Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Professorn borde veta bättre!

Filmprofessorn Erik Hedling kritiserade i en artikel (15.9) svensk filmkritik för att vara alltför fixerad vid regissörerna. Kritikerna har en verklighetsfrämmande syn på hur det går till att göra film idag, menade han. Nu får han svar av Jan Aghed.

Från filmprofessor Erik Hedling i Lund hade jag väntat mig ett mindre ytligt och slarvigt, nyanserat och historiskt mer medvetet och inriktat resonemang kring regissörens roll och status än det han presterade i en recension av en ny bok om Hollywoodindustrin på denna sida den 15 september.

Hedling ironiserar över, för att inte säga avhånar den filmkritik, i första hand den svenska, som enligt hans uppfattning - stimulerad av bokförfattarna Peter Barts och Peter Gubers studie av produktionsförhållandena i Hollywood - övervärderar regissörens funktion vid en films tillblivelse.

I recensionens slutkläm heter det att kritiken är "alltför fast fången i ett regissörsfokuserat, romantiskt och verklighetsfrämmande svärmeri kring hur filmer faktiskt kommer till. Särskilt vad avser de amerikanska."


Jaså. För den som följt Hedlings verksamhet som skribent, föreläsare och debattör genom åren klingar denna magistrala tillrättavisning i anmärkningsvärd mån som ett nymornat hyckleri, en omsvängning i sitt slag jämförbar med den gamla Lundavänsterns nyliberala avståndstagande från sitt marxistiska förflutna, eftersom professorn själv innan han blev professor både länge och väl odlat precis samma "svärmiska" inställning. Han behagar med andra ord roa sig, men knappast den initierade läsaren, med stenkastning i ett retrospektivt glashus.

Men nu är Sturm und Drang-perioden över, nu dikterar akademins doktriner argumenten. I Hedlings text beklagligt nog med en frånvaro av historiskt sammanhang och analytisk ansträngning som döljer att de egentligen är en slapp efterapning av en senare tids uppgörelser med den så kallade auteurteorin, först formulerad av François Truffaut i en inflytelserik essä i tidskriften Cahiers du Cinéma år 1954.


Han förespråkade där "la politique des auteurs", enligt vilken en film idealiskt sett borde vara ett uttryck för sin regissörs eller manusförfattares/regissörs personliga livshållning och tematik.Truffauts nya definition av synen på regissören uppammade en övertygelse att amerikansk populärfilm var värd att studeras seriöst och på djupet och ledde inte bara till ökad uppmärksamhet på filmskapare som John Ford, Orson Welles, Howard Hawks, Alfred Hitchcock, Billy Wilder och Fritz Lang, en sextett som inom det klassiska studiosystemets kollektiva ram lyckats hävda en egen konstnärlig vision i sina verk, utan också till en lika uppseendeväckande som förtjänt om- och uppvärdering av tidigare underskattade talanger på den Hollywoodska genrefilmens bakgårdar, namn som Anthony Mann, Samuel Fuller, Budd Boetticher, Nicholas Ray och Joseph H Lewis.


På 1960-talet trängde auteurteorin in i och blev bestämmande för den engelskspråkiga filmkritikens estetiska diskurs, alstrade väldigt intressanta och banbrytande närläsningar av filmer i tidskrifter som brittiska Movie och amerikanska Film Quarterly och Film Culture, utvecklade ett betydelsefullt användningsområde inom det akademiska studiet av populärfilmen - och fick också efterföljare i Sverige. Det är de senare, till vilka han själv hört, som nu spökar i Hedlings slarviga polemik.

Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet tycktes Hollywood självt för några år framåt bekänna sig till auteurpolitiken, i det att studiorna plötsligt uppmuntrade en konstnärlig frihet som ställde en ny och mestadels ung och debuterande regissörsgeneration i främsta ledet av amerikanskt filmskapande och kom att resultera i åtskilliga av de mest originella och stilbildande verken på ett par årtionden.


I dagens Hollywood, anglosaxiska och mer eller mindre Hollywoodfinansierade produktion och distribution, världens mest marknadsdrivna, kapitalintensiva och storföretagsliknande filmkultur, har Truffauts och auteurkritikernas regissörsideal visserligen till stor del spelat ut sin gamla roll till förmån för ett undertryckande av tematisk och stilistisk komplexitet och profilering i en frenetisk jakt på tonårspublikens biljettpengar. Men sorten finns trots allt kvar och är fortfarande aktiv, om än då och då med karriärhinder från fall till fall, likaväl som individuellt särpräglade kolleger med stor integritet - ta Robert Altman, Stanley Kubrick (till häromåret), Martin Scorsese, Woody Allen, Terrence Malick, Brian De Palma, Clint Eastwood, Paul Schrader, Oliver Stone, Tim Burton, John Boorman, David Cronenberg, Ken Loach eller Mike Leigh. Och nya, av allt att döma starka regissörer gjorde sig mer och mer gällande under 1990-talet: Neil Jordan, Jane Campion, Joel Coen, Quentin Tarantino, Ang Lee, Sean Penn, Michael Mann eller Steven Soderbergh.


Jag begriper inte alls logiken i och meningen med att som Hedling exemplifiera den amerikanske regissörens nutida betydelselöshet och underkastelse under storbolagsmakten, eller omvänt vissa privilegierade "stjärnregissörers" ökade kontroll, med hänvisningar till i och för sig tekniskt skickliga, men tematiskt utslätade och likgiltiga fäsörer som Taylor Hackford, Peter Yates och James Cameron. Vad har en film som "Djupet", Jacqueline Bissets blöta T-shirt eller Russell Crowes och Meg Ryans privata tabloidsåpa i en principdiskussion om regissörens inflytande att skaffa? Hur kan en filmprofessor kläcka ett så befängt påstående som det om "den i det närmaste obefintliga europeiska filmindustrin"? Mycket talar bland annat för att Frankrike bör räknas till Europa, och det landets filmindustri är sannerligen raka motsatsen till obefintlig, tvärtom den sedan flera år förmodligen konstnärligt och kvantitativt - och inte minst könsdemokratiskt - vitalaste i världen.


Och var ligger relevansen i jämförelsen mellan Moshen Makhmalbafs "Kandahar" och Sam Raimis "Spider-man"? Där frågar jag mig också vad det är för filmsyn - USA-imperialistisk, förefaller det mig vid närmare påseende - som föraktfullt dömer ut en modig, risktagande exponent för en filmkultur med små resurser och i ständig opposition mot en repressiv regim, alltså iraniern Makhmalbafs opus, såsom "en mer eller mindre halvamatörmässigt gjord liten pseudodokumentär med något dussin personer involverade".

Nej, nog borde man kunna förvänta sig någonting klyftigare artikulerat från den lundensiska filmakademins överhuvud.

Jan Aghed

- filmkritiker
Gå till toppen