Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Med friheten kom bitterheten

Han friades, efter åtta år i fängelset. Men det finns inget lyckligt slut på berättelsen om den före detta hemvårdaren Joy Rahman. Med friheten kom bitterheten. Han har fått bygga upp sitt liv på nytt, utan stöd från samhället.
Snart fattar Justitiekanslern beslut om ett förväntat rekordskadestånd. Det ska gå till välgörenhet.

Foto: Kent Hult
I somras sov Joy Rahman på balkongen.

Man skulle kunna tänka sig att han ville njuta av friheten under stjärnorna, efter åtta år i en svensk fängelsecell.

Men då tänker man fel.

Joy Rahman, 53, tillbringade nätterna på balkongen till lägenheten i Skärholmen i Stockholm för att han hade blivit som en främling i sitt eget hem.

- Jag kunde inte komma in i familjen. När jag pratade med min pojke och min flicka så upptäckte jag själv att jag talade till dem som till två barn. Det passade inte. De är tonåringar, vuxna, berättar Joy Rahman, när vi möter honom vid Skärholmens centrum.


För allmänheten är han den före detta livstidsfången, som i fjor beviljades resning och friades efter en ny rättegång. Mest spridda är bilderna av en chockat lycklig man, som en fredagseftermiddag i april år 2002 firar att han släppts ur fängelset.

Men det är inte de ljusa stråken som dominerar historien om Joy Rahman. Själv talar han bittert om en far som förlorat åtta år med sin familj.

Det var ju för barnens skull som han bosatte sig i Sverige.


Joy Rahman, som är uppvuxen i en stor familj i Bangladesh, kom till Stockholm för första gången i slutet på 70-talet. Under ett besök på en krog i Gamla stan mötte han kärleken. Han for hem, hon kom efter. Och han följde med till Sverige igen, när hon blev gravid. 1986 föddes dottern Anna, året därpå kom sonen Jilik.

Den lille mannen med den långa hästsvansen blev en bekant syn i Skärholmens centrum.

- Flickan i ryggselen, pojken i magselen, och två kassar i händerna, det var så jag passerade genom livet. Jag kände mig aldrig som en "jävla svartskalle". Det var aldrig någon som sa så, berättar han.


I maj 1993 hände något obehagligt. En äldre kvinna, en pensionär som Joy Rahman besökt några gånger som hemvårdare, hittades mördad i sin lägenhet i Sätra. Hon hade misshandlats och strypts till döds. Mördaren hade också gjort ett misslyckat försök att elda upp kroppen.

Polisen riktade sina misstankar mot hemtjänstens personal. Först mot en av Rahmans kolleger. Sedan mot Rahman själv.

Enligt polis och åklagare kom mordredskapet, en strypsnara, från kanten på en julbonad som hängde hemma hos en av de pensionärer som Joy Rahman brukade besöka. Polisen hävdade också att Joy Rahman hade köpt tändvätska i en affär i närheten, direkt efter det att han handlat kaffe till hemtjänsten.

Ett par svaga indicier, hävdade försvaret. Joy Rahman fick rådet av sin advokat att ta det lugnt.

- Han sa åt mig att jag kunde göra semesterplaner. Själv visste jag inte ett ord om lagen. Jag visste inte vad ordet "åklagare" betydde, minns Joy Rahman.

Men både tingsrätten och hovrätten följde åklagarens linje. Våren 1994 dömdes Joy Rahman till livstids fängelse för mord.

Han fattade ingenting.

- I början tänkte jag att de kommer att rätta till det här, de kommer att rätta till det här. De kommer att förstå misstaget. Men det var aldrig någon som knackade på min dörr. Till slut förstod jag att det inte skulle komma någon. Då började min kamp.

De som först stöttade honom var fängelseprästen - och ett gäng hårdhudade fångar.

Joy Rahman, som först vägrat att lämna sin cell, fick oväntat stöd från Brödraskapet på fängelset.

- Precis när jag verkligen behövde någon, då var det MC-killar som kom. De såg att jag var oskyldig. De strejkade för min skull. Jag tror att de tänkte att "vi som är brottslingar, en gång i livet ska vi göra det rätta".


Så småningom kom även jurister och journalister att engagera sig i fallet med den morddömde hemvårdaren. Formuleringarna i domen detaljgranskades och underkändes. Fler och fler började tro på hans oskuld. En resningsansökan lämnades in till Högsta domstolen.

Den fick avslag.

En ny resningsansökan lämnades in.

Avslag igen.

- Jag hade förberett mig på att jag skulle kämpa till mitt sista andetag. Styrkan var mitt samvete och min fru och mina barn. Det här gick inte att acceptera, säger Joy Rahman.


Så han försökte härda ut, för familjens skull. För dottern, som förgäves försökte skänka sin nalle till pappan. För sonen, som bad sin mamma att smuggla in honom till fängelset i ryggsäcken.

- Jag hade alltid tänkt att vi skulle ut och tälta tillsammans, jag och mina barn. Men de var fortfarande för små när jag hamnade i fängelset. Sedan fick jag ett vykort där de skrev "pappa, nu har vi tältat". De fick göra det utan mig.

Vid ett tillfälle var han nära att ge upp.

- Efter det andra avslaget, 1998, då var det jobbigt. Då började jag samla på sömntabletter för att ta livet av mig själv. Jag fick ihop 50-60 piller. Men jag klarade det inte.

Än en gång var det stödet från fängelseprästen som fick honom att kämpa vidare.


Ytterligare en resningsansökan lämnades in. Och i januari i fjor beviljade Högsta domstolen en ny rättegång i hovrätten.

Jag var där, och såg en trött och pressad Joy Rahman redogöra för sitt liv under några majdagar för nio år sedan. Men själv minns han rättegången med förtröstan.

Så kom den där eftermiddagen i april. Han satt på sitt rum, och såg på alla högarna med papper.

- Plötsligt kände jag på mig att jag inte skulle hinna sortera allt. Så jag började ordna med det.

Klockan 15.20 kallades han ned till fängelsechefen på Hall. Han trodde att det gällde något bråk bland fångarna, för personalen brukade be honom om hjälp i sådana lägen. Men fängelsechefen hade ett papper i handen. Hon bad honom läsa.

- Jag hade inte glasögonen med mig, så det blev bara suddigt. Så jag tittade upp, och såg att hon höll på att brista i skratt. Då blixtrade det till. Då förstod jag. Den känslan... den går inte att beskriva.


Han firade sin nyvunna frihet med medfångarna en stund, innan han återvände hem till Skärholmen. Glad, lycklig, chockad. Omsvärmad av journalister. Äntligen hemma hos sin familj.

Det var det perfekta lyckliga slutet.


Men livet slutar aldrig så.


Efter någon vecka lade sig uppståndelsen. Joy Rahman fick tid att tänka. Åtta års bitterhet och sorg vällde upp. Åtta års vrede måste ut.

Han insåg att han behövde professionell hjälp.

- Jag hade ju inte ett enda öre. Och min fru är sjukskriven, hon har inte kunnat jobba sedan jag hamnade i fängelset. Så jag gick till socialen för att få pengar. Men vi fick inget stöd. Jag bad om att få ett rum, så jag kunde sova någon annanstans om nätterna. Då skrattade de åt mig på socialen, berättar han.


Till slut ställde en psykolog från fängelsetiden upp gratis. Men Joy Rahman valde också att flytta ut på den där balkongen. För att försiktigt lära känna sin familj på nytt igen.

Ironin med de första månadernas nödtorft är att han så småningom väntas bli en mycket välbeställd man. Hans fall är unikt. Ingen har friats efter så lång tid i fängelset. Skadeståndet lär därför bli rekordhögt.

Skyhöga 26 miljoner, har Joy Rahman och hans advokat krävt. Beslut från Justitiekanslern väntas inom kort.


Men när Sydsvenskan möter exfången, vill han tona ned betydelsen av pengarna.

- De som säger att 26 miljoner är för mycket, skulle de vilja byta med mig? Det var ju inte bara jag som drabbades. Min fru blev sjuk, min son mådde dåligt.

- Men jag behöver inte vara miljonär. Jag var fattig förut. Jag hade ett underbart liv. Jag kan vara fattig igen. Det som jag vill ha är en ursäkt. Jag vill att svenska staten ska be om förlåtelse för att man tog ifrån mig mitt liv.

Den annars blide Joy Rahman får en påtaglig skärpa i rösten. Han stillar sig snabbt, ber om ursäkt.

- Jag är inte så lugn som jag var förut. Jag har ett dåligt humör.


Man kan fråga sig vad som vore meningen med den där officiella ursäkten. Man kan undra om förlåtelse verkligen är möjlig, efter så många förlorade år. Men Joy Rahman tror på försoning.

Han vet att han kan förlåta.

Domare i den allra första rättegången mot Rahman gick flera år senare ut med sina farhågor om att domen var felaktig. Idag har de båda en god kontakt.

- Visst, den mannen dömde mig. Jag var fången i åtta år. Men han var faktiskt också fången, i sitt samvete.


Någon mer formell ursäkt från den svenska rättsstaten har familjen inte fått. Däremot kom ett förskott på skadeståndet, i form av en miljon kronor, i augusti. Då åkte Joy Rahman till Bangladesh.

Hans 87-åriga mor låg för döden. Trodde alla.

- När jag kom så klev hon upp ur sängen, och sedan gick vi runt i trädgården, berättar han.

Det är till Bangladesh som merparten av skadeståndet kommer att gå. Joy Rahman, som redan före fängelsetiden ägnade sig åt att samla in kläder åt fattiga i det forna hemlandet, ser möjligheten att vända allt som gjort så ont till något gott.


Nybildade Joy Rahman Welfare Foundation ska bygga skola, läkarmottagning, centrum för misshandlade kvinnor med mera. Ett barnhem är redan under konstruktion.

- Om jag kunde ta och hjälpa föräldralösa barn... Om jag kunde få höra dem skratta... Då kan jag kanske ta igen alla år som jag har missat med min egen pojke och flicka. Om jag kan se glada barn, då kan jag leva vidare, säger Joy Rahman, som räknar med att pendla mellan Sverige och Bangladesh i framtiden.

Berättelsen om hans liv är dyster, men inte hopplös.

Han har i alla fall tagit in madrassen från balkongen.

- Jag sov där i tre månader. Sedan kom min familj och bar in mig.
Gå till toppen