Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

På jakt efter rötterna i Karelen

Marjatta Titoff kom till Sverige som krigsbarn 1944 och blev kvar. I somras reste hon hem till föräldrarnas hembygd på en ö i Ladoga.

Lunkula
. Lunkula är en av de största öarna i Ladoga, som är Europas näst största insjö och mer påminner om ett innanhav. Före kriget bodde här omkring 800 människor, som livnärde sig på jordbruk och fiske. Nu har invånarantalet sjunkit till femtio familjer som odlar potatis, kål och andra grönsaker till husbehov, sedan öns kolchos lades ner.

Hit reste i somras Marjatta Titoff för att söka sina rötter.

- När jag var 30 år lade jag av Finland, säger Marjatta Titoff eftertänksamt. Jag ville känna mig helt svensk. Men nu när jag gått i pension beslöt jag att ta upp sökandet.


Marjatta Titoff var med om att grunda den finska krigsbarnsföreningen i Skåne. På riksmötet i Gävle förra året träffade hon den pensionerade rektorn Risto Vasara från Pieksämäki i östra Finland.

Vasara som själv varit krigsbarn i en familj i Österfärnebo i Dalarna har hjälpt Marjatta Titoff att få fram uppgifter om hennes far Feodor Titoff, som stupade i juli 1941 utan att hinna se sin fem månader gamla dotter mer än en gång.

Modern Jevdokia, kallad Dunja, gifte om sig med en annan karelare och fick ytterligare tre barn. Hon fick slita hårt på ett småbruk i Kemi i norra Finland, ett av de hemman som delades ut som ersättning till dem som fått fly från sina hem när ryssarna erövrade Näset och Ladogakarelen sommaren 1944.


Vasara vecklar upp den karta han har med sig. Den är en kopia av ett finskt förkrigsblad och ett par dagar innan har Marjatta Titoffs moster Klafira Räbinä pekat ut det hus i byn Varpanen mitt på ön där hon bodde med maken Niilo.

Vi letar efter platsen där huset stått, vägledda av ett foto som mostern visat. Dagen är vacker, blå himmel och med vita drivande moln. Grönskan har spruckit ut med explosionsartad fart och fågellivet är rikt. Storkarna har kommit och jagar grodor i dikena och en rovfågel ryttlar över ängarna på spaning efter byte. En fågel låter höra en mjuk vissling i flykten över den gamla åkermarken.

Av Klafira Räbinäs hus återstår bara några stenar som ligger inbäddade i lerjorden. När befolkningen evakuerades fick de order om att bränna sina hem.

- Titta, där står en jordkällare från den finska tiden, säger vår chaufför Nikolaj Karnauchov.

Och den lilla anspråkslösa stenbyggnaden är nog en av de få minnesmärkena som återstår från finnarnas månghundraåriga bosättning på den en mil långa och ett par kilometer breda ön.


Före kriget fanns flera byar på ön, två folkskolor och en handelsbod. Från udden Kotkaniemi nära Tijala, ön största by, gick regelbundna båtturer till staden Pitkäranta på fastlandet, då som nu en stor hamn för timmer och massaved.

Den förbindelsen utnyttjades varje dag av Marjatta Titoffs far och farfar som drygade ut förtjänsterna från sina småbruk genom att arbeta som stuvare i Pitkäranta.

Nikolaj Karnauchov kör försiktigt sin gamla svarta Volgabil nerför vägen mot Kangasniemi där några stenar ute i vattnet visar var den gamla båtbryggan legat. Nu ligger där två nyuppförda trähus, som målats i chockrosa och grällt blått. Tomten är inhägnad av ett högt metallstaket och grinden låst med kedja och hänglås.

En kvinna dyker upp och Nikolaj Karnauchov förklarar för henne att sällskapet är finnar som vill se på vår gamla hembygd. Men hon stänger lika snabbt grinden igen och de bägge vakthundarna av schäfertyp kryper under stängslet och skäller hotfullt.

- Nu fick jag ju inte alls se min farmors ägor, som låg precis mittemot fiskfabriken, klagar Marjatta Titoff.


Av det testamente som farmor Pelagea Titoff skrev 1943 framgår nämligen att den ena markbiten som hon ville efterlämna till sin stupade sons tre döttrar ligger här. Nu sex decennier senare växer en liten barrdunge på den gamla åkerlappen.

Marjatta Titoff går för att fylla en flaska med Ladogavatten. I en annan öser hon den mörkbruna sanden i vattenbrynet. Insjövattnet är också bruntonat men rent. Här finns inga stora industrier som släpper ut orenat avfall i sjön.

- Nu har jag varit hemma hos farmor, ler hon.

Flera bybor dyker upp på grusvägen för att se på besökarna. Här är gäster från utlandet en sensation.

Marjatta Titoff går in i ett av husen för att dela ut ballonger, hårband och radergummin till barnen. I det ena rummet sitter en ung kvinna med sin tvååriga dotter. Hon har också en sjuårig pojke. Mannen stannar kvar i stugans andra rum och ser oavbrutet på apparatens flimrande ruta. Han är arbetslös och tv och video hjälper honom att fördriva dagarnas enformighet.

Utanför fladdrar barntvätt på klädstrecket i den kyliga vinden. Annars finns här inte många småbarn. Från Lunkula by liksom från många andra utarmade ryska byar flyr alla ungdomar som kan hitta ett jobb någonstans. Kvar blir de äldre för vilka framtiden redan ligger i det förflutna.

Sista anhalten blir den plats nära bron till fastlandet, där morföräldrarna Kosti och Anna Räbinäs hus en gång stod. Vi följer sluttningen längs den lilla ån men hittar inte ens några grundstenar i gräset.


Men den vidsträckta åkern, där morfar Kosti, mormor Anna och mobror Niilo tog upp potatis på ett gammalt foto i minnesboken om Salmi, finns kvar. Men nu odlas den inte längre. Åkrarna det mest förblivande minnesmärkena från den finska tiden på Lunkula. De öppnar sig som vidsträckta gläntor i den skog som vuxit upp under tiden efter kriget.

Längs ån står häggen i blom med gulvita klasar som sprider en sövande doft.

- På finska heter trädet "tuomi" och i Kalevala sägs det att den växer på välsignad jord, säger Risto Vasara.

FAKTA

Karelen
Karelen ligger längst österut i Finland och har en stormig historia. Det har varit svenskt, finskt och ryskt. Det karelska vapnet visar två svärd, ett svenskt rakt och en rysk kroksabel.
Om detta område har man stritt sedan medeltiden. Redan 1323 delades det mellan Sverige och Ryssland. En ny gräns som i stort sett bestod ända till 1939 drogs vid freden i Stolbova 1617. Den västliga delen blev först svensk och sedan finsk. Den östra, Fjärrkarelen, har alltid varit rysk.
Den senaste delningen ägde rum efter det så kallade fortsättningskriget, då Finland fick avträda Karelska näset och området norr om Ladoga. Kvar i landet blev Norra Karelens län.
Omkring 400 000 karelare flydde till Finland under kriget. Av dessa fick omkring 300 000 ny jord genom nyodling och expropriation av större lantbruk.
Gå till toppen