Vissa veckor kör det ihop sig. För Kattis Ahlström är denna vecka en sådan vecka. I morgon leder hon "Tittarnas önskekonsert" i SVT. Jämsides med repetitionerna förbereder hon två tv-galor "för världens barn". Och mitt i allt detta vikarierar hon som värd för SVT:s morgon-tv.

Hennes spiralbundna kalender från Ordning & Reda ser snart sagt ut som en graffitibombad tunnelbanevagn.

På söndag morgon har hon skrivit: "Lägg in!".

Underförstått: sig själv, på vilohem.

Kattis Ahlström förknippar vi mest med välgörenhetsgalor, lättare nöjen och, på senare tid, samhällsprogrammet "Uppdrag granskning". När hon nu dyker upp som konferencier för ett program med klassisk musik, är det förmodligen ett för många oväntat val.

En gång tidigare har hon prövat på genren. Då blev hon slaktad av en tv-krönikör, som tyckte att hon åtminstone kunde ha låtsas att hon begrep något om musiken hon presenterade.

Det där sitter kvar som en tagg, erkänner hon. För även om få tittare känner till det, har Kattis Ahlström ett rätt gediget förflutet inom den så kallade seriösa musiken. Som barn, hemma i Lund, gick hon på kommunala musikskolan, spelade cello och piano och tänkte sig en framtid som musiker. Bristande flit och en armskada kom emellan.

- Jag hade aldrig klarat mig till en högre nivå, säger hon. Men jag tycker att det finns något avundsvärt i den typen av koncentration som krävs när man spelar. I mitt jobb flyttar man fokus hela tiden.

Hon spelar fortfarande både cello och piano till husbehov. För fyra år sedan plussade hon på med universitetsstudier i musikvetenskap.

I ett pressmeddelande från Sveriges Radio påpekas att hon dessutom är en van körsångare. Men det tycker hon är att ta i.

Visst, hon sjöng i kyrkokören när hon var barn, rentav i domkyrkan. Och numera är hon med i en ensemble med det vitsiga namnet Körtease, som består av folk från tv-programmet "Striptease".

- Jag sjunger alt, säger hon. Men inte särskilt bra. Att kalla mig för körsångare vore förmätet.

"Tittarnas önskekonsert" bandas nu på lördag, på Skansens Sollidenscen, där doften av Lasse Berghagens after shave knappt har hunnit skingras. Första delen sänds samma kväll, andra delen får ligga till sig till nästa lördag.

Det blir en generös musikfest med Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören. Mellan konsertnumren får tittarna möta några av önskarna, som berättar om sina val. Kattis Ahlström när en stilla dröm om en publik av Allsång-på-Skansen-dimensioner.

Konsertprogrammet är komponerat av producenten Birgitta Gimberg i samråd med Radiosymfonikerna, Radiokören och deras båda chefdirigenter Manfred Honeck och Stefan Parkman.

Det blir Bachs "Air", "Fångarnas kör" och temat från "Onedinlinjen" (det vill säga musik ur Chatjaturjans "Spartacus"). Det blir Mozarts klarinettkonsert, "Blommornas vals", "Förklädd gud", Haydns trumpetkonsert, "I bergakungens sal" och Prokofievs "Romeo och Julia".

Idel kända och nästan ihjälkramade stycken, alltså. Fanns det verkligen inga mer okonventionella önskningar?

Kattis Ahlström antyder att det blir några överraskningar vid sidan av det annonserade programmet, men håller med om att urvalet är förutsägbart. Kanske beror det på att erbjudandet att önska har gått ut mitt i semestertider och mindre än tusen personer har nappat. Kanske har det att göra med att de kunniga musikälskare som gör radions önskekonserter så vitala helst håller sig till just radio.

Om Kattis själv hade fått välja, då?

Jo, säger hon, då hade hon flugit in cellofantomen Yo-Yo Ma och bett honom spela Elgar och Bach. Några av Brahms danser hade legat bra till. Pianisten Hans Pålsson hade kommit och spelat något fint. Och favoritarian "Didos klagan" av Henry Purcell hade varit självskriven.

- Den brukar jag överfalla mina vänner med så fort jag får tillfälle.

Efter önskekonserten (och vilohemsvistelsen?) arbetar Kattis Ahlström vidare med att förbereda Radiohjälpens två galor för världens barn.

De blir hennes första stora uppgift som producent. En rejäl utmaning, säger hon.