Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ariadne smeker både öga och öra

Operan "Ariadne på Naxos" är ett sinnrikt stycke med många skikt. Kulturhistoria och mytologi ekar överallt. Om en inscenering av idag försökte återge hela detta spektrum (orimliga tanke) bleve det väl till en överkurs i operahistoria.

Operasångerskan Dilbér spelar Zerbinetta i Ariadne auf Naxos.
Istället kan man vara så konstförståndig som Wilhelm Carlsson och söka efter en gnistpunkt att utgå ifrån. Regissören har funnit nyckelordet "förvandling".

Carlsson avstår från hovkultur och stilteater, från antiken och 1700-talet, men skriver in den gamla Malmö stadsteater i sin uppsättning genom att visa upp den ursprungliga röda ridån med dess klassiska motiv.

Prologens kaos övergår i ett spel om vidsyn och om kärlekens makt att förändra. Allvar och lättsinne, död och liv, konkret och abstrakt, seriös opera och komiskt farsspel - kontrasterna drabbar samman men smälter också ihop i både-och-perspektiv.


Lars Östberghs scenografi visar klyvnaden.

Prologens skamfilade teaterkorridor har handfasta detaljer, där Lars Humbles arroganta hushovmästare står för oväntad muntration genom sin svensk-tyska rotvälska. Humble gör en elegantare variation av konferencieren i "Cabaret". Bara en rigid traditionalist kan väl misstycka, även om den sirliga högdragenheten i Hofmannsthals språkform offrats.


I denna prolog smids och kullkastas planer. Den unge Kompositörens seriösa arbete skall, så befaller husets herre, framföras parallellt med en commedia dell´arte-trupps enkla nöjen. Det är ju helgerån mot Konsten, och både primadonnan, kompositören och musikläraren (Ingvar Wixell) protesterar. För Kompositören ändras dock situationen då hon (detta är en s k byxroll) kommer Zerbinetta, den levnadsglada gycklerskan, in på livet. Scenen mellan dem är i all enkelhet mycket tydlig och avgörande. Man känner kulminationen, inte minst tack vare Martina Dikes lysande expansiva insats som Kompositören: det överspända allvaret, den nervösa egocentriciteten avspeglas i hennes vokala temperament. Naturligtvis är Dilbèr som Zerbinetta en effektiv motpol, gestaltmässigt och sångligt. Men Zerbinettas bästa tid är inte nu, den kommer senare.


Så ersätts den konkreta korridoren av en abstrakt scenbild: vita snedväggar och en vinkel av två svarta glipor samt en röd rund kulle - ett isolerat Naxos med kärlekens färg.


Ur kaos framgår den seriösa operan om Ariadne. Farsen förvandlas. Allvar och lek befruktar varann. Ariadne, övergiven av Theseus på ön Naxos, väntar döden och lyfter sin klagan till högre sfärer. Gunilla Stephen-Kallin satsar sin dramatiska sopran i Richard Strauss svindlande fraser, ackompanjerad av tre förföriskt sjungande nymfer, Charlotta Larsson, Marie Birve och Karin Bäckström, medan det burleska örådet, bestående av Nils Olsson, Torbjörn Lillieqvist, Fredrik Zetterström och Clas Sköld, röstar för mera livsnära idéer.

Men främst står Zerbinetta, som besjunger sensualiteten - här har Dilbèr sin hisnande koloraturscen. Regin gör det mesta av situationen. Carlsson lägger helt av allvarsminen och släpper loss en frivol kabaré. Orkesterdiket lyfts och Zerbinetta slingrar fram för att närgranskaa det maskulina utbudet. Musiken ger tillåtelse med sin avancerade kuplettstil.


För Ariadne stundar inre förvandling. När Bacchus nalkas, ironiskt vitkostymerad, kommer inte döden men kärleken. Naxos blir Lycksalighetens ö. Lars-Erik Jonsson förmår bära den vokala tyngden i rollen, kanske något grovkalibrerad men framför allt med mäktigt genomslag.

Därmed sätts pricken över i i den lysande musikaliska gestaltningen. Strauss arbetar med en begränsad skara musiker. Solistiska kommentarer växlar med senromantiskt orkesterbrus. Gintaras Rinkevicius och operaorkestern klarar detta påpassligt och galant och låter sötman och spiritualiteten flöda.

"Ariadne" är en mycket originell och svårhanterlig opera. Den rika musiken lättar dock upp styckets sofistikerade konstruktion. Malmöoperan har träffat rätt i balansgången mellan "högt" och "lågt". Föreställningen är högklassig. Den smeker både öga och öra.

FAKTA

på scen Ariadne på Naxos Libretto: Hugo von Hofmannsthal. Musik: Richard Strauss. Regi: Wilhelm Carlsson. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Ann-Mari Anttila. Ljus: Hans-Åke Sjöquist. Dir: Gintaras Rinkevicius. I rollerna: Lars Humble, Ingvar Wixell, Martina Dike, Lars Erik Jonsson, Torbjörn Lillieqvist, Dilbèr, Gunilla Stephen-Kallin, Fredrik Zetterström, Clas Sköld, Nils Olsson, Marie Birve, Karin Bäckström, Charlotta Larsson m fl. Malmö opera och musikteater. Premiär 25.1
Gå till toppen