Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Film är mer än estetik

Erik Hedling, professor i litteraturvetenskap med inriktning på film och medier i Lund, svarar här Jan Aghed.

Usch, jag gillar inte riktigt att debattera med Jan Aghed. Han är en mycket kunnig filmkritiker och har dessutom en stillettvass penna. Förra gången jag fick en tillrättavisning lade jag mig platt och kom undan med blotta förskräckelsen. Nu kan jag emellertid inte vika, så en garde!

Först måste det sägas rakt ut. Hur mycket jag än beundrar Jan Agheds filmkritik, och få torde känna den så väl som jag, har jag aldrig omfattats av det politiska perspektiv som genomsyrar Agheds gärning. Jag känner inte till någon USA-imperialism på filmens domäner, jag hatar inte de stora filmbolagen, jag tycker att det är legitimt och önskvärt att underkasta filmen marknadsmässiga villkor även om jag kan se kapitalismens baksidor och jag har aldrig tilltalats av marxismen annat än som en teoretiskt sett plausibel förklaringsmodell av den ekonomiska historien.


Ja, min artikel var ytlig. Avsikten var emellertid att mer eller mindre skämtsamt uttrycka min irritation över vissa tendenser inom svensk kulturjournalistik, särskilt den dåliga filmkritiken. Det var inte min mening att presentera en alltigenom seriös genomgång; det har jag gjort på många andra ställen.

Det finns som Aghed påpekar en lång tradition att betrakta regissören i enlighet med den s k "auteurteorin" och det är riktigt att jag själv är helt uppfostrad inom denna tradition och att jag skrivit mycket som kan tillskrivas en "svärmisk" inställning. Jag svärmar för övrigt fortfarande för mina favoritregissörer, till exempel Dreyer, Ford, Peckinpah och Eisenstein och skall gärna skriva om dem på samma sätt som tidigare också i fortsättningen.


Under de senaste tio åren har jag emellertid delvis ändrat min i huvudsak romantiska inställning till filmen som konstart. Och jag måste säga att denna förändring till mycket orsakats av längre vistelser i USA och ständiga debatter på diverse filmkonferenser, där det gamla auteurperspektivet mer och mer förvisats till skamvrån; även om det fortfarande är giltigt för en hel del film. Inte minst för flera filmer av de regissörer som Aghed nämner.


Den amerikanska filmen är emellertid i huvudsak en produkt som starkt bidrar till USA:s välstånd, dess förkrossande krigsmakt och dess i väsentliga avseenden överlägsna levnadsstandard. Den kan inte bara diskuteras i rent estetiska termer; den är ett kulturellt och ekonomiskt fenomen på global nivå. Att skratta åt den, att kalla James Cameron, skaparen av världens genom tiderna mest inkomstbringande film ("Titanic", med intäkter på över 20 miljarder), för utslätad och likgiltig fäsör säger så rysligt lite om just den kulturella och ekonomiska utveckling som Hollywood genomgått sedan mitten av 1980-talet. Filmerna måste rimligen kunna diskuteras i andra termer: kulturella, nationalekonomiska, företagsekonomiska, historiska och sociologiska (här intar jag ironiskt nog en traditionellt marxistisk hållning).


Inte hånflinar man åt Losec, mobiltelefoner eller datorer! Man analyserar dem med en begreppsarsenal som är relevant. Det är inte auteurteorin för en stor del av Hollywoods produkter. Och tyvärr är det så att Jacqueline Bissets våta T-shirt och tabloidsåpan Crowe-Ryan är betydligt viktigare för förståelsen av den kulturella kontexten kring "The Deep" respektive "Proof of Life" än regissörernas konstnärliga insatser, oavsett vad en svensk filmkritiker "tycker" eller inte. Även om jag gärna håller med om att exemplen var lite tillspetsade!

Vad gäller jämförelsen mellan "Kandahar" och "Spider-man" var det faktiskt jag som först påpekade att den var just irrelevant. Och även om Jan Aghed här presenterar kontextuella argument för sin beundran av de iranska filmskaparna, att de är modiga och så vidare, gör inte detta ett pekoral som "Kandahar" särskilt mycket bättre eller särskilt mycket mer betydelsefull i en global ekonomi. Jag beundrar också den modige, men det i en annan typ av diskurs än den som handlar om ekonomisk filmanalys.


Jag retar mig helt enkelt på att bara för att en film är billig, emanerar från en för tillfället politiskt korrekt gruppbildning (oppositionella muslimer) och framskrider i ett lusaktigt tempo så blir den en svensk kritikersuccé. Det är alltför förutsägbart!

Europas filmindustri är i kvantitativa termer en skugga av sitt forna jag; tv har blivit räddningen för den sviktande och smala filmproduktionen. Vad avser Frankrike kan jag inte beskriva dess filmproduktion som särskilt vital: den upprätthålls ju med konstgjord andning. Som enda EU-land har Frankrike undandragit filmen från det generella frihandelsavtalet; detta förfaringssätt har medfört att man med marknadsvidriga metoder och av egoistiska skäl garanterat den egna hemmamarknaden.


Någon nämnvärd filmexport har Frankrike inte. Sedan spelar det ingen roll i detta sammanhang hur könsdemokratisk den franska filmen är eller inte.

Kan en "filmsyn" vara USA-imperialistisk! Jag tror det inte. Jag är både kritisk, beundrande och lojal i förhållande till USA. Men jag vill absolut inte vara del av det som jag uppfattar som ett vulgärt och till stor del ogrundat antiamerikanskt sentiment på svenska kultursidor; förr hade detta sentiment högerstämpel, idag har vänstern tagit över det. När jag för två veckor sedan satt i en debatt om 11 september på Svenska filminstitutet i Stockholm uttryckte en journalist hånflinande hypotesen att amerikaner var så dumma att de inte visste vad huvudstaden i Sverige hette. Jag frågade då vad huvudstaden i Kalifornien, en amerikansk delstat med fyra gånger så stor befolkning som Sverige, heter.

Det hade journalisten ingen aning om. Den amerikanska kulturen är en av de mest livaktiga och inspirerande som finns i världen, annars hade den inte haft en sådan genomslagskraft. Och här vill jag gärna framhålla att få i vårt land har gjort sådana insatser för amerikansk kultur - film, litteratur, jazz och countrymusik - som just Jan Aghed.


Till sist en apologes. Jag tror inte att det jag påstått har något med akademisk doktrin att göra. Och jag har förhoppningsvis inte ändrat min inställning nämnvärt sedan jag blev professor. Den typ av angrepp som Jan Aghed här levererar mot mig har jag utstått många gånger förut. Fast här är pennan betydligt bättre vässad!

Erik Hedling
- professor i litteraturvetenskap
med inriktning på film och medier
Gå till toppen