Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Tårfyllt möte med mostern

I finska Rautalampi återfinner Marjatta Titoff sin moster Klafira Räbinä, en äkta karelska. De har aldrig tidigare setts.

RAUTALAMPI
. På vägen utanför det prydliga lilla radhuset i Rautalampi går 83-åriga Klafira Räbinä oroligt av och an. Snart skall hon möta den systerdotter hon aldrig tidigare träffat. Marjatta Titoff, 61, som kom som krigsbarn i februari 1945 till Sverige och stannade kvar.

De bägge kvinnorna omfamnar varandra och Marjatta Titoff gråter. Sedan går vi in i huset till det väntande kaffebordet. Efter maken Niilos död bor hon ensam men reder sig själv.


Foto: Gunnel Arbin
Något gemensamt språk har moster och systerdotter inte längre utan Risto Vasara, som lärt sig svenska som krigsbarn i Sverige, tolkar. Pusselbit läggs till pusselbit i den historia om sin familj som Marjatta Titoff nu försöker upptäcka.

Klafira Räbinä är en äkta karelska, glad, livlig och pratsam. Hembakade piroger är en viktig ingrediens på kaffebordet där Risto Vasara har all möda i världen att översätta replikerna.

- Dina morföräldrar, Anna och Kosti Röpetti, hade fjorton barn av vilka en dog ung, berättar Klafira Räbinä. De andra, elva döttrar och två söner överlevde och spriddes över hela Finland. Den yngsta emigrerade till Kanada och blev kvar hela livet. De karelska kvinnorna var sega. Annas äldsta barn föddes 1909 och det yngsta 1936.

Klafira Räbinä själv har i viss mån upprepat möstret. Av hennes fem barn är det äldsta, sonen Veikko, fött 1937 och det yngsta, sonen Matti, 1964.

-Två år efter min yngsta flicka, Hilkka, konstaterar Marjatta Titoff förvånat.


Klafira Räbinäs eget öde har delats av tusentals karelare. Tillsammans med Veikko och babydottern Eila evakuerades hon med sista transporten från Lunkula under vinterkriget.

- Det var min far Kosti som ordnade den och precis när lastbilen rullat över bron till Salmi, sprängdes den, minns Klafira Räbinä som bosatte sig i Tohmajärvi och Muhos i Savolax. Där bodde familjen tills man under fortsättningskriget kunde återvända till hemön tills sovjetiska arméns offensiv 1944 framtvingade nästa evakuering till Björneborg i västra Finland. Sedan fick Niilo och Klafira Räbinä, som så många andra fördrivna landsmän, ett småbruk i Maninkaa i Savolax.

- Jag bröt själv mark och röjde skog, berättar Klafira Räbinä, men vill tvunget visa upp sin röda dansklänning med volanger. Fötterna sticker hon i ett par svarta lackpumps med hög klack.

För dansövningar blev det inte så mycket tid så länge Klafira Räbinä var bondmora på de tre gårdar hon och Niilo odlade upp. Den sista låg i Rautalampi, dit man flyttade 1966.


Efter makens död 1969 fick hon också ensam uppfostra de fem barnen av vilka den sistfödde Matti var bara fem år.

- Men två av döttrarna, Eila och Ulla, har blivit lärare, berättar hon stolt när hon efter kaffestunden börjar bläddra bland familjefotografierna: barn och barnbarn och några av de elva systrarna vid en begravning. Där finns också några ateljébilder i sepiabrunt, bland annat en bild av mormoderns syster och hennes man Vasilij Mironoff. Många karelare hade ryska namn, som de tvangs förfinska efter finska frihetskriget 1918. Ett annat kort visar modern Dunja med krigsänkemedaljen på den svarta klänningen.

- När vi fick reda på var du fanns, borde jag ha tagit kontakt, säger Klafira Räbinä när tiden har kommit för att säga adjö.

Och Marjatta Titoff lovar att lära sig finska innan hon träffar sin moster nästa gång.
Gå till toppen