Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Glömmer aldrig bussresan 1944

40 000 kareler flydde från sovjetarmén i början av 1940-talet. Marjatta Titoff glömmer aldrig resan hon tvingades göra som fyraåring.

NORJE
. Marjatta Titoff minns ännu avresan från Ohtaanniemi i Finland till en okänd framtid hösten 1944.

- Jag hade fått reda på att jag skulle få åka buss - en stor upplevelse för en liten flicka i finska landsorten. Men när jag väl kommit ombord vände sig mamma om för att gå. Jag grät och skrek naturligtvis men ett par soldater höll fast mig med starka armar.

Sedan fick Marjatta Titoff flyga till Sverige till skillnad från de flesta andra, som fördes till Sverige med båt. Men lappen om halsen hade hon med namn, adress och födelsedatum.

- Den låg länge i en låda men jag har inte stått ut med att spara den, säger Marjatta Titoff, som den 19 november kom till ett barnhem i Eringsboda i Blekinge. En av hennes tidigaste minnesbilder är när hon fick besvär med magen efter att ha ätit den rejäla svenska husmanskost, som man proppade i de undernärda barnen från krigets Finland.


Nästa minnesfragment kommer när hon sitter bakpå en vagn lastad med nyupptagen potatis i Norje.

- Det måste ha varit på hösten 1945. En kvinna som satt framtill sade att det var synd om mig som kom från Finland och erbjöd mig en smörgås.

Det var de första svenska ord som fyraåringen förstod. På den tiden tänkte man inte på hur viktigt det var för barn att få behålla sitt språk. Marjatta Titoff glömde sin finska och lärde sig tala genuin blekingska.

Strax före fyraårsdagen kom hon till tre ogifta systrar, Amelie, Anna och Inga Johansson i den lilla byn Norje utanför Sölvesborg. I en almanacka från 1945 har en av dem den 25 januari antecknat: Marjatta kom.

På ett foto syns den knubbiga flickan allvarligt blicka ut i världen med sina bruna ögon och mörka lockar. I augusti 1946 tog "tanterna", som hon kallar sina fostermödrar, henne till fotografen i Sölvesborg. Man skulle ta passfoto inför den förestående återresan till Finland.


Men krigsbarnet, som anade det verkliga skälet, grät så mycket att Anna Johansson den 14 augusti skrev ett brev till Hjälpkommittén Finlands barn och bad att hon skulle få stanna.

- Hon trotsade faktiskt myndigheterna, framhåller Marjatta Titoff idag. En vecka senare kom svaret, undertecknat av Nils Östberg att "Edert finska fosterbarn V-KU 946 Titoff Marjatta" inte behövde återvända med transporten den 3 september 1946 utan fick "kvarstanna tills vidare".

Detta visade sig bli för alltid. Sin mor Dunja, som förfinskat sitt namn till Tyyne, återsåg Marjatta Titoff först vid 19 års ålder.

- En kväll när hon kom in från mjölkningen, lade hon sig på soffan för att vila och jag satte mig bredvid och tog hennes hand.

- Men hon vände bort blicken och vi fick aldrig riktig kontakt. Kanske hade hon dåligt samvete för att hon lämnat bort mig, funderar Marjatta Titoff, som idag vet att föräldrarna innan fadern stupade kommit överens om att inte sända barnen till Sverige.
Gå till toppen