Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Dags att skrota filmhistorien?

Jan Agheds och Erik Hedlings meningsutbyte om film och filmkritik fortsätter med två inlägg som får avsluta debatten.

En kommentar till filmprofessor Erik Hedlings replik i vårt meningsutbyte på måndagens kultursida.

Jag påstod bland annat att den franska filmindustrin sedan några år, konstnärligt och kvantitativt och inte minst könsdemokratiskt, förmodligen är "den vitalaste i världen".

Det är inte alls någon originell åsikt. Faktum är att den delas av många bedömare som haft tillfälle att iaktta den franska filmens förnyelse under 1990-talet, dess generöst tilltagna utrymme för ett stort antal kvinnliga debutanter och filmskapare, som saknar motsvarighet i något annat land, och upptäckt och följt regissörer som Letitia Masson, Cathérine Breillat, Robert Guédiguian, François Ozon, Marion Vernoux, Nicole Garcia, Bruno Dumont eller Eric Zonca, för att bara nämna en handfull på en höft, plus äldre etablerade, alltjämt aktiva namn som Eric Rohmer, Claude Chabrol, Jean-Luc Godard, Alain Resnais, Bertrand Tavernier, Agnes Varda och Chantal Akerman.


Nej, invänder Hedling med en lika bisarr som obegriplig argumentering, fransk filmproduktion är inte "särskilt vital", eftersom den "upprätthålls med konstgjord andning", det vill säga undandragits EU:s frihandelsavtal och "med marknadsvidriga metoder och av egoistiska skäl garanterat den egna hemmamarknaden". Dessutom har Frankrike inte "någon nämnvärd filmexport".

Kan det sistnämnda förhållandet - som Hedling för övrigt överdriver - möjligen hänga samman med att många länder, däribland Sverige (undantagna idealistiska distributörer som Triangelfilm och Folkets Bio), i hög grad utestänger kvalitetsfilm från en rad filmnationer till förmån för amerikanska konglomerats och filmbolags världsdominans och inflytande och mer eller mindre amerikanskägda eller amerikanskstyrda multiplexkedjors "egoistiska" prioriteringar?


Själv hyser jag den inom filmvetenskapen tydligen förlegade uppfattningen att det är resultatet av regissörens och hans eller hennes medarbetares insatser som i sista hand räknas. Jag är, som Erik Hedling är vänlig nog att antyda, en inbiten anhängare av amerikansk kultur och populärkultur, av deras rikedom på konstnärligt livskraftiga uttryck i olika former.

Men låt oss nu tala sakligt, objektivt klarspråk. Utanför bolagsstyrelsernas och börsnoteringarnas värld betingas väl inte filmers värde av deras förmåga att överleva och hävda sig i en ultrakapitalistisk filmekonomi och ett uppenbart kulturimperialistiskt och darwinistiskt distributionssystem, där Hollywoodindustrins superstjärn- och "high tech"-effektbaserade dramaturgi, i många fall utpressningsbetonade offensiva strategier och ofantligt överlägsna marknadsföringsresurser slagit under sig huvuddelen av den globala exportmarknaden.


"Marknadsvidrig" - vilket fantastiskt ord från en förment filmälskare! Var föreställer sig Erik Hedling att filmkonsten skulle befinna sig utan de verk i det förflutna, av Dreyer, Welles, Bergman, Antonioni, Bresson, Tarkovskij och andra, som i trohet mot sina upphovsmäns visioner gett blanka fan i om de var "marknadsvidriga"? Om professor Hedlings kriterium på filmkulturers och filmskapares konstnärliga ambitioner och angelägenhetsgrad är höga marknadsandelar och dito publiksiffror är det väl bara logiskt om den filmforskning han leder i Lund söker göra sig uppmärksammad genom att ställa sig i spetsen för en pionjärgärning som a posteriori skrotar en stor del av filmhistorien.

Jan Aghed
- filmkritiker
Gå till toppen