands hörna" och liknande program i svensk tv vid denna tidpunkt. Med en blandning av uppträdanden, intervjuer, sketcher och tävlingar försökte programmet erbjuda något för alla. Programmet hade också informativa inslag. Som Don Francisco kunde Kreutzberger visa upp okända sidor av Chile liksom av andra delar av världen.

Men "Gigantiska lördagar" var inte bara ett underhållningsprogram. Det hade också ett nationalpolitiskt syfte. Programmet skulle bidra till att stärka den nationella gemenskapen - oberoende av vilken regim som var vid makten.

Programmet var en lika självklar del av det chilenska tv-programutbudet under Salvador Allendes tid som under militärjuntans. Kreutzberger ansåg sig stå utanför politiken; han såg sig som en brygga mellan de styrande och folket. Men rollen var inte helt oproblematisk. När den chilenska militärjuntan tog makten 1973 ville man att han som en av Chiles mest populära personer skulle läsa upp kommunikén om maktövertagandet i tv. Han klarade sig ifrån uppdraget med argumentet att en komiker inte skulle vara trovärdig.

Efter att ha lett "Gigantiska lördagar" från Santiago i över tjugo år sökte Kreutzberger en ny utmaning. Han blickade mot USA. Den spansktalande delen av den amerikanska befolkningen uppgick till cirka 25 miljoner och var den snabbast växande. Men det fanns nästan inga tv-program som riktade sig direkt till denna befolkning. De få produktioner som fanns var billiga och hade dåligt rykte. Här fanns en uppenbar nisch.

Inledningsvis var det tufft. Kreutzberger motarbetades av fördomsfulla amerikaner som varken trodde på att det fanns en marknad för program på spanska eller på att hispanics kunde göra professionell tv. En inledande satsning på den exilkubanska befolkningen i Florida var emellertid publikt framgångsrik - och inslagen med allsång till reklam gjorde det lätt att hitta annonsörer. Idag sänds programmet från kust till kust. Kreutzberger har arbetat intensivt på att bli en Oprah Winfrey för spansktalande. Både George W Bush och Al Gore lät sig intervjuas av honom - som Don Francisco - inför det senaste amerikanska presidentvalet. Han lanserar förebilder och informerar om illegala invandrares rättigheter. Han försöker också föra spansktalande i Latinamerika och i USA närmare varandra. Mottot för programmet är fysiskt åtskilda - förenade via ett gemensamt språk.

Kreutzbergers självbiografi är lika okritiskt bejakande och självförhärligande som mediefiguren Don Francisco själv. Han låter den ena kvinnliga programvärdinnan efter den andra uttrycka sin beundran över Kreutzbergers begåvning och framsynthet och han tillbakavisar anklagelserna från en tidigare kvinnlig anställd för sexuella trakasserier (ett i medier uppmärksammat fall som ledde till förlikning utanför domstolen). Han har svårt att hålla isär mannen Kreutzberger och personan Don Francisco.

Men - i sin motsägelsefullhet är det ett intressant vittnesmål. Don Francisco är uttalat opolitisk; han är ju en narr. Men mannen Kreutzberger döljer inte att han såg den blodiga militärkuppen 1973 som nödvändig för nationens överlevnad. (Han påpekar också irriterat att Allende aldrig uppskattade "Gigantiska lördagar".)

Boken, som är utgiven både på spanska och engelska, har sin betydelse som dokument över ett legendariskt tv-program. Den visar bland annat vilken viktig politisk roll ett på ytan oförargligt underhållningsprogram kan spela. Den ger också en avslöjande bild av de värderingar som styr den nordamerikanska mediebranschen. Boken ger därutöver fascinerande inblickar i en för många svenskar helt okänd tv-kultur, den latinamerikanska. Den påminner oss om hur bristfällig täckningen av andra kulturer än den angloamerikanska är i svenska kabelnät.