Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ryan Adams släpper taget

Har du ett par friska nävar? Dem kan du använda till mycket. Hugga ved. Knyppla. Baka wienerbröd. Spela dragspel. Rulla tummarna.
Använd dem bara inte till att dunka Ryan Adams i ryggen, det vinner ingen på. Allra minst Ryan Adams själv.

Denna ännu unga låtskrivare och sångare befinner sig i en klass över flertalet andra, men detta är till föga hjälp om han envisas med att bara vara klassens clown.

Han behöver få veta att vi ställer högre krav på honom än så. Lite fnitter kan väl vilken halvfigur som helst åstadkomma.

Ryan återvände till Malmö, och han har gjort skröpligare insatser än i måndags. Men han har också gjort större. I Malmö har han gått på vattnet, men numera nöjer han sig med att förnöjt skvalpa omkring med en drink i handen.


Det duger inte att stryka omkring som ett rufsigt och bortskämt charmtroll hur länge som helst. Det är dags att ta ansvar, inför en publik som på goda grunder valt att tro på honom och inför en generös Gud som i vanligt mänskligt oförstånd valde att begåva honom med en talang och en röst som andra artister skulle knäböja för i helt fel vägkorsningar.

Nå, pojkvaskern kom alltså till Konserthuset och intog scenen med en sång- och rökshow som palatset väl aldrig sett maken till. Till tonerna av Ramones "Blitzkrieg bop" fumlade han sig fram till flygeln under ett moln av cigarrettrök som han omsorgsfullt underhöll under hela kvällen.

Tanken med konserthus och sittande publik är helt rätt: det är under liknande omständigheter som Ryan Adams gjort sina bästa framträdanden. Inget sorl, ingen lockande bar, inga andra attraktioner än grannens ryggtavla och stjärnans framträdande.


Första halvtimmen är också väldigt övertygande. Här har vi en strålande musiker som känsligt lägger an varje betoning, som väger av varje fras, som märker att han har publikens oreserverade uppmärksamhet och därför förstår att han kan göra precis vad han vill.

Det finns inte en nyansering som inte publiken kommer att skönja. Han behöver inte vara yvig och övertydlig, behöver inte förenkla. Vilket privilegium.

Och så sumpar han det.

Ju längre konserten förlöper, desto mer snubblar han omkring i sin nattsärk. Tempot är lojt; han ägnar lika stor del åt halvdana skämt utan egentliga poänger som åt musik. Han släpper taget.

Med de båda medmusiker som färgar hälften av låtarna - en cellist och en violinist, antagligen rätt hastigt inrepade - skulle han kunna åstadkomma raffinerade arrangemang och ta oväntade grepp.


Men ambitionerna saknas. Cellon har en melankolisk klang, fiolen är vacker, shoot! Så mycket längre än så går han aldrig. Han behöver inte, inte än.

Han märker att han fortfarande kan göra precis som han vill. Han har publiken i sin skakiga hand, men bara för att vi ännu är tålmodiga och vill vara just där.

Men nånstans gnager misstanken att killen har sina stora stunder bakom sig. Nånstans värker insikten om att låtarna från solodebuten "Heartbreaker" var överlägset bäst, ännu en gång. Och de börjar bli till åren.

Rädda menige Ryan, innan det är försent.


Konsert:
Ryan Adams

Konserthuset 18.11
Gå till toppen