Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Spionthriller av känd historiker

Peter Englund har skrivit av sig sina erfarenheter från underättelsetjänsten i tv-dramat "Ramona".

"Ramona".

Så hette en riktigt smetig schlager, som först drabbade västvärlden 1928.

I dag räknas den till klassikerna. Jim Reeves har sjungit den. Gunnar Wiklund likaså. Och Povel Ramel har gjort en gruvlig parodi på den, lätt maskerad till "Mor Anna".

Men när Peter Englund skrev sitt manus till spionthrillern "Ramona", hade han inte en tanke på den gamla smörballaden.

- Ramona var ett täcknamn som jag stötte på när jag arbetade inom den svenska underrättelsetjänsten på 1980-talet, säger han.

Peter Englund känner vi som historiker och, numera, ledamot av Svenska Akademien.

Han har skrivit åtskilliga böcker, mest om den svenska så kallade stormaktstiden.


Med "Ramona", som SVT visar den 1 och 2 januari, debuterar han som dramatiker. I hans skrivarstuga (tidigare drängstuga) på gården i Rasbo utanför Uppsala har en miniserie om två långfilmslånga avsnitt tagit form.

"Ramona" utspelar sig i början av 1950-talet, under det kalla kriget. Den unge kryptören Per Ulrik Kernell (spelad av Björn Bengtsson) får i upptakten jobb på det så kallade Tekniska kontoret, en gren av den svenska underrättelsetjänsten som är så hemlig att inte ens riksdagen känner till den.

Tekniska kontoret utbildar exilbalter till agenter och skickar dem till Baltikum för att spionera på den sovjetiska ockupationsmakten. Men på kontoret finns en läcka - Ramona - som ser till att de baltiska spionerna springer rakt i armarna på den sovjetiska militären.


Peter Englund har länge känt ett behov av att "skriva av sig" sina erfarenheter från underrättelsetjänsten, säger han. Men även om Sveriges dubbelspel under det kalla kriget inte längre är någon hemlighet, är han bunden av tystnadsplikt.

Därför valde han att skriva en thrillerserie i stället för en faktabok.

Tekniska kontoret fanns förvisso i sinnevärlden. Och det är sant att dess verksamhet slutade i ett katastrofalt fiasko, därför att den infiltrerades av ryssarna. 47 balter skickades ut som spioner. Ingen av dem återvände.

Men någon Per Ulrik Kernell har aldrig funnits inom den svenska underrättelsetjänsten (Englund har lånat namnet av en bortglömd Bellmanssångare och reseskildrare född 1797). Och "Ramona" är inte en beskrivning av vad som verkligen hände. Peter Englund kallar serien ett stycke fiktion med historisk bakgrund. En berättelse.

- I en berättelse ändrar man vad man vill. Behöver Gustav II Adolf överleva Lützen för att berättelsen ska bli bättre, får han göra det.


Att skriva tv-dramatik är något helt annat än att skriva en bok om Karl XII:s äventyr i Poltava, konstaterar Peter Englund.

- När man skriver en bok, har man ansvar från början till slut. Men en film eller en tv-serie är ett kollektivarbete. Manuset är bara ett råmaterial för andra att arbeta vidare med. Det betyder att man inte alls är lika exponerad, inte alls lika uthängd. Men, det är klart, har man stort behov av kontroll, ska man inte skriva filmmanus.

Själv tycker han att arbetet med "Ramona" har varit "otroligt ångestfritt".

Fast han erkänner att han till att börja med hade vissa svårigheter med att slita sig ur historikerfällan.

- Jag la ner på tok för mycket arbete på efterforskningar om vad folk läste, vilket väder det var, vilken musik som spelades på radion.

Tidsmarkörer är nog bra. Men när Englund ville flytta delar av handlingen till en lördag i januari-februari för att kunna få med Snoddas debut i "Karusellen", slog regissören och manusbearbetaren Harald Hamrell bakut.

- Och det är ju helt riktigt. Det var ett typiskt amatörmisstag från min sida. Man ska inte kasta tidsfärgen som en paj i ansiktet på publiken, säger Peter Englund och konstaterar att ett övermått av Raketost och Snoddas riskerar att tränga ut det viktigaste - berättelsen.


"Ramona" har gett Peter Englund mersmak. Han skulle gärna skriva mer fiktion, säger han. Redan nu sitter en dansk filmproducent och tummar på hans långfilmsmanus "Jag ska dundra", en historia som utspelar sig i det tidiga 1700-talet, under Karl XII:s krig i Polen. Ytterligare en historia om några av huvudpersonerna i "Ramona" finns också på hans önskelista.

Men frågan är hur mycket tid Peter Englund kommer att få över till sitt skrivande nu när han, vi sidan av sin treåriga professur vid Dramatiska Institutet, ska dra sin del av lasset i Svenska Akademien.

- Jag får nog räkna med att mina sidosysslor får stryka på foten, säger han. Föredragsresorna, till exempel. Nya thrillerserier ligger förmodligen också i farozonen.

- Men jag tänker inte sluta skriva. Det är ju det enda som är riktigt kul i den här branschen!

Nästa höst kommer hans nya bok. En essäsamling om "mjuka ämnen", som han säger. Den handlar om saker som keldjurens historia, skyltfönstrens historia, snabbmatens historia och glasögonens historia.

Där figurerar inga spioner.

- Och inte en enda kanon, försäkrar Peter Englund.

Gå till toppen