Max Jakobson har ofta betecknats som den finländska utrikespolitikens grå eminens, både som diplomat och senare som inflytelserik skribent och författare. "År av fruktan och hopp" är den suggestiva titeln på den andra delen av Jakobsons monumentala tillbakablick på 1900-talet utifrån ett finländskt och här till stor del också personligt fokus. Jakobson var pressattaché i Washington på 1950-talet och senare presschef på finska utrikesministeriet och en nära medarbetare och förtrogen till president Kekkonen.

När Jakobson nu ser tillbaka på Finlands och Europas efterkrigstid är hans perspektiv mer kritiskt än i de memoarböcker han gav ut i början av 1980-talet, "Den finländska paradoxen" och "Trettioåttonde våningen". Då var det kalla krigets maktförhållanden ännu oförändrade och Kekkonen satt åldrad men orubblig kvar vid riksrodret i republiken.

Finlands östrelationer stod under det kalla kriget självklart i centrum. Svassandet för de sovjetiska härskarna inger nu Jakobson större betänkligheter; när Stalin dog 1953 hyllades han både av det officiella Finland och av landets press i högstämda ordalag. Detta var, menar Jakobson, inte enbart taktiskt betingad inställsamhet. Synen på den östlige grannen korrumperades av ständigt upprepade officiella osanningar. Det faktum att Finland inte ockuperades av Sovjetunionen 1944 hade alltmer kommit att betraktas som en "ynnest" från Stalins sida.

Däremot är Jakobson mer skeptisk till de på senare år ofta förekommande uppgifterna att än den ene än den andre i själva verket var agent åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Även om Jakobson här har ett ganska tydligt partsperspektiv är hans kritiska anmärkningar värda att beakta - både de gamla KGB-veteranerna och deras tidigare motspelare har ett gemensamt intresse av att förgylla och glorifiera minnena från underrättelsekriget. Den väl utvecklade sovjetiska ineffektiviteten gällde på alla områden, även detta.

Den som mer än någon annan i efterkrigstidens Finland kom att forma, avgöra och i hög grad personifiera relationer med de sovjetiska härskarna var deras finländska opposite number - Urho Kekkonen. Hans ställning var under de första presidentåren allt annat än oomstridd och i presidentvalet 1962 hotade nederlag mot förre justitiekanslern Olavi Honka som stöddes av en bred partikoalition.

Räddningen kom från oväntat håll. Mitt under ett statsbesök i USA fick Jakobson ta emot larmmeddelandet om en officiell sovjetisk protestnot som i hotfulla ordalag talade om ett internationellt krigshot som gjorde det nödvändigt att överväga förhållandet till Finland. Kekkonen tog emellertid det hela med ro, något som imponerade stort på följet. Också hans fortsatta hanterande av det som fick namnet notkrisen visade på kalla nerver och statsmannakonst. Kekkonen avbröt inte sin resa utan begav sig först efter hemkomsten till sovjetledaren Nikita Chrustjevs kula i Novosibirsk där hela krisen på något mirakulöst sätt klarades ut karlar emellan med bastubad och vodka som förhandlingshjälpmedel. Kekkonen hade därmed tagit hem spelet och vann presidentvalet på walk over sedan Honka dragit tillbaka sin kandidatur.

Långt i efterhand, då Kekkonen, Chrustjev och Sovjetunionen är borta, har nya uppgifter kommit fram som i grunden ändrat den vedertagna bilden av krisens innebörd. Av den dåvarande sovjetiske Helsingforsambassadören Aleksej Zaharovs dagbok framgår således att denne i förtroende informerades av Kekkonen om planerna för att splittra Honkakoalitionen. Noten var därmed i praktiken beställd för invärtes bruk och den var med säkerhet känd av Kekkonen i förväg.

Notkrisen antar här formen av en storpolitisk manipulation av förbluffande mått: kan vi överhuvudtaget vara säkra på något ens beträffande tillsynes trygga och stabila nordiska länders politiska historia? Jakobson summerar att notkrisen nu framträder som ett skådespel med Kekkonen som huvudrollsinnehavare, medan KGB-männen svarade för regin i kulisserna. Enligt detta synsätt borde man inte föreslagit Kekkonen för Nobels fredspris utan istället för en Oscar för en mästerlig skådespelarprestation.

Det är efter detta lite svårt att som läsare ta till sig Jakobson beundrande beskrivning av Kekkonens politiska företräden, mannen som inte bara rent fysiskt utan också intellektuellt och i fråga om politisk slughet var huvudet högre än alla andra. Jakobson menar att eftersom de dåtida politikerna i Finland var sådana nollor var det bara bra att stats- och utrikesministrar och andra kvartsfigurer hölls på behörigt avstånd från de viktiga politiska frågorna. Inställningen må ha en viss saklig bakgrund men återspeglar framförallt den inre maktelitens inställning under Kekkonenepoken. Republikens affärer var alltför viktiga för att i avgörande utsträckning överlåtas åt det parlamentariska systemet.

Men allt är ändå inte maktens manipulation och skådespeleri. Under åren av hopp och fruktan var det underliggande krigshotet ständigt närvarande på ett sätt som idag kan vara svårt att föreställa sig. Vid midnatt den 23 oktober 1962, ett år efter den påhittade notkrisen, väcks Jakobson av en telefonpåringning från den amerikanske ambassadören som ber om ett omedelbart nattligt sammanträffande; USA har bevis på att Sovjetunionen placerat ut medeldistansmissiler på Kuba. Efter mötet ringer Jakobson upp Kekkonen som efter en stunds tystnad i luren replikerar: "Jag har ju alltid vetat att någonstans måste det ju börja".